Jenny Enochsson

Författare: jennyenochsson

  • Manuset har skickats

    Foto: Pixabay

    Jaha, nu har jag skickat in mitt manus Skuggspelsfigurer till alla bokförlag på min lista. Sex stycken blev det totalt. De har en ganska bred utgivning.

    Jag har kollat in samtliga svenska förlag som ger ut skönlitteratur. På deras hemsidor får man en god bild av hur utgivningsprofilen ser ut. Det är viktigt att ta reda på om manuset passar ställets profil. Så klart. Sedan är det inte säkert att förlaget håller med om den bedömningen. Att manuset inte passar förlagets profil är en vanlig formulering i refuseringsbrev. Ett diplomatiskt svar som kan tolkas på flera olika sätt. Refuseringsbrev är oftast allmänt hållna; det kan man förstå med tanke på de enorma mängder manus förlagen måste ta ställning till. Då jag har skickat in tidigare manus har jag fått några positiva refuseringsbrev, fast standardsvaren har varit vanligare. Och så tackade jag nej till ett kontrakt som lämnade en del att önska. Det ska bli intressant att se hur mitt nya manus tas emot.

    Som sagt har jag sänt min roman till sex förlag som har ganska bred utgivning. Det är nödvändigt när man inte skriver genrelitteratur som feelgood, deckare eller liknande. Visst, Skuggspelsfigurer skulle kunna kallas en historisk roman, men det finns så många sorters historiska romaner. De läsare som förknippar den genren med strapatsrika äventyr och idealiserad romantik skulle inte få sitt lystmäte tillgodosett om de läste Skuggspelsfigurer. Fastän jag är ordningsmänniska bryr jag mig inte om vilken kategori en bok har tilldelats. Enligt min mening är samtiden alltför fixerad vid stämplar och lådor. Visst, indelningarna underlättar sökningen och främjar överskådligheten, men det handlar nog ännu mer om viljan att förenkla en komplicerad värld. Hur som helst läser jag de böcker jag finner läsvärda, punkt slut.

    Det finns massor med svenska förlag, stora och små. Flera av dem, särskilt de mindre, är väldigt nischade. Det som främst efterfrågas är underhållning. Underhållning säljer och fungerar som förströelse, precis som tv-tittande. Ett fåtal förlag publicerar smal, ibland avantgardistisk, litteratur. Skuggspelsfigurer är varken en experimentell berättelse eller en underhållningsroman. Trots att jag inte kan eller vill skriva underhållningslitteratur hoppas (och tror) jag att min roman borde kunna tilltala olika människor. Den är inte svårläst och frågorna som berörs är rätt allmänmänskliga. Det saknas inte underhållande partier. Som jag nämnde i förra inlägget blandar jag tragikomisk humor och allvar. Humor är givetvis subjektivt. Vissa kommer nog att skratta, andra inte.

    Om alla sex ställena tackar nej till manuset blir det egenutgivning. Då ska jag starta ett eget litet förlag. Hybridförlagen undviker jag förresten helt och hållet. Jag har en del idéer om hur jag skulle kunna nå ut med boken. Även om jag blir antagen av ett bokförlag behöver jag göra reklam. Eftersom Skuggspelsfigurer utspelar sig i Uppsala – det gäller också de framtida delarna i romanserien – finns det mycket jag kan göra här på hemmaplan. Fast det väsentligaste i romanen är karaktärerna och deras liv, inte platsen. Den riktar sig ju inte enbart till uppsalabor.

    De flesta förlag uppger att de ska försöka lämna besked inom två eller tre månader. Jag hoppas att något ställe gillar detta ordentligt omarbetade manus; det skulle dock inte vara någon katastrof om jag fick ge ut boken själv.

  • Snart dags

    Foto: Jenny Enochsson

    Fotot visar en välkänd och välbevarad Uppsalavy i gråmulen januariskrud. Denna plats finns med i ett kapitel i min roman, fast då är det en kall och mörk novembereftermiddag. De vackra kandelabrarna och gatlyktorna är tända. Det är snart dags att sända det ordentligt omarbetade manuset Skuggspelsfigurer till olika bokförlag. Först ska jag dock skriva ett följebrev och göra en lista över förlag.

    Jag är alltså klar med omarbetningen av mitt manus som utspelar sig i Uppsala 1902. Den första romanen i en planerad serie. Jag kommer dock att gå igenom manuset en sista gång för säkerhets skull, men det känns ändå färdigskrivet. Jag är extremt noggrann när jag skriver skönlitteratur; det är jätteviktigt att det inte finns slarvfel eller något i den stilen!

    Den här versionen känns som en annan bok än den gamla – den gamla hette Skuggporträtt – även om huvudhandlingen är i stort sett densamma. Jag har gjort massor med ändringar. Den nya romanen, Skuggspelsfigurer, borde tilltala en lite bredare läsekrets än den förra. Varför? Skuggporträtt var ett utpräglat impressionistiskt alster med knappt någon inre monolog; vissa skulle säkert kunna uppleva det som frustrerande läsning. Det nya manuset är fortfarande impressionistiskt, men på ett mer tillgängligt sätt. Jag har lagt till mer inre monolog och tagit ut svängarna. Någon underhållningsroman är det inte, men nog finns det gott om underhållande partier. Både humor och allvar. Humor är förstås något högst allvarligt. Det tragikomiska är ännu påtagligare i det nya manuset trots att det var påtagligt även i det gamla. Som jag har nämnt tidigare finns sagoaktiga inslag och de är aldrig övernaturliga. Det är bara lätt sagoaktigt. Hur som helst kan jag stå för alla ändringar och har inte sålt min själ eller liknande. Jag vågar påstå att den nya versionen är bättre och mer levande än den förra.

    I morgon ska jag börja skriva på följebrevet och göra en lista över förlag att sända manuset till. Följebrevet bör inte vara längre än en A4-sida, inklusive adressuppgifter. Syftet är främst att väcka intresse och ge en bild av berättelsen. Många förlag vill även ha en synopsis. Det är viktigt att ägna rätt mycket möda åt följebrevet. Jag ska skicka manuskriptet till olika förlag. Om inget förlag vill satsa på det kommer jag att ge ut romanen själv. Jag hoppas verkligen att jag får napp, men jag vet ju hur litet nålsögat är.

    Framöver blir det antagligen något tätare mellan mina blogginlägg.

  • Planerad bokserie

    Svartbäcksgatan, 1901, fotograferat av Carl Liljefors (Digitalt museum).

    Jag inleder dagens inlägg med det här oerhört intressanta och levande fotografiet från Svartbäcksgatan i Uppsala. Carl Liljefors, Bruno Liljefors bror, är fotografen. Det visar Josefina Liljefors och Lina Widerbäck inbegripna i ett samtal och Artur Rydin som tycks försjunken i egna tankar. I bakgrunden syns flyttningen av Eddaspången. Lägg märke till pojken bakom damerna. Han inser att han råkar komma med på fotografiet och tittar lite avvaktande på fotografen. Det ser ut som om pojken har en handduk under armen; jag gissar därför på att han kommer direkt från Kallbadhuset, även kallat Lusasken, i Svartbäcken. Sommarmolnet på höger sida får konkurrens av fabriksskorstenens rökmoln.

    Och nu till dagens ämne: Planerad bokserie. Jag planerar att skriva ett antal romaner som utspelar sig i sekelskiftets Uppsala. Hur många då? Det får framtiden utvisa. Omarbetningen av den första delen Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt – börjar bli klar. Exakt när den är färdig kan jag inte säga. Det borde inte dröja länge. Jag har idéer om vad den andra romanen ska handla om. Huvudkaraktären i Skuggspelsfigurer kommer att vara huvudkaraktär även i kommande böcker. Vissa andra personer återkommer också medan andra tillkommer.

    Förut tänkte jag skriva om mitt fiktiva Tuvåker. Det ska jag alltså inte göra. Jag känner visserligen för att varva stadsmiljöerna med mer naturnära omgivningar, men inget hindrar ju mina karaktärer från att bege sig ut i skog och mark ibland. Det finns förresten några inslag från naturområden och liknande även i Skuggspelsfigurer. Jag tycker att det är spännande att skriva om både stad och natur.

    Nu för tiden verkar det vara så viktigt att profilera sig som författare. Mitt ”gebit” är alltså Uppsala kring sekelskiftet. Främst för att jag vill det, men också för att det är en fördel att specialisera sig.

    God jul och gott nytt år och tack till alla som besöker den här bloggen!

  • Mer om omarbetningen

    Foto: Jenny Enochsson

    I dag ska jag skriva ett litet inlägg som handlar om omarbetningen av min roman Skuggspelsfigurer – den förra versionen hette Skuggporträtt. Jag utvecklar just nu manuset. Tanken är förstås att öka mina chanser att bli utgiven.

    Det här med antal ord eller boksidor är inte helt irrelevant. När jag jämför med romaner som har publicerats de senaste åren framstår mitt manus som lite för kort. Jag har nog varit för nitisk i min strävan efter att sålla bort och förtäta. Därför utvecklar jag nu vissa partier, exempelvis de sagoaktiga. Det kommer fortfarande att vara sparsmakat och det får inte finnas något överflödigt, men det behövs ändå viss fördjupning. Jag märker att det blir mer färg, lukt, smak och känsla då sidantalet ökar. Någon tegelsten skriver jag dock inte. Min bok kommer att vara relativt kort, fast ingen kortroman. Tvåhundra boksidor ungefär.

    Som sagt får de sagoaktiga inslagen ännu mer utrymme än förr. Jag läser om klassiska sagor. Framför allt av bröderna Grimm och H. C. Andersen. Även deras okändare alster. Ja, egentligen är det ju inte bröderna Grimms verk utan urgamla folksagor som de har bearbetat. Hur som helst är de sagoaktiga inslagen i Skuggspelsfigurer inte overkliga. Det handlar snarare om stämning och att lyfta fram fler nyanser av verkligheten. Att låta fantasin få friare spelrum känns behövligt. Förhoppningsvis blir det mer spännande läsning också.

    Eftersom boken får fler sidor ska jag ha fler kapitel. Jag har ganska korta scener och kapitel även om längden varierar. Det blir mer rytm när meningar, stycken, scener och kapitel är olika långa.

    Nu ska jag fortsätta med omarbetningen.

  • Sagoaktigt

    Foto: Jenny Enochsson

    Dags för ett nytt inlägg. I förra inlägget skrev jag lite om omarbetningen av mitt manus. Jag har ägnat mig flitigt åt detta. En av förändringarna är att romanen blir mer sagoaktig.

    Vad menar jag då med sagoaktig? Det har främst med stämningen och känslan att göra. En viss mystik, en sorts skevhet, absurda och surrealistiska inslag. Naturens roll blir mer framträdande, vare sig det rör sig om en skog eller ett grönområde. Jag skrev länge sagoaktig skönlitteratur, men kom sedan bort från det. Nu har jag återvänt till det sagoaktiga och det känns helt rätt. Jag skriver inte fantasy eller liknande. Nej, berättelserna är inte overkliga. Däremot tänjs verklighetens gränser. Det är en sådan frihet att skriva på det viset.

    Marie Hermanson är en författare som jag gillar och hennes böcker är ju ofta sagoaktiga. Herman Bang och Hjalmar Söderberg – mina absoluta favoriter – anses vara påverkade av H. C. Andersens stil. Även om Bang inte var något Andersenfan.

    Jag har döpt om Skuggporträtt till Skuggspelsfigurer. Den nya titeln är mer passande eftersom de flesta karaktärer av olika anledningar tvingas spela teater, förställa sig och bära mask. Skuggspel, siluetter och marionetter förekommer. Alltså sagoaktigt men inte direkt orealistiskt. Berättelsen äger fortfarande rum i Uppsala år 1902 och jag försöker undvika anakronismer. Det sagoaktiga återfinns också i gestaltningen och som sagt stämningar.

    Skuggspelsfigurer utspelar sig inomhus, på stadens bakgårdar, gator, torg och grönområden. Däremot inte i vild natur. Jag vill skriva om en mer naturnära omgivning nästa gång. Därför ämnar jag återvända till mitt fiktiva Tuvåker då jag är färdig med omarbetningen. Men en sak i taget.

    Jag vet inte när jag blir färdig med omarbetningen; det ska nog inte ta särskilt lång tid. Jag har hunnit ganska långt redan. Skuggspelsfigurer blir mer tillgänglig än Skuggporträtt, kanske först och främst på grund av att huvudpersonens tankar får större plats. Nu upptäcker jag också att omarbetningen blir bättre. Framför allt tack vare det sagoaktiga. Jag hoppas att något förlag ska nappa den här gången. Annars blir det egenutgivning. Två förlag har visserligen inte svarat ännu, fast det tänker jag inte på längre. Det känns som yesterday’s news vid det här laget.

  • Omarbetning

    Foto: Jenny Enochsson

    Det här inlägget handlar om vad jag ska göra om manuset Skuggporträtt refuseras av alla förlag jag har skickat till.

    Alla förlag jag har skickat till har förstås inte svarat ännu, men de svar jag hittills fått har varit refuseringar. Jag har bara sänt romanen till stora och medelstora förlag. Mitt förra manus Skogen bakom muren sände jag till betydligt fler och tyvärr utan större urskillning. Denna gång har jag undvikit ställen som ger ut en helt annan sorts böcker än vad jag själv skriver. De större förlagen får in mellan tvåtusen till tretusen manus per år och med tanke på att endast en försvinnande liten procent antas skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag får nej. Fast man vet ju aldrig …

    I stället för att själv ge ut Skuggporträtt om förlagen tackar nej – det var min förra plan – ska jag omarbeta manuset ordentligt och skicka in det igen. Om förlagen inte vill ha den nya versionen får jag helt enkelt svälja skuffelsen och satsa på egenutgivning och ”vanity venue”. (Det sistnämnda uttrycket är så nedlåtande att det nästan är komiskt.)

    Jag har faktiskt redan börjat med omarbetningen trots att jag inväntar fler svar. En ny titel. Personerna och handlingen är i stort sett samma som förut. Ändå blir det på sätt och vis en helt ny roman. Jag inser mycket väl vilka ändringar jag behöver göra för att förhoppningsvis kunna tilltala fler läsare. Själv gillar jag den impressionistiska stilen där karaktärerna främst levandegörs genom repliker och handlingar och ytterst få tankar återges. Men jag gillar också inre monolog, så länge man slipper navelskåderi. Huvudkaraktärens tankar ska alltså få större utrymme i den nya versionen och sedan är det en del annat som också ska ändras. Stilen kommer att bli tillgängligare, men jag kommer att kunna stå för den. Min enda avsikt är att skriva meningsfullt och levande.

    Att ta emot refuseringsbrev är inte kul. Däremot tycker jag att det känns roligt att göra denna omarbetning.

  • Nästa steg

    Foto: Jenny Enochsson

    Snirklig trollhassel och en del av ett vackert hus får inleda dagens inlägg. Romanen Skuggporträtt är färdigskriven. Nu är det alltså dags för nästa steg: att skriva följebrev, göra en lista över förlag och slutligen sända manuset.

    Under det sista redigeringsvarvet var det inte lätt att slappna av – jag var ju ständigt medveten om att denna version kommer bokförlagen (förhoppningsvis) att läsa. Naturligtvis har jag ägnat mig åt flitig redigering. Jag har dessutom slagit an min ”mentala stämgaffel” för att försöka finna rätt ton; det gäller varje kapitel, scen, stycke, mening, ja, vartenda ord. Om jag har lyckats med det får läsaren avgöra.

    Jag har börjat skissa på följebrevet. Det är viktigt att det väcker intresse. De stora förlagen får in ungefär tvåtusen manuskript per år. Om följebrevet är menlöst kan manuset i värsta fall hamna i papperskorgen innan det har blivit läst. Det vore minst sagt förargligt. Följebrevet får inte vara för långt; jag har hört att en A4-sida anses lagom. En kort presentation av mig själv, några meningar om romanen och en liten synopsis. Eftersom den impressionistiska berättarstilen är påtaglig bör jag också nämna några ord om den. Med betoning på några ord. Det är inte rätt tillfälle att ge en ingående redogörelse för min berättarstil.

    En lista över förlag att skicka till ska jag göra. Manuset måste passa in i de enskilda förlagens utgivning. Då följebrevet och förlagslistan är färdiga är det dags att sända manuset. Jag hyser inga illusioner. Det är allmänt känt att endast ett par procent av alla som skickar in blir antagna. Samtidigt känner jag att Skuggporträtt är bättre än mina tidigare alster. Min förra roman Skogen bakom muren tycker jag är svagare. Ändå var det ett litet förlag som ville ge ut den, men jag tackade nej eftersom kontraktet lämnade en del att önska. Ett annat litet förlag skrev att de gillade mitt sätt att skriva och gärna ville läsa framtida alster även om de inte var intresserade av just Skogen bakom muren. Så jag är inte helt utan hopp vad gäller Skuggporträtts öde. Jag tänker däremot inte sända den till hybridförlag. Om inget av de riktiga förlagen nappar får det bli självutgivning. Ja, ja, den saken tänker jag inte börja fundera på ännu.

  • Ny deadline

    Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén från Carolinaparken, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Detta lilla inlägg handlar om slutredigering och min ändrade deadline – den trettionde april. Jag inleder dock med en klassisk Uppsalavy. På Dahlgrens underbara fotografi syns alltså Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén. Väldigt vackert och fantasieggande! Jag tycker att det ser ut att vara tidig vår eftersom solen verkar pigg och lite snö ligger kvar. Den första byggnaden är det så kallade Bondslottet och den andra blindskolan. En scen i min kommande roman Skuggporträtt utspelar sig på Kyrkogårdsgatan och i allén, fast i början av december då snön ligger djup.

    Foto: Jenny Enochsson

    Här är det också tidig vår, livligt solsken och lite kvarliggande snö. Fortfarande fint år 2024, men jag föredrar ändå sekelskiftsversionen. En nykter funkislänga har ersatt det fantasifulla Bondslottet. Det är synd att bilarna inte kan parkeras någon annanstans. Samtidigt vore det ännu värre om ett parkeringshus byggdes i Fjärdingen …

    Nu till dagens ämne. Jag trodde först att jag skulle bli klar med Skuggporträtt i februari och sedan i mars. Jag har känt piskan i nacken – det är givetvis jag själv som ”håller i piskan” – och därför ändrar jag nu deadline till trettionde april.

    Jag har ägnat mig åt intensiv slutredigering och jag ägnar mig fortfarande åt detta. När det gäller mitt skönlitterära skrivande är jag väldigt petig och flitig. Jag strävar efter att skriva så bra som möjligt. Sedan får andra uttala sig om resultatet. Även om jag är mycket självkritisk kan jag emellanåt känna mig hyfsat nöjd. Jag har en tendens att pendla mellan stortvivel och lillhybris. (Det finns personlighetstyper som i stället pendlar mellan lilltvivel och storhybris.) Jag känner helt klart att Skuggportätt är bättre än allt annat jag tidigare har skrivit. Det återstår att se om andra uppskattar romanen.

    Boken är i stort sett färdig; det är möjligt att manuset blir färdigskrivet före den trettionde april. Nu handlar det endast om pyttesmå, pyttesmå detaljer. Inte sällan ändrar jag och ändrar tillbaka. En del av redigeringsarbetet innebär ju att testa olika versioner. Jag skalar av mer än förut. Inget överflödigt får finnas kvar. På det viset har jag nog alltid resonerat, men jag blir visst kräsnare och kräsnare. Varje enskild detalj ska kännas rätt och samtidigt måste helheten stämma överens.

    Med största sannolikhet är manuset färdigskrivet när jag postar nästa blogginlägg. Då blir det dags att komponera ett följebrev som är så pass intresseväckande att förlagen går med på att öppna den bifogade manusfilen.

  • Nästa bokprojekt

    ”Vintermånsken” (1895) av Gustaf Fjæstad (Wikimedia Commons).

    Jag planerar att bli färdig med min roman Skuggporträtt senast i mars; det borde jag förhoppningsvis bli. Givetvis koncentrerar jag mig helt och fullt på slutredigeringen just nu. Jag har ändå börjat fundera lite på nästa bokprojekt även om jag inte tänker ta tag i det förrän Skuggporträtt ska sändas till förlagen.

    I ett tidigare inlägg berättade jag att jag tänkte mig en romantrilogi där karaktärerna ur Skuggporträtt skulle figurera. Men nu känner jag att det räcker så gott med en bok om dessa personer. Jag är inte alls trött på dem, tvärtom; jag tycker däremot att deras historia är berättad och avslutad. Hädanefter får de karaktärerna klara sig själva. Fast det är möjligt att de skymtar förbi som bipersoner i framtida berättelser.

    Hur ser nästa projekt ut? Jo, jag ska skriva en bok med sammanlänkade noveller – denna skönlitterära form är ju nära besläktad med romanformen. Viktigt är att varje berättelse ska baseras på ett fotografi av Alfred Dahlgren. Jag tänker mig att de utvalda fotografierna – de är tack och lov fria från upphovsrättsliga restriktioner – ska inleda novellerna i boken. Både bilder och texter. Tid: 1901 och 1902. Plats: Uppsala. Röd tråd ska finnas, men eftersom det rör sig om enskilda berättelser är boken inte uppbyggd som en roman. Berättarstilen är impressionistisk. Så klart.

    Att skriva Skuggporträtt har varit mycket givande. Det var nära att det blev en novellsamling eller en bok med sammanhängande noveller. I slutändan blev det en roman, vilket passade bäst i det fallet. Nu när den snart är färdigskriven längtar jag dock efter novellens korta format. Jag vill fortsätta skriva om Uppsala kring sekelskiftet och använda mig av Dahlgrens bilder. Denna gång blir hans fotografiers närvaro ännu påtagligare än förut. De är så fantasieggande; jag börjar alltid tänka ut historier då jag betraktar dem.

    Intressant låter det onekligen. Fast jag tänker som sagt inte sätta i gång med nästa bokprojekt riktigt ännu. Jag återkommer senare med en mer detaljerad beskrivning av det. Men de flesta inlägg framöver kommer att handla om romanen Skuggporträtt.

  • Skolgatan och Sysslomansgatan

    Skolgatan och Sysslomansgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Jag är som sagt snart färdig med mitt romanmanus och håller på med den sista redigeringen. Därför får detta inlägg, i likhet med det förra, bli helt kort. Även denna gång presenteras en Uppsalavy. Här har Dahlgren förflyttat sig lite längre ned på Skolgatan. Ett levande fotografi. Stämningen är intressant och fantasieggande. En kvinna ska posta ett brev i brevlådan; hon skulle faktiskt kunna vara min huvudkaraktär. Den gänglige mannen kollar in Dahlgren med kamerautrustning; mannen anar knappast att människor kommer att titta på honom 2023. Längst ned i det vackra nyrenässanshuset ligger filialen till Alma Högstedts pappershandel – huvudbutiken finns på Drottninggatan. Mina romanfigurer gör ofta inköp i hennes affärer. Jag har tidigare nämnt min förkärlek för gamla gatlyktor och en sådan finns givetvis med här.

    Foto: Jenny Enochsson

    Jaha, här är det 21 december anno 2023. Det är verkligen tur att nyrenässanshuset har fått stå kvar (ta i trä!). Bortsett från denna byggnad och träden i mitten finner jag inte den moderna vyn särskilt tilltalande. Den bruna snömodden gör inte saken bättre, men den är ju inte ett permanent inslag. Gatubelysningen i dag är förstås effektivare än 1902, men …

    Nu ska jag fortsätta med redigeringen.

    God jul och gott nytt år!