Sofia gick nedför Slottsgränd och närmade sig Västgötaspången och Östra Ågatan.

Det snöade. Himlen var vit. De som vistades utomhus blev också vita. Snön borstades bort från kläder och accessoarer, men det dröjde bara några sekunder innan nya lager bildades. Lika snabbt försvann spåren efter skor, hovar och hjul.

Varsamt tog hon sig över den smala Västgötaspången. Försökte undvika att halka på isfläckar som gömde sig under snön. Kölden var särskilt påtaglig ovanför Fyrisån. Ändå hade isen brett ut sig. Kastanjeträden längs ån doldes delvis bakom snöridån.

Trots vädret trängdes gångtrafikanterna på Östra Ågatan. Många bar på paket eller knyten. Nästan alla hade dragit ned hatten, mössan eller huvudduken i pannan.

Sofia såg sig om innan hon slank in genom entrédörren.

Det doftade marmor och nybakade kakor i trappuppgången. Någon spelade piano på bottenvåningen. En gammal folkvisa. Fastän hon satte ned fötterna försiktigt ekade det om klackarna. Hon tyckte att det kändes som om nerverna spändes till bristningsgränsen. Hon ansträngde sig för att ta långsamma andetag, men tålamodet tröt. Snön hon hade fört med sig in i huset smälte och små pölar bildades på marmorn. När hon nådde tredje våningen upphörde folkvisan mitt i en vers. Lika tvärt som om pianospelaren hade fått slag eller blivit skjuten och trillat av pianostolen.

Hon blängde på Selandrarnas förgyllda dörrskylt och drog i klocksträngen så kraftlöst att inget ljud alstrades. Därefter tog Sofia sats och slet i klocksträngen och ryggade tillbaka när den gav ljud ifrån sig.

*

På fönsterborden stod lamporna med gröna skärmar och spred sitt elektriska ljus över den Selanderska salongen. Splitternya lampor i jugendstil. Alfred satt i sin favoritfåtölj och Sofia i fästmanssoffan intill.

Hon tyckte att han hade åldrats i förtid. Hon tyckte till och med att han hade åldrats sedan sista gången de setts. Var det ens möjligt? Det tvivlade hon på.

”Faktiskt är det jag som plockat fram allt detta”, sa han och pekade med den gnagda cigarren på kaffet och julkakorna.

Antagligen trodde han att hon skulle bli imponerad. Hon tänkte först komma med en besk kommentar, men ändrade sig och sa att det såg fint ut.

Alfred rörde inte julkakorna utan höll sig till kaffet och cigarren. Tobaksröken låg tät i salongen. Det var som om tre personer satt och bolmade i stället för en enda. Hon hade lite svårt att andas.

”Är det säkert att ingen kommer hem förrän i kväll?” sa hon och hostade.

”Natürlich. Var inte orolig, kära Sofia.”

Hon studerade fönstren som täcktes av snö nedtill. På fönsterbrädorna stod keramikkrukor med amaryllis och hyacinter. Hon blev påmind om en sak.  

”I förmiddags då jag kom hem från speceriaffären fann jag en blå hyacint utanför dörren. Inget kort.” Hon log. ”Tack så mycket, Alfred.”

Han tittade på Sofia med ett frågande uttryck i ögonen och sa att han inte hade lämnat någon hyacint utanför hennes dörr eller någon annanstans.

”Narras du nu?” undrade hon och knep ihop ögonen.

”Om jag ändå gjorde det.”

Alfred gned sig mellan ögonbrynen med pekfingret och långfingret.

”Jaha. Då var det väl Thore och Hulda.”

”Jag skulle gladeligen överösa dig med blomster. Det kunde dock väcka uppseende. Därför sänder jag endast en bukett på din födelsedag och en på din namnsdag.”

”Det räcker gott. Jag vill inte att du sänder mig fler. Fast det var en vacker hyacint. Den vackraste jag sett. Och vilken doft.”

Han pressade den glödande cigarränden mot kanten av askkoppen, reste sig och traskade bort till barskåpet.

Hon kastade ett öga på Paulines porträtt ovanför pianot. Tänkte på miniatyrkopian som hade blivit till aska i kakelugnen i går och på det gemensamma skrattanfallet som hade varit så förlösande.

Medan Alfred kikade in i det välfyllda barskåpet nynnade han några toner av Offenbach. Munterheten verkade ansträngd. Han frågade vad hon ville ha att dricka. Sofia svarade att det var för tidigt och att hon förresten inte var sugen på något alkoholhaltigt i dag. Att hon hade druckit vinglögg med Erling i går berättade hon inte för honom. Hon undrade tyst för sig själv hur det kom sig att hon undvek att tala med Alfred om sitt umgänge med Erling.

”Ja, ja. Själv tar jag mig en liten magvärmare.”

Ljudet av kyrkklockor trängde in i salongen trots att fönstren var stängda och tätade.

”Klangen måste färdas med vinden”, sa hon.

”I dag tar de i mer än vanligt. Det är storbegravning. En professor emeritus. Jag minns inte namnet.” Han lutade sig mot barskåpet. ”Bedrövligt begravningsväder.”

Han återvände till favoritfåtöljen och drack av whiskyn.

Hon sa att han såg trött ut och smekte hans kind; han tog hennes hand och kysste den med spruckna läppar.

”Inte lätt att få någon ro om nätterna. Romanen och dubbellivet berövar mig en del av nattsömnen.”

Precis som förut fick hon en känsla av att det var något mer som oroade honom.

”Om du hunnit hämta dig efter flytten kunde jag kanske skicka ett nytt utdrag för renskrivning nästa vecka.”

”Javisst. Jag har just fått ordning på allt därhemma.”

De log mot varandra. Efter några sekunder slocknade leendena.

Han reste sig igen, ställde sig bakom palmen på piedestalen och petade på bladspetsarna. Sedan försåg han sig med mer whisky. Han höll en skyddande hand under glaset när han gick tillbaka till favoritfåtöljen.

”Jo, min vän, jag har någonting att säga dig.”

Hennes hjärtslag kom tätare medan svetten steg i armhålorna och handflatorna.

Alfred drog efter andan och sa: ”På sistone har jag börjat misstänka att vår gemenskap inte är så stabil som jag trodde.”

”Det har varit svårt för mig att tänka på annat än incidenten och flytten.”

”Missförstå mig inte. Att du haft det motigt är jag väl medveten om. Sofia får inte tro att jag känner mig försummad.”

Hon flyttade sig närmare fästmanssoffans ena armstöd.

”Det skulle varit omöjligt att skjuta upp Stockholmsbesöket.”

”Ja, det vet jag.”

”Likväl borde jag varit en bättre stöttepelare.”

”Jag är inte så värnlös som jag ser ut. Dessutom har Thore, Hulda och Erling varit hjälpsamma. Särskilt Erling.”

Alfred tog tre klunkar whisky och drog lika många bloss på cigarren. Därefter tryckte han handen mot pannan. Ådrorna på handryggen buktade ut och liknade späda kvistar. Skinnet som skyddade dem var tunt, nästan genomskinligt. Han lät handen sjunka och andades ut högt.

”Att såra dig gör mig så ont. Om du visste hur ont det gör mig.” Han förvred ansiktet. ”Min vän, jag ber om förlåtelse, men jag har beslutat mig för att inte prata med Pauline eller begära skilsmässa.”

Medan Sofia iakttog snöflingorna som virvlade utanför glasrutorna lade hon armen mot vänstra bröstet i ett försök att lugna hjärtat.

”Det blir svårare att lämna sitt hem om man har barn”, sa han.

De riktade blickarna mot mahognybyrån och det inramade fotografiet. Toste i sjömanskostym och lackskor. På den ena sidan av fotografiet stod en julängel av porslin och på den andra låg en stor snäcka.

”Jag trodde nästan att du och jag skulle bilda bo. Ödet ville dock annorlunda.”

Tårar vällde fram ur hennes ögon. Tysta tårar. Hon ställde sig upp och vände den skälvande ryggen mot honom.

”Kära barn.”

Alfred skyndade fram till Sofia. Tog hennes ansikte mellan sina händer. Med blanka ögon såg han på henne.

”Kära barn.”

De omfamnade varandra. Hon drog in doften av cigarr och cederträ. Nu tyckte hon att det var en främlings doft. Den fick henne att tänka på instängda boudoirer och kyrkogårdar. Då gråten upphörde släppte de varandra och hon begravde näsan i sin näsduk.

Han ledde henne tillbaka till fästmanssoffan som om hon var blind.  Han satte sig på en taburett mittemot henne. Så nära att deras fötter möttes.              

”Det finns ytterligare en orsak”, sa Alfred och log sorgset.

Hennes ögon och näsborrar vidgades.

”Närmare bestämt en person.”

Sofia flyttade på sina fötter så att de inte längre nuddade hans.

”Erling Fjeldstad.”

”Erling Fjeldstad?”

”Ja. Ni två kommer visst väl överens. Väldigt väl överens.”

”En manlig vän. Alfred vet ju att jag och Thore är vänner.” 

”Du och din kusin är som syskon. Annat är det med dig och Erling.”

”Ingenting sådant har hänt”, sa hon och rätade på sig.

”Jag begriper förstås att den sortens närmanden ännu inte ägt rum. Jag känner både dig och norrbaggen.”

Hon frågade om Erling hade sagt något till honom.

”Nej, nej. Så fort han nämner ditt namn ser jag det på honom. Jag ser det på dig med då du nämner hans namn.”

”Gör du?” viskade hon.

”Det är ett nysått frö. Omständigheterna har varit ett hinder.” Han slog ut med händerna. ”Ni har inte vågat kännas vid det. Inte ännu.”

Sofia bet sig i underläppen så att det gjorde ont och knöt nävarna i knät.

”Tro inte att jag förebrår er. Allt är i själva verket helt i sin ordning.”

Hon tänkte att hon borde protestera. Fast det slog henne att hon varken kunde eller ville protestera.

”Ni var bekanta sedan tidigare. Dock var det jag som fick er att lägga märke till varandra på allvar. Genom att ta ett steg tillbaka. Resten handlar om kemi.”

Alfred gned sig över låren som om han försökte få i gång blodcirkulationen.

”Ofta har jag tänkt på att Erling och du skulle passa för varandra. Ni har min välsignelse. Om den nu är värd någonting.”

Sofia rynkade pannan och frågade om han såg henne och Erling som sina marionetter.

”Vilken tanke!” Han skrattade till. ”Ni är viljemänniskor och låter er inte styras. Jag är viljesvag och oförmögen att ändra mitt öde. Det där vet du redan.”

I en halv minut var de tysta. Under den halva minuten lade hon märke till att vinden hade börjat vina och att dagsljuset ersatts av vintermörker.

”Jag kan svära på att du just insett att du inte älskar mig längre”, sa han.

Sofia slog armarna om sig själv och sa: ”Jag håller av dig, Alfred.”

”Och jag håller av dig.”

Han tuggade mer frenetiskt än någonsin på cigarren. Det såg ut som om han tänkte äta upp den. Röken suddade ut hans anletsdrag och det dröjde en stund innan de blev synliga igen.

”Åh, Sofia, vi älskade varandra en tid. Sedan intalade vi oss bara att vi gjorde det.” Alfred ryckte på axlarna. ”Det saknar hur som helst betydelse i dag.”

Blåstens vinande därute tilltog.

*

Då hon kom ut genom entrédörren slog vinden emot henne. Tack vare de två hattnålarna som var förankrade i hårknuten stannade hatten kvar på huvudet, men brättet fladdrade ikapp med sjalsnibbarna. Ögonen rann. Berodde det på vinden eller på det hon hade förlorat? Hon visste inte riktigt vad det var hon hade förlorat. Snöflingor sökte sig in under hattbrättet och hamnade på ögonfransarna. Fastän Sofia blinkade och blinkade stannade de kvar där och ramade in synfältet.

Sikten var mindre än tio meter och yrsnön gjorde gaslyktornas sken mattare. Färre personer syntes på Östra Ågatan än för ett par timmar sedan. Färre, dock inte få.

Det hade bara gått ett par timmar. Hon kunde knappt tro att det var sant.

Med ens var det som om hennes sinnen skärptes och allt det konturlösa blev konturskarpare.

Sofia passerade tre män som stod tätt intill varandra under en gatlykta, två kvinnor som tog korta steg och höll upp kjolarna, en körkarl som drev på hästen – körkarlen tycktes inte vilja erkänna för sig själv att ett av vagnshjulen satt fast i en snödriva.

En roströd hund med luden svans tassade över Västgötaspången och in genom den öppna grinden till Västgöta nations gård. Kanske var det rentav en räv. Sofia gick också över bron och höll sig hela tiden i räcket.

När hon nådde andra sidan Fyris vände hon sig om och såg upp mot familjen Selanders salongsfönster. De var svåra att urskilja, men då och då skymtade det elektriska ljuset fram bakom snöridån.

Hon gick uppför Slottsgränd, fortsatte längs Nedre Slottsgatan där sikten minskade ännu mer och hon fick kallsupar av lufttrycket.

Trots att snön och motvinden tvingade Sofia att gå framåtlutad blev hennes rörelser allt ivrigare. Det var som om benen rörde sig av sig själva. Hon kunde inte komma hem till Rundelsgränd och tillflyktsorten fort nog.

SLUT

© Jenny Enochsson 2025