Jenny Enochsson

Författare: jennyenochsson

  • Privatannonser anno 1902

    Foto: Jenny Enochsson

    Som du nog vet – i varje fall om du brukar besöka denna blogg – är berättelserna i min kommande novellsamling fritt inspirerade av privatannonser från 1902 års Upsala Nya Tidning. I detta inlägg ska jag ge exempel på hur sådana kan se ut. Observera att jag inte använder annonserna nedan i min bok. Vilka privatannonser jag har använt i min samling blir förstås en överraskning!

    Här följer alltså ett urval som återges ordagrant:

    ”En guldboett till ett damur förlorades i lördags afton under gående Vaksalagatan–Drottninggatan–Trädgårdsgatan n:r 12. Anmälan torde ske å Hushållsskolan vid Stora Torget.” (7 januari 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”200 kr. önskas låna genast på 6 mån mot säkerhet. Svar motses tacksamt till ”Redbar” U. N. T:s kontor.” (25 februari 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”En boa af äkta skinn upphittades å Drottninggatan den 1 Maj och kan återfås mot ersättning Ofre Slottsg. 14 J. A. Fällt.” (22 maj 1902, s. 4, Upsala Nya Tidning)

    ”En ordentlig jungfru kunnig i matlagning samt en snäll och pålitlig för barn få genast plats Skolgatan 8, Fru Hedberg.” (11 juni 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”Studentska kan få god inackordering hos fru Malla Grönlund, Kungsgatan 37, t. v. 3 tr.” (30 augusti 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”Ett vackert välmöbleradt enkelrum finnes att hyra för en i allo ordentlig student eller ungkarl, Dragarbrunsg. 40. Värden.” (3 september 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”En liten penningsumma jämte en nyckelknippa är upphittad vid Järnvägsesplanaden och kan af rätta egaren återfås i butiken, Kungsängsg. 45.” (13 oktober 1902, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    ”Den som i går (den 7) i domkyrkan fick af misstag vilse mössa, torde godhetsfullt göra ombyts hos murare Olsson, Storgat. 10.” (8 december, s. 3, Upsala Nya Tidning)

    Källor: Upsala Nya Tidnings arkiv samt Svenska dagstidningar, KB

  • Karaktärer i noveller

    ”La Femme à l’ombrelle/La Promenade” (1875) av Claude Monet (Wikimedia Commons).

    Monets målning är som hämtad ur en novell av Maupassant. Att kvinnan egentligen är Madame Monet och pojken parets son känner jag till, men ändå … Vad jag beundrar Maupassant och Monet! När det gäller skönlitteratur är jag särskilt förtjust i karaktärer, stämning och stil. Dessa tre finns också i målningen.

    Detta inlägg handlar om karaktärer i mina noveller. Jag tänker inte redan nu gå in på detaljer som rör innehållet i min kommande samling; en ny bok bör ju bjuda på överraskningar. Det finns så mycket att säga om just karaktärer; jag kommer bara att beröra en liten del av ämnet här. Antagligen återkommer jag till ämnet längre fram.

    S:t Olofsgatan och S:t Larsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Dahlgrens fotografi ovan är verkligen suggestivt. En ögonblicksbild med frysta rörelser … Modellerna på Monets målning är alltså kända, men det finns inga uppgifter om kvinnorna och männen på Dahlgrens fotografi. De fyra personerna – fem, om man räknar med telningen – skulle också kunna figurera i skönlitterära berättelser. Kanske kommer jag att ha någon eller några av dem i åtanke då jag skriver nya noveller. Vem vet. Jag samlar ständigt på intryck och stämningar från alla håll och kanter; vissa gånger sker det medvetet och andra gånger intuitivt.

    Det låter motsägelsefullt, men jag betraktar inte novellens begränsade utrymme som en begränsning. Min fascination för det lilla formatet finner ju inga gränser. Strävan efter kärnfullhet, att nå fram till berättelsens och huvudkaraktärens kärna, ingår i mitt skrivarkall. Det är välgörande att sålla bort onödigt skräp. Eftersom den stränga novellformen inte tillåter långa karaktärsbeskrivningar – den tillåter ju inte någon form av mångordighet – kan man aldrig ta genvägar eller fylla ut tomrum med ”charmigt svammel”. Nej, jag måste lära känna mina karaktärer på djupet om jag ska kunna välja ut och lyfta fram deras viktigaste personlighetsdrag. Dessutom ska dragen framställas på ett subtilt sätt så att läsaren får möjlighet att bilda sin egen uppfattning om personen. Denna utmaning och balansgång är en del av tjusningen. När det gäller vissa saker, i synnerhet skrivandet, är jag nitisk av mig. Det är väl en av orsakerna till att jag älskar det minutiösa karvandet fastän det emellanåt leder till frustration. Alla har vi våra egenheter …

    Min avsikt är att skapa runda novellkaraktärer. Om de är sympatiska eller osympatiska bryr jag mig mindre om. Det väsentliga är att de känns trovärdiga och realistiska. Jag tål inte genomgoda eller genomonda karaktärer. De som insisterar på att dela upp världen i svart och vitt tycker säkert att den förenklade världsbilden skänker trygghet. Själv har jag aldrig kunnat acceptera förenklingar. Jag tror att samspelet mellan mörkt och ljust pågår ständigt och att nyanserna är otaliga. En av uppgifterna när jag utvecklar karaktärerna i mina noveller blir därför att hitta det otrevliga i det trevliga och tvärtom. Karaktärernas svagheter är över lag intressantare att undersöka än styrkorna. Det mänskliga, inte det övermänskliga. Och ganska ofta visar det sig att styrkan är en illusion och att svagheten rymmer något sprödstarkt som inte låter sig kuvas.

  • Porträtt

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag har just insett att mina noveller – både de färdigskrivna och de planerade – framför allt är personporträtt. Nu ska jag beskriva och utveckla vad jag menar med det.

    I min novellsamling släpps tolv olika personligheter/huvudkaraktärer ut ”på grönbete”. Jag tror i varje fall att det blir tolv stycken, fast helt säker är jag ännu inte. De stackars personerna har inte lång tid på sig att göra avtryck: högst en dag, oftast bara några timmar. (Jag återkommer till detta längre ned.) Gestaltningen av karaktärer är den sedvanliga: att visa hur de tänker, reagerar, handlar och så vidare. Karaktärsporträtt ingår givetvis i de flesta skönlitterära berättelser, men i vissa fall, som i detta, är porträtten viktigare än själva handlingen och huvudkonflikten. Tillbakablickar vävs in i novellernas nutid, alltså 1902; personens bakgrundshistoria kan delvis förklara varför hon eller han reagerar och agerar på ett visst sätt. I en novell måste tillbakablickarna vara korta och i en novellett ännu kortare. Jag brukar välja ut ett begränsat antal detaljer och låta dessa representera något större.

    Naturligtvis innehåller mina berättelser yttre intriger, men de är underordnade intrigerna som äger rum inom karaktärerna. Alltså mer psykologi och mindre action. De som gillar snaskiga sensationer eller hisnande äventyr skulle nog finna mina berättelser trista. Personligen blir jag uttråkad av action. I stället älskar jag att läsa tänkvärda, gripande böcker som skildrar det som pågår inom en människa och där författaren har ägnat mycket tid åt de tre s-en: språk, stil, stämning. Sentimentalitet, klyschor och pekpinnar är jag däremot allergisk emot. Min avsikt är att skriva den sortens böcker jag själv vill läsa. Om min novellsamling om sekelskiftets Uppsala blir ett sådant alster återstår att se … Jag hoppas förstås att den blir det. Man strävar ju alltid efter att bli bättre; man vill bli så bra som möjligt. Så jag är väl lite av en tävlingsmänniska trots att jag inte tycker om sport. Ja, jag vet, det där var en utvikning. Tillbaka till ämnet.

    Varför får mina tolv huvudkaraktärer inte stå i rampljuset mer än en dag? Ett tag tänkte jag att vissa längre berättelser – samlingen ska innehålla noveller av olika längd – skulle sträcka sig över några dagar. Sedan kom jag fram till är det blir snärtigare med en snävare tidsgräns. Jag vill fokusera på specifika händelser som utmynnar i avgörande ögonblick där huvudkaraktären inser eller kommer fram till något väsentligt. Ibland leder insikten till förändring och andra gånger sjabblar personerna bort möjligheterna som insikten för med sig. Somliga utvecklas medan andra fortsätter att ställa till det för sig. Kanske bör jag tillägga att jag föredrar öppna slut. Den som gillar sagans tillrättalagda slut lär bli besviken. För övrigt känns det logiskt att låta handlingen utspela sig just den dag då privatannonsen visades i 1902 års Upsala Nya Tidning.

    Eftersom novellerna är fritt inspirerade av äkta privatannonser skulle läsaren möjligen kunna tro att mina karaktärer har funnits på riktigt. Men personerna är helt och hållet påhittade. Däremot vill jag skapa en illusion av att det rör sig om verkliga människor; det vill jag förstås alltid när jag skriver noveller.

  • Språkdräkt

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta inlägg handlar alltså om språkdräkten, närmare bestämt om min strävan efter att skräddarsy en sådan åt mina noveller. Som jag tidigare har nämnt är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag skriver (och läser) skönlitterära texter. Jag vill att det ska finnas en sekelskiftesstämning över mina noveller om Uppsala år 1902. Om jag lyckas frambesvärja den stämningen får läsarna avgöra när de – jag hoppas att du blir en av dem – läser den färdiga boken. Det kommer att dröja innan den är färdigskriven …

    Att dialogen ska upplevas som autentisk, utan att kännas stereotypisk eller alltför naturtrogen, är viktigt. Fast jag tycker att det gäller hela berättelsen, inte enbart replikerna. Det betyder inte att jag skulle få för mig att förespråka återinförandet av ålderdomlig stavning, exempelvis hvarför, afsked och sjelf. Jag tror över huvud taget inte på att härma de gamla källornas språk. Nej, det handlar snarare om att på olika sätt försöka frambesvärja sekelskiftesatmosfären. Du kan läsa ett äldre inlägg om mitt förhållande till stämning här.

    Språkdräkten är en stämningsskapande ingrediens; åtskilliga ingredienser ingår i den speciella brygden. Vissa ord och uttryck bör undvikas. Tänk om man plötsligt skulle stöta på sentida slang eller nyord, till exempel spoilervarning eller preppare, i en berättelse som utspelade sig i det förflutna. Rätt bisarrt, inte sant? Språkliga anakronismer – även sociala, kulturella och andra sorters anakronismer – minskar trovärdigheten.

    Själv använder jag sällan de senaste nyorden, inte ens i talspråket. Jag tycker därför att det skulle vara oerhört svårt att skriva en samtidsberättelse som innehåller ungdomlig dialog. Mitt eget språk är varken ålderdomligt eller stolpigt, men en del ord och uttryck som jag använder dagligdags skulle nog uppfattas som mossiga av yngre personer. Kanske också av somliga individer i min egen ålder (jag är född 1976). Så har det faktiskt varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Jag har aldrig upplevt detta som besvärande på något vis.

    Känslan för det svenska språket vid sekelskiftet blir naturligtvis starkare när man läser böcker, brev, tidningar och annat från den tiden. För mig är skönlitteraturen den viktigaste källan. Min litterära favoritepok: sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Jag har alltså haft nytta av denna förkärlek under mina efterforskningar. (Jo, jag läser även moderna böcker, om någon undrar …) Litteraturbanken är en riktig guldgruva vare sig man gör efterforskningar eller inte! Jag laddar regelbundet ned svenska pärlor – både kända och bortglömda – från deras hemsida. Helt gratis. Om du inte redan har upptäckt Litteraturbankens epubfiler hittar du dem här. Samtliga författare finner man under fliken ”Välj författare”.

  • Fjärdingen

    Foto: Jenny Enochsson

    Denna gång blir det bara ett kortare inlägg. Jag är nämligen så inne i novellskrivandet att ett längre blogginlägg skulle kännas som en alltför stor distraktion just nu. Nästa gång blir det förhoppningvis en lite längre bloggtext, men jag kommer att vara uppslukad av novellskrivandet då med. Jag hade lust att posta det här fotot; det är endast ett par dagar gammalt.

    På fotot ser man en liten del av stadsdelen Fjärdingen, närmare bestämt Svartmangatan som leder fram till Övre Slottsgatan. Jag har tidigare skrivit om Övre Slottsgatan där jag också bodde en kortare tid som tjugotvååring. De bevarade kvarteren i Fjärdingen har verkligen själ; det vilar en tidlös stämning över dem. Jag har lärt mig mycket om sena artonhundratalets och tidiga nittonhundratalets Fjärdingen (och andra delar av Uppsala) bland annat genom att läsa Lars Lamberts fotografiska verk: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Där kan man både läsa om människor och platser. Jag har hyllat dessa böcker förut.

    Jag brukar promenera i Uppsalas äldre områden, inte minst i Fjärdingen, och tänka mig hur specifika scener ur mina noveller utspelar sig där.

    Tillbaka till novellskrivandet …

  • Noveller och novelletter

    Foto: Jenny Enochsson

    Min novellsamling ska som sagt innehålla både korta och långa berättelser; jag nämnde detta i mitt förra blogginlägg. Den varierande längden skapar rytm och motverkar monotoni. I det här inlägget ska jag fokusera på bokens innehåll – novellerna och novelletterna – utan att gå in på detaljer som rör handling, karaktärer eller liknande. Jag tror inte på att avslöja för mycket i förväg. Personligen föredrar jag att få upptäcka sådant själv när jag läser en ny bok; det är en viktig del av själva läsupplevelsen.

    Eftersom vissa av mina berättelser ska vara långa funderade jag tidigare på att skära ned på antalet. Men nu är jag helt inställd på att satsa på det ursprungliga antalet: tolv stycken, en för varje månad. Det kommer att finnas långa och medellånga noveller och dessutom riktigt korta, alltså novelletter. Hur tunn eller tjock blir boken? Svårt att säga i det här stadiet. Fast med tanke på att jag strävar efter och föredrar det koncisa är det osannolikt att det skulle röra sig om mer än tvåhundra sidor.

    Jag har ju valt ut tolv UNT-annonser (idel privatannonser från 1902) och utgår från dessa då jag skriver. Somliga annonser får mig att vilja komponera kortare noveller och andra längre. Det får aldrig finnas överflödiga meningar eller ord i mina noveller, men ibland behövs några extra sidor. Förra berättelsen jag skrev – den är medellång – innehåller ett ganska ingående karaktärsporträtt – det porträttet känns väsentligt i sammanhanget – och krävde därför mer utrymme. Texten jag arbetar med just nu är däremot åt det satiriska hållet, även om där också finns existentiella inslag, och då framstår den snärtiga novellettformen som passande. För övrigt kommer novellerna att bestå av två eller flera scener. Jag funderade ett tag på att göra samma sak med de korta texterna. Sedan kom jag fram till att det är onödigt; varje novellett kommer med andra ord att bestå av en enda scen.

  • Novellsamlingens utformning

    Dragarbrunnsgatan och Linnégatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det ser onekligen ut som om Dahlgren har varit ute och fotograferat en solig vårdag, en sådan dag då det är svårt att skilja mellan dis och vägdamm. På det viset skulle man kunna beskriva vädret just nu. Jag gillar verkligen den sortens vårdagar trots att det är lite irriterande när vägdammet hamnar i ögonen och munnen. Ja, ja, nu ska jag koncentrera mig på ämnet: novellsamlingens utformning.

    Novellerna utspelar sig som sagt år 1902 i Uppsala; varje berättelse inleds och är fritt inspirerad av ett citat ur UNT från ett specifikt datum. Alla citat är privatannonser. Novellerna är tidsbegränsade neddykningar i enskilda Uppsalabors liv. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Jag vill skriva tragikomiskt, skarpt och koncist; jag hoppas att jag lyckas med det. Nedan kan du läsa mer om boken.

    Förut hade jag tänkt mig att varje enskild novell skulle vara mellan tretusen och fyratusen ord. Sedan slog det mig att det skulle bli enformigt och mekaniskt, både för mig som ska skriva och ni som (förhoppningsvis) ska läsa. Mer variation, alltså. Vad detta innebär ska jag förklara nu.

    Vissa noveller kommer att vara kortare – knappast kortare än ungefär sex boksidor – och andra längre – knappast längre än ungefär trettio boksidor. Givetvis delar jag upp de långa berättelserna i scener. Det gör jag nog med de kortare också. Vi får se … Sådant är svårt att säga i förväg; jag lägger alltid märke till novellernas behov medan jag ägnar mig åt dem. Jag hade ju tänkt mig tolv stycken – en för varje månad. Men med tanke på att vissa blir längre kommer jag kanske att behöva skära ned på antalet. Jag ska undersöka saken … Det är viktigt att berättelserna blir jämnt fördelade över året eftersom jag skriver om 1902.

    Som jag nyss nämnde märker jag hur den enskilda novellen, den har ju sina egenheter och speciella behov, ska behandlas medan jag skriver den. Inte för att det känns som om det är jag som styr över dem. Tvärtom. Det känns snarare som om det är berättelserna och karaktärerna som visar mig hur de ska utformas.

  • Tidsandan

    ”Marsafton” (1900) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).

    Jag är som sagt färdig med efterforskningarna och har börjat att skriva på novellsamlingen. Fast jag har ändå fortsatt och kommer att fortsätta att göra viss bokresearch: se på fotografier och målningar, läsa skönlitteratur och tidningar samt besöka historiska platser. Genom att göra detta hålls min känsla för tidsandan vid liv.

    Först bör jag väl inflika att jag nyligen har övergett tanken på att skriva en dagboksroman om 1902. Jag håller i stället fast vid den tidigare idén: en novellsamling med tolv berättelser som är fritt inspirerade av privatannonser från Upsala Nya Tidning 1902. I inledningsskedet av ett bokprojekt har jag en tendens att testa olika alternativ och ändra mig. Du tror kanske att jag kommer att ändra mig igen. Jag vågar faktiskt slå vad om att jag inte kommer att göra det. Slut på velandet, med andra ord. Hur som helst kom jag fram till att idén om samlingen med tolv månadsberättelser visst fungerar bäst i praktiken. Jag föredrar ju dessutom att skriva noveller. Nog om detta nu.

    Att studera fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet är spännande. Nils Kreugers konstverk, se ovan, av Stockholm en marskväll är verkligen stämningsfullt. Visst skulle det kunna pryda ett av Hjalmar Söderbergs bokomslag? Jag är också förtjust i Eugène Janssons blå period, den återhållna laddningen man anar i Prins Eugens tavlor och konstnären Gusten Widerbäcks målningar av Uppsala och slättlandskapet. Målningarna med sina levande färger påminner dagens människor om att sekelskiftet inte var en svartvit tid. När det gäller dåtidens fotografer är jag som sagt tacksam för att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra har dokumenterat Uppsala. Digitalt museums bildsamling är en ovärderlig källa. Det finns också en del rörliga bilder, till exempel klippet från Allmänna konst- och industriutställningen 1897 – just detta har färglagts. Fascinerande. Det finns ett litet klipp från Uppsala 1911, så vitt jag vet det äldsta i sitt slag. Här kan man bland annat se spårvagnens framfart. Även detta är fascinerande. Samtidigt är det lite synd att det inte finns ännu äldre Uppsalafilmer.

    Jag besöker rätt ofta historiska miljöer i Uppsala och tänker mig hur dåtidens stadsbor rörde sig där. Tack vare de gamla fotografierna har jag fått en bild av hur staden såg ut, hur den bevarats och förändrats. Jag har också haft stor hjälp av två fotografiska verk av Lars Lambert: 1800-talets Uppsala i Ostis bilder samt Uppsala kring 1900 : staden och människorna i Alfred Dahlgrens bilder. Bägge böckerna innehåller viktig, kulturhistorisk information om dåtidens människor, byggnader och platser. Lamberts kunskap om stadens historia verkar vara outtömlig.

    Min litterära favoritperiod är, och har länge varit, sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal; perioden känns därför välbekant. Absoluta favoriter är ju Tjechov, Turgenjev, Söderberg, Bang, Ibsen, Maupassant, Flaubert och några andra; jag läser regelbundet om deras verk och tröttnar aldrig på det. Medan jag ägnar mig åt novellprojektet koncentrerar jag mig framför allt på svenska författare som var aktiva i slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet: Hjalmar Söderberg, August Strindberg, Gustaf af Geijerstam, Oscar Levertin, Ola Hansson, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård, Marika Stiernstedt, Henning Berger, Albert Engström, Tor Hedberg, Bo Bergman och andra. Jag har hittat några Uppsalaskildringar, fast inte överdrivet många. Då jag läser dessa författares böcker får jag en inblick i dåtidens mångfacetterade tanke- och känslovärld. Varje enskild författare närmar sig naturligtvis epoken på sitt sätt. Jag tycker att tidsandan och atmosfären framträder som tydligast i skönlitteraturen.

  • Sysslomansgatan – S:t Johannesgatan

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta spånarinlägg handlar om gatuhörnet Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan.

    Vårvintersolen skiner på husen ovan. Den lyckas få den tråkiga, ändamålsenliga byggnaden till höger att se gyllene ut; fasaden ser nästan aptitlig ut, som om den vore gjord av nougat. Om man fortsätter nedför S:t Johannesgatan kommer man till Järnbron – jag skulle kalla den Uppsalas stiligaste bro – som löper över Fyrisån. I detta gatuhörn finns en del äldre hus. Vissa fanns här år 1902, då mina noveller utspelar sig. KFUM-borgen, med Alfvénsalen, är däremot från 1911. Den ligger närmast Järnbron. Sysslomansgatan-S:t Johannesgatan är ett trevligt hörn även om avgasodören ibland är alltför påtaglig. Platsen genomsyras av ett lugn, ett lugn som är både rofyllt och uppfriskande, samt en unik stämning; detta gäller förresten hela Fjärdingen.

    Sysslomansgatan samt S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    På Dahlgrens fotografi ovan är det också soligt. Nog verkar det vara vårvinter här med, men kanske snarare april än mars? Då mörket faller kommer den väggfasta gatlyktan att ersätta dagsljuset. Den kommer bland annat att lysa på M. Dubois bageri och konditori. Jag är som sagt väldigt förtjust i de gamla gatlyktorna med sitt gulaktiga sken. De är så vackra och har sin givna plats även i skönlitteraturen. Tanken på en lyktgubbe som gick omkring och tände gaslyktor är också tilltalande och poetisk. Möjligen skulle karlen ha påpekat att hans yrke inte alls var poetiskt. Möjligen skulle han ha talat om nödvändigheten att bilda lyktgubbarnes fackliga förening. Men nog om det nu …

    Bageripersonalen tar sig en välbehövlig paus. Arbetet i Mathias Dubois välbesökta bagerier är jäktigt. Och svettigt. Den ständiga ugnsvärmen i köket är en plåga, förutom på vintern då den är en välsignelse. Prästens predikan om helvetets eldar verkar kanske inte lika avskräckande om vargavintern.

    Doften av nybakade kringlor letar sig ut på gatan. Den äldre herrn som är på väg hem till våningen på Skolgatan drar in den välbekanta doften. Herr Dubois kringlor är utsökta. Borde han inte passa på att inhandla ett par sådana? De är ju alldeles nybakade. Doktorn och även hustrun hävdar att han måste undvika att äta bakverk. Sedan hans slaganfall förra året har de tjatat och tjatat. Om han inte vore en civiliserad människa skulle han täppa till trutarna på dem. Inga bakverk, inga cigarrer, ingen punsch … Han kan inte direkt påstå att han följer uppmaningarna. De senaste årens prat om fysisk sundhet går honom på nerverna; det får honom att vilja bli dekadent. Hellre syndig än sund! Han fnyser, svär för sig själv och påkallar ofrivilligt bagarpojkarnas uppmärksamhet. Nyfikna slynglar …

    Ända sedan han var i deras ålder har han varit liberal och hyllat friheten. Betyder inte det att han är fri att tillbringa sina sista år som han själv behagar? Betyder inte det att han har rätt att bejaka livet på sitt sätt? Jo, naturligtvis! Alltså talar han om för bagarslynglarna att han vill köpa tre kringlor och att han vill ha dem utburna till gatan. En av pojkarna, han med de livligaste ögonen, skyndar in i bageriet. Mannen ska ge honom en liten slant för besväret samt några visdomsord om frihetens betydelse för mänskligheten.

    Det är roligt att skriva dessa små framspånade händelser, eller blogginfall.

  • Utanför Stadsträdgården

    Foto: Jenny Enochsson

    Dags för en ny bloggkategori: Spånande. Visst har jag ägnat mig åt spånandet tidigare, men här blir det mer uttalat. Jag fokuserar för närvarande på material som är relevant för mitt novellprojekt. Jag skriver ju på novellsamlingen nu och är nästan helt färdig med bokresearchen. Det känns därför inte längre lika aktuellt med renodlade efterforskningsinlägg. Renodlade har de i och för sig aldrig varit. Bloggkategoriernas avgränsningar är ganska godtyckliga: alla mina inlägg handlar ju på ett eller annat sätt om skönlitterärt skrivande.

    På bilden ovan syns bland annat Svandammen och Flustret med sina tinnar och torn. Jag har knappt varit inuti den byggnaden, men jag har gått förbi den tusentals gånger. Bakom Flustret ligger Stadsträdgården. De moderna inslagen – asfalten, elsparkcykeln och annat – kontrasterar mot det historiska. Träden tycks markera gränsen mellan det nya och det gamla. Jo, jag erkänner att jag oftast finner äldre stadsmiljöer fantasifullare, intressantare och mer estetiskt tilltalande. Men visst kan jag även uppskatta vissa moderna miljöer, i alla fall ibland.

    Svandammen och Flustret, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Dahlgrens fotografi av den välbekanta vyn är väldigt stämningsfullt. Vilken tur att Alfred Dahlgren, Henri Osti och andra dåtida fotografer har förevigat sekelskiftets Uppsala! När jag skärskådar träden på bilden tycker jag att det ser ut som om de pryds av små skott. Så det borde vara tidig vår. Grenarna ser lite suddiga ut, som om det vore blåsigt ute. Uppsala är en blåsig stad.

    Den ensamme flanören med händerna på ryggen har just suttit och huttrat på en av bänkarna vid Svandammen och rökt en cigarr. Nu träder han in i Stadsträdgården. Vinden viner. Dammet yr och letar sig in i munnen och näsan. Han betraktar nöjespalatset. Kommer det att gå lika vilt till där även denna säsong? Förmodligen. Studenterna är värst. Som vanligt. Själv föredrar han kaféer där människor beter sig stillsamt vare sig de är nyktra eller onyktra. Han börjar promenera längs Flusterpromenaden. Vissa dagar verkar halva Uppsala röra sig här. Inte i dag. Människorna håller sig väl inomhus.

    Snart ska han bege sig hemåt. Han vill sitta framför kakelugnen och läsa Nietzsches skrifter. Nej, förresten, om han ska vara ärlig har han ingen lust att ens öppna den tyske tänkarens verk. Han längtar i stället efter att i smyg läsa sonens äventyrsromaner om indianer och nybyggare.

    Den här lilla scenen ingår inte i min novellsamling. Jag spånar bara …