”Vinterbild från Skansen” (1891) av Karl Nordström (Wikimedia Commons).
Här kommer ett kort inlägg: en nyårshälsning och några ord om skrivarläget just nu.
En viktig detalj är att huvudpersonen i min roman om Uppsala numera är kvinna, inte man. Det rör sig inte om något tidigt könsbyte i bokstavlig mening. Tidigare hade jag ju tänkt skriva om en kvinna, men bytte till en man eftersom mäns liv var betydligt friare än kvinnors kring sekelskiftet. Jag märkte dock att min huvudkaraktär ändå inte lever något vidlyftigt liv, även om det pågår en del hemlighetsmakeri bakom kulisserna; det är alltså inte nödvändigt att dra nytta av friheten männen åtnjöt. Faktum är att det blir en intressantare historia nu eftersom huvudkaraktären inte alls lockas av den begränsade kvinnoroll hon förväntas spela. Samtidigt är jag noga med att ge ett historiskt korrekt och komplext porträtt och inte skapa en supertuff kvinnosakshjälte. Nej, min huvudkaraktär är både spröd och stark och ett barn av sin tid. Eftersom jag själv är kvinna har jag nog lättare att leva mig in i en kvinnlig huvudperson, i alla fall när det är fråga om en roman. Däremot är det inte svårt att skapa manliga bipersoner i romaner eller manliga huvudpersoner i noveller.
När jag läser och skriver skönlitteratur bryr jag mig framför allt om de tre s-en: språk, stil och stämning. Ja, att berättelsens innehåll är tänkvärt och gripande är förstås också väldigt viktigt. Men stilen, hur något sägs, avgör hur jag i slutändan uppfattar ett verk. Jag har tidigare postat inlägg om både stämning och impressionism; det finns så mycket att säga om dessa ämnen och därför blir det ännu ett inlägg. Och jag lär skriva fler i framtiden.
Min roman är en realistisk berättelse med impressionistiska inslag; denna kombination återfinns hos flera av mina andra alster, fast på ett annat sätt. Det faller sig liksom naturligt; jag har inte bestämt i förväg att jag ska skriva på det viset. Betraktarens, i detta fall huvudkaraktärens, subjektiva intryck står i fokus. Tid och rum är begränsade. Tack vare det koncentrerade formatet är det möjligt att skapa en levande scen. Fast det är en riktig utmaning. Först måste ju allt överflöd strykas. Sedan är det möjligt att nå fram till själva kärnan. Inte förrän kärnan är synlig – ordet förnimbar passar egentligen bättre i sammanhanget – framträder stämningen. Det är en balansgång.
Stämningen hänger alltså samman med impressionismen i min roman och i flera tidigare berättelser. Det handlar om hur sinnena, känslorna och tankarna påverkas av intrycken. Då den blå skymningsskuggan sänker sig över ett kvarter känner sig kanske min huvudkaraktär introspektiv. Möjligtvis väcks associationer till Eugène Janssons blåmålningar, som min huvudperson nyligen beundrade på en konstutställning. Fler intryck skapar stämning och har betydelse för händelseförloppet. Doften av kyla. Frosten som skimrar i gatlyktans sken. Månen och stjärnorna känns påtagligare än vanligt. En flaska krossas. En hund börjar skälla. Prasslet av kjolar och ljudet av en dörr som öppnas då en ”allmän flicka” går in på ett hotell.
Ett verkligt exempel: det mogna solskenet en decemberdag på Östra Ågatan (se bilden). Trots iskylan kunde jag inte låta bli att ta av mig vanten och fotografera. Därefter kom jag att tänka på att jag skulle skriva ett blogginlägg om stämning och impressionism och infoga fotografiet.
”Boulevard des Capucines” (1873) av Claude Monet (Wikimedia Commons).
När man studerar Monets magnifika målning kan man urskilja flera möjliga parisiska flanörer. Den impressionistiske konstnären har likt en fotograf fångat ett ögonblick; jag tänker mig hur människorna åter börjar röra på sig, droskhjulen rulla, röken bolma och trädgrenarna vaja. Jag skulle kunna fortsätta fördjupa mig i bilden, men jag ska hålla mig till inläggets ämne: flanören. Att huvudkaraktären i min roman är lite av en sådan har jag upptäckt.
Under skrivandets gång lär jag känna mina fiktiva karaktärer mer och mer. Att planera deras personligheter i förväg passar mig inte alls. Den unge huvudpersonen/dagboksskrivaren är alltså un flâneur. Han beundrar franska mästare som Baudelaire, Zola och Maupassant och drömmer om att i likhet med dessa få ströva omkring i Paris. Men han får hålla till godo med Uppsala, en plats som inte alls saknar charm, tvärtom. Ibland tar han tåget eller ett av ångfartygen till Stockholm – huvudstaden har ju på senare år börjat förvandlas till en modern världsstad. Han är förstås fascinerad av Hjalmar Söderbergs och Henning Bergers skildringar av Stockholm.
Varför är min huvudkaraktär en flanör? Därför att han inte kan låta bli att spatsera omkring och iaktta omgivningen och människorna. Uppsalas stadsliv, parker och utkanter är honom välbekanta. Å ena sidan ingår han själv i denna miljö. Å andra sidan är han den ständige betraktaren och outsidern, även om den skarpa blicken blir en smula grumlig då han själv råkar ut för besvärligheter och, mer sällan, ljuvligheter. Han skriver ned intrycken i dagboken eller använder dem i sina berättelser. Eftersom hans nedskrivna iakttagelser är tidsbegränsade, omedelbara och innehåller specifika detaljer kan hans litterära stil kallas impressionistisk. När jag skriver skönlitterära texter har jag, i likhet med min huvudkaraktär, också ofta en impressionistisk stil.
Det var ett tag sedan jag postade ett inlägg och det beror främst på att vi har flyttat. Under flyttperioden hann man knappt ägna sig åt romanen. Nu får man äntligen börja skriva igen och tillgodose detta grundläggande behov! Eftersom jag kommer att vara uppslukad av romanskrivandet blir det nog rätt glest mellan bloggtexterna framöver. Här kommer hur som helst ett inlägg om det aktuella skrivarläget.
Flyttpausen är alltså över och jag kan äntligen fortsätta med romanprojektet igen. Trots att jag inte hann ägna mig åt boken aktivt under flyttperioden bearbetade jag den i huvudet. Medan jag packade dök en massa idéer upp i skallen – det gör det i och för sig nästan jämt. Jag såg till att rafsa ned de flesta av dem. Nu kan jag utveckla de där idéerna, som främst har att göra med vad huvudpersonen/dagboksskrivaren kommer att råka ut för samt detaljer om karaktärerna. Persongalleriet har utökats; vissa kommer att få ganska framträdande roller medan andra blir statister eller någonting däremellan.
En nyhet är att handlingen ska utspela sig både i Uppsalas stadsmiljö och natur. Fast fortfarande framför allt i de centrala kvarteren. Personligen har jag behov av både och. Jag är väldigt förtjust i vackra, gamla hus och i träd, vatten och liknande. Ja, detta återspeglas i skrivandet. När min huvudkaraktär ska in bege sig till naturen blir han tvungen att gå rätt långt, skumpa fram på velociped eller förlita sig på hästdragna vagnar och slädar. Spårvagnen skulle inte komma förrän 1906.
Intressant jämförelse: Stora torget före och efter spårvagnens ankomst.
Medan jag skriver tar min roman form. Sikten blir klarare. I detta inlägg ska jag nämna det senaste om mitt bokprojekt.
Lite fakta om huvudkaraktären/dagboksskrivaren. Ett tag tänkte jag skriva om en ung kvinna, men sedan bestämde jag mig i stället för en ung man. Orsaken till detta: männens liv var så mycket friare än kvinnornas kring sekelskiftet. Orättvist men sant. Av någon anledning har jag roligt när jag låter huvudpersonen vara man. Detta har jag märkt genom åren. Hur som helst har min huvudperson/dagbokskrivare allvarliga kärleksbekymmer. Han möter motstånd då han försöker få dåtidens dagblad att ge ut hans noveller och skisser. Inte sällan hamnar den unge herrn i besvärliga situationer och möter också besvärliga personer. Även om han har många brister är han i mina ögon, i grund och botten, en sympatisk och ofta missförstådd individ. Han rör sig för det mesta i motvind, men får vid sällsynta tillfällen också uppleva en gnutta medvind.
Berättelsen är bland annat tragikomisk. Jag har alltid älskat att både läsa och skriva tragikomiska alster. Det faller sig liksom naturligt. Att upptäcka det lustiga i det allvarliga (och tvärtom). Komik och tragedi är nära besläktade. Det handlar om att försöka se klart och få perspektiv, inte om att skoja bort allvaret. Jag har lika svårt för glättig lättsamhet som humorbefriade eländesskildringar. Min roman måste dessutom vara koncis. Allt onödigt och överflödigt tjafs kommer att strykas under de framtida redigeringsfaserna. Det finns inga förmildrande omständigheter i det fallet. ”Inget pjunk”, ett uttryck Victoria Benedictsson ofta använde. Dagboksavsnitten ska vara ganska korta. Slutligen hoppas jag att min berättelse blir skarp. Om jag lyckas få fram den eftersträvade skärpan återstår att se …
Ovanför Fyrisån och grässlänten syns början av Flusterpromenaden. Huvudkaraktären i min dagboksroman brukar promenera där, i likhet med många andra Uppsalabor, dåtida och nutida. På hans tid tog promenadstråket slut vid Kap, ungefär vid Studenternas idrottsplats (om du känner till Uppsala). Fast detta inlägg handlar inte om den anrika oasen. Nej, det handlar om en viss form, nämligen dagboksromanen. I mitt förra inlägg berättade jag om nödvändigheten för mig att satsa på en roman i stället för en novellsamling. Jag kan lyckligtvis använda novellerna jag redan har hunnit skriva och göra om dem till passande avsnitt.
Lite kort om denna tragikomiska boks innehåll. Platsen är förstås Uppsala och året 1902. Privatannonser från UNT har sin speciella funktion i berättelsen. Huvudkaraktären/dagboksskrivaren är en ung man ur borgarklassen – han befinner sig ungefär i mitten av den borgerliga hierarkiskalan. Han skriver om dagens händelser, reflekterar och blickar tillbaka; hans tankar har en tendens att sväva i väg till ett komplicerat kärleksförhållande och sin skrivlust. Jag har skapat ett antal karaktärer – män, kvinnor i olika åldrar och ett par barn – som kommer att befolka dagboksskrivarens berättelse. Mer än så säger jag inte … Jag anser ju att en ny bok bör innehålla överraskningar.
Varför just en dagboksroman? Jag är förtjust i nästan alla slags romanformer, men just dagboken känns passande för detta projekt; man får följa en sekelskiftesperson på väldigt nära håll och därför krymper det upplevda avståndet mellan nutid och svunnen tid. Så vitt jag vet är dagboken den intimaste skrift som finns. Det är ju inte meningen att andra ska läsa den. Händelser, situationer och tillstånd skildras helt och hållet ur dagboksskrivarens subjektiva perspektiv. En sådan berättare är sällan helt pålitlig.
Det är en spännande utmaning att härma en verklig dagbok, att skapa en illusion av äkthet. Minst sagt. Om man skriver skönlitteratur är det naturligtvis viktigt att eftersträva trovärdighet. Det går inte att överdriva trovärdighetens betydelse när det gäller just dagboksromanen; den ska finnas där fastän berättarpersonen ofta är opålitlig. Även denna romanform är en berättelse med struktur, dramatisk kurva och liknande, men konstruktionen får inte kännas konstruerad. Att det är den egentliga författaren och inte den fiktiva dagboksskrivaren som håller i trådarna får inte heller märkas. Fascinerande!
Så nu har jag läst och läser dagboksromaner, verkliga dagböcker samt brev – jag tycker att brev kan ses som en besläktad kategori – från slutet av artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Vissa böcker har getts ut senare, men handlar om den period jag utforskar. Klassiska dagboksromaner från denna tid är exempelvis: Hjalmar Söderbergs Doktor Glas (jag har läst den och Söderbergs andra verk massor med gånger, men tröttnar aldrig) och Sigrid Undsets Fru Marta Oulie. Nutida exempel: Ida Jessens En ny tid och Doktor Bagges anagram. Äkta vara: Victoria Benedictssons dagböcker, George Sands och Gustave Flauberts korrespondens. Ja, några utvalda exempel från den långa listan.
Visst har jag hört att det är svårt att få novellsamlingar utgivna nu för tiden. Men jag tänkte, lite sturskt, att ryktet nog var överdrivet. Hm … Nyligen slog det mig att jag borde undersöka saken närmare. Det var tur att jag gjorde det! Jag vill öka mina chanser att bli utgiven och därför ska jag nu skriva en roman, inte en novellsamling. Tack och lov har jag användning av all bokresearch jag har gjort. Novellerna jag har hunnit skriva ska ingå i romanen; de behöver bara förvandlas till passande avsnitt. Naturligtvis utspelar sig handlingen fortfarande i Uppsala år 1902 och citaten från UNT och dåtidens skönlitteratur har sin speciella plats i berättelsen.
Jag har läst flera trovärdiga undersökningar, artiklar och inlägg om de svenska bokförlagens inställning till att publicera novellsamlingar. Ja, jösses, tiderna har förändrats … Till och med etablerade författare – en av dem hade gett ut böcker i över fyrtio år på ett stort förlag – har blivit refuserade eftersom manuset innehållit berättelser i stället för en roman. För okända författare är det förstås ännu svårare. Det visar sig att de flesta läsare är måttligt intresserade av noveller i dag.
Flera förlag uppskattar visserligen novellen som genre, men eftersom de vill tjäna pengar ger de ytterst sällan ut novellsamlingar. En del förlag säger öppet nej till manus med noveller, poesi och dramatik. Ja, det är betydligt bättre att de står för detta i stället för att i lönndom försöka framställa sig själva i fördelaktigare dager, låtsas vara intresserade av dessa former och sedan bara refusera. Några samlingar publiceras ju ändå i Sverige. Jag tycker att det verkar som om de flesta av dessa är skrivna av utländska författare. Undantag finns alltså, men att satsa på att bli ett av de få undantagen är ingen god idé.
Markel sa: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken). Det stämmer onekligen i det här fallet. Eftersom så många förlag ratar noveller känns det nödvändigt för mig att byta form. Valet är i själva verket en nödvändighet eller omständighet. Tidigare hade jag ju ett dilemma: om jag skulle skriva en roman eller en novellsamling. Denna gång handlar det inte om obeslutsamhet. Och jag kan, av flera orsaker, inte ändra mig igen!
Är jag besviken? Jag är besviken på dagens bokbransch och genomsnittsläsarens inskränkta attityd, men inte på att jag måste ändra form. Jag är förtjust i att skriva korta berättelser, fast det blir antagligen minst lika givande att skriva en roman – den sortens roman jag har tänkt mig. Det är svårt att bli utgiven på ett traditionellt förlag vad man än skriver; jag vill inte försvåra chanserna ytterligare. Förra gången var det ju så nära … (Jag skulle ha fått den förra romanen utgiven av ett riktigt småförlag om jag hade gått med på deras deal – jag gick inte med på dealen – som innebar att betala en tredjedel av publiceringskostnaderna.)
Som sagt blir det inte någon stor omställning att byta form. Huvudintrigen har jag på lager; jag har länge tänkt sätta tänderna i den. Det ska bli en dagboksroman, en romanform jag är fascinerad av. Året är som sagt 1902 och platsen Uppsala. Huvudkaraktären och dagboksskrivaren är en ung man som befinner sig i en ganska knivig sits. Jag vill ju inte avslöja för mycket. Fast jag kommer definitivt att skriva inlägg om själva romanformen och upplägget framöver.
Uppsala hamn och ångfartyget Nya Upsala, 1890, fotograferat av Henri Osti (Digitalt museum).
Jag har varit inne i den tidiga skrivfasen i några månader nu. Bokresearchen är ju i stort sett avslutad; jag fortsätter ändå läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och sådant. Men även under skrivprocessen uppstår ibland detaljerade frågor om sekelskiftets Uppsala. Oftast finner jag tillfredställande svar i böcker eller arkiv, men inte alltid. Vad har jag gjort de gånger jag inte hittat rätt information? Jo, då har jag mejlat museer och liknande och fått hjälp av experter.
De flesta som skriver om dåtidens Uppsala har nog besökt och kontaktat Upplandsmuseet; det har jag förstås också gjort. Jag har bland annat haft frågor om vilka socialgrupper som bodde på Övre – nu höll jag faktiskt på att skriva Öfre (!) – Slottsgatan 1902. Jag har fått utförliga svar av sakkunnig personal. Sist fick jag till och med en PDF med både information och fotografier.
På Fyriskällan, lokalhistoriskt centrum, kan man hitta intressanta böcker, småskrifter, fotografier och kartor. Jag har mejlat Fyriskällan då jag haft specifika frågor om Flusterpromenaden och badställen vid Fyrisån. Personalens svar har varit klargörande och innehållit den sortens detaljer som är så värdefulla att känna till när man skriver skönlitteratur.
I likhet med Upplandsmuseet och Fyriskällan är Gamla Upsala Hembygdsförening en guldgruva för allmänheten, inte minst för oss som vill levandegöra en svunnen tid. Min senaste novell utspelar sig i, eller egentligen strax utanför, Gamla Uppsala; materialet om denna plats vid sekelskiftet är betydligt mer begränsat än det som handlar om de centrala delarna av Uppsala. Trots detta fick jag värdefulla upplysningar av en person som sitter i styrelsen för Gamla Upsala Hembygdsförening. Upplysningarna har stor betydelse för utvecklingen av min senaste berättelse: de har öppnat dörrar.
Nästan dagligen besöker jag SMHI: s hemsida och studerar den aktuella prognosen. Det har jag gjort i säkert tjugo år nu. Att SMHI har uppgifter om historiskt väder, som allmänheten kan ta del av, var jag däremot ovetande om fram till förra veckan! En av institutets anställda berättade detta när jag skrev och frågade om temperaturen 1902; jag hade läst i UNT från det året att våren och sommaren varit ovanligt kalla. Tack vare SMHI: s nedladdningsbara data kan jag nu ta reda på hur den dagliga temperaturen såg ut 1902, klockan sju på morgon, ett på dagen och åtta på kvällen.
Allt detta är till stor hjälp. Eftersom dessa personer förfogar över unik sakkunskap har de kunnat svara utförligt på mina kluriga frågor. Jag är oerhört tacksam.
Det känns viktigt att vara historiskt korrekt även när man ägnar sig åt något så fantasifullt som skönlitterärt skrivande. Risken finns ju annars att anakronismer uppstår. Tänk vad irriterande det skulle vara om jag i efterhand fick veta att jag till exempel hade missuppfattat vilken gata en berömd krog låg på eller vilka träd som växte i en viss park. Petitesser, kanske någon säger och slår ut med händerna. Själv tycker jag att det är högst väsentligt och inte alls petitesser. Ja, det är ingen slump att jag alltid har älskat realismen och naturalismen. Konstnärlig frihet i alla ära, men det vore minst sagt oklokt att spackla igen eventuella kunskapsluckor med den.
I mitt förra inlägg nämnde jag bland annat att mina noveller är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning – det var ju inget nytt – och andra av gamla fotografier – det var däremot något nytt. Jag har nu kommit fram till att det vore ologiskt att tala om ”fotografinoveller”; jag ska förklara varför i nästa stycke. Dessutom skulle samlingen kännas mindre enhetlig om endast hälften av berättelserna ackompanjerades av citat. Hädanefter gäller följande upplägg: en del berättelser är inspirerade av privatannonser från UNT och andra av skönlitterära citat. Vilken sorts skönlitterära citat? Jo, sådana som ingår i verk som huvudkaraktärerna kan tänkas läsa. Jag ska främst rikta in mig på verk skrivna mellan 1860 och 1902.
Alla berättelser i denna novellsamling, självklart även de som baseras på annonser, kan paras ihop med specifika sekelskiftesbilder som föreställer de platser jag skildrar. Fotografierna skulle inte finnas med i den färdiga boken; läsaren skulle därför inte veta hur de såg ut. Visserligen är de gamla bilderna en viktig inspirationskälla, men det finns så många andra. Bakom varje novell finns mängder med inspirationskällor, medvetna och omedvetna. Jag har valt att presentera en sådan: det utvalda citatet.
Så varje novell inleds antingen med en privatannons eller med ett kort utdrag ur en relevant roman, berättelse eller litterär skiss – det är inte svårt att förstå varför dåtidens människor föredrog det snitsiga skizz. Citatet ramar in berättelsen och vävs in i handlingen. Till exempel kan en huvudkaraktär svara på en tidningsannons och till sin bestörtning upptäcka att annonsören är en person som har orsakat förtret i det förflutna. En annan huvudkaraktär kanske drar en parallell mellan ett litterärt citat och sin egen ödesdigra situation. Jag spånar bara … De där exemplen är inte hämtade ur färdiga eller planerade noveller.
”Le repos au bord du ruisseau. Lisière de bois” (1878) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).
Sisleys målning känns passande nu när grönskan och solen är klarvakna och spänner musklerna. Vyn är nog fransk, men jag kommer ändå att tänka på Fyrisåns lummiga stränder i Sunnersta. Vissa målningar, som Sisleys ovan, är fantasieggande; nya novellidéer föds då man betraktar dem. Det här inlägget handlar delvis om detta, men det rör sig i stället om gamla fotografier. Mer om den saken snart …
Under skrivandets gång blir det ju nödvändigt att justera vissa detaljer. Det ingår i skrivprocessen. Här syftar jag främst på novellsamlingens utformning och inte på själva novellerna. Fast för mig är det självklart att berättelsen växer fram organiskt och att den skissartade planeringen inte är huggen i sten. Varje novell har som sagt sina behov och egenheter och dessa upptäcker jag medan jag skriver; det känns som om det är berättelserna och karaktärerna, och inte jag, som styr. Nedan ska jag redogöra för vilka små ändringar som blir nödvändiga.
Nu kommer vissa noveller att vara inspirerade av privatannonser från UNT och andra av Uppsalafotografier från sekelskiftet. Tidigare skulle ju alla berättelser baseras på privatannonser. Varför tillåter jag den lilla förändringen? Jo, därför att jag inte vill känna mig begränsad. Det har nämligen visat sig att annonsen som skulle ackompanjera min senaste novell inte passade i sammanhanget; jag försökte använda andra tidningscitat, men det kändes minst sagt omotiverat och krystat. Däremot har jag ett specifikt fotografi från sekelskiftets Uppsala i åtanke. Jag har kommit fram till att den bilden ska få ange tonen i den senaste novellen, som nu utvecklas obehindrat. Min gissning – jag understryker att det bara är en gissning – är att ungefär femtio procent av berättelserna kommer att vara inspirerade av privatannonser och femtio procent av fotografier. (Fast bakom varje novell finns givetvis en mängd andra inspirationskällor.) Vissa berättelser inleds alltså med annonscitat, men jag kommer knappast att ha med Uppsalafotografierna i boken. Detta bidrar till variation, vilket betyder fler överraskningar för dig som läsare – ja, jag hoppas i varje fall att du kommer att läsa den framtida boken.
Som jag har nämnt tidigare kommer en del noveller att vara långa och andra korta. Det gäller forfarande, fast jag tror inte längre att skillnaderna kommer att vara avsevärda. Nej, jag misstänker att den kortaste blir tvåtusen och den längsta sextusen ord. Sifforna är naturligtvis ungefärliga. Inget onödigt eller överflödigt får finnas med i samlingen. Koncist är ju mitt ledord då jag komponerar berättelser.
Det som främst förenar novellerna är följande: de är personporträtt, utspelar sig under högst en dag i Uppsala 1902 och dessutom handlar det om avgörande situationer. Det kommer att finnas båda vardagliga och existentiella inslag.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.