S:t Larsgatan från Skolgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Detta blir bara ett kort inlägg som främst går ut på att visa en berömd Uppsalavy. Alfred Dahlgren har ju tagit så många vackra fotografier av Uppsala kring sekelskiftet; fotografiet ovan är en mina Dahlgrenfavoriter. Varför? Jo, på grund av den suggestiva stämningen. Det är en sådan närhet i bilden. Jag känner nästan den bitande kylan och lukten från skorstenarnas rök; jag tänker mig kyrkklockornas klämtande. Här rör sig ofta karaktärerna i min kommande roman Skuggporträtt. Några av dem bor alldeles i närheten.
Foto: Jenny Enochsson
Samma korsning, S:t Larsgatan och Skolgatan, fast år 2023. Vinter här med. Tja, det blir lite av ett antiklimax att titta på denna bild efter att ha beundrat den förra. Till skillnad från Dahlgren är jag ingen fotograf, men jag vågar påstå att det inte är därför som den samtida vyn ger ett prosaiskt intryck. Jag tror att det snarare handlar om den förändrade bebyggelsen. Vägskyltarna och vägspärrarna – jag vet inte om de kallas spärrar – behövs förstås, men estetiskt tilltalande är de ju inte.
Nej, jag föredrar verkligen att skriva om och levandegöra ett svunnet Uppsala.
Jag planerar att vara färdig med Skuggporträtt denna vinter. Som sagt ska det bli en trilogi. Stilen är impressionistisk. Min litterära förebild är Herman Bang. Jag förstår danska bättre nu tack vare all läsning av Bangs verk på originalspråk.
Ett par personer har frågat mig om det inte är svårt att återskapa 1902 års talspråk. I detta blogginlägg ska jag därför reflektera kring det här med att skriva sekelskiftesdialog.
Min berättarstil är som sagt impressionistisk. Karaktärerna levandegörs främst genom deras tal, kroppsspråk och handlingar. Beskrivningar, inre monologer och analyser är däremot få och kortfattade. Ja, det finns ett släktskap med dramat. Alltså består en ganska stor del av min kommande roman Skuggporträtt av dialog.
Är det svårt att skriva sekelskiftesdialog? Mitt svar: både ja och nej. Att skriva en roman är överlag en stor utmaning och det krävs både flit och slit. Jag vågar faktiskt påstå att jag har funnit en passande språkdräkt. Jag har ju läst och läser fortfarande massor med skönlitteratur, brev, dagböcker, tidningsartiklar och annat från sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Detta har gett mig en känsla för tidsandan, inräknat talspråket.
Vissa texter framstår som mer talspråksnära än andra; jag tror att det framför allt gäller informella brev och dagböcker. Även en del realistiska författares skönlitterära repliker känns verklighetsnära. Som Bangs och Tjechovs (då tänker jag mer på Tjechovs noveller än pjäser). Sedan har nog Bangs danska talspråk mer gemensamt med det svenska än Tjechovs ryska. Söderbergs dialog upplever jag som mindre vardaglig och mer litterär. Å andra sidan har jag lagt märke till att somliga av hans karaktärer uttrycker sig ungefär som brevskrivaren Söderberg. Fast Hjalle var förstås en osedvanligt vältalig person.
Sysslomansgatan och S:t Johannesgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Till syvende och sist handlar det om vem som talar och hur just den personen talar. Min huvudkaraktär och de flesta andra figurer i Skuggporträtt tillhör en bildad och litterärt bevandrad borgarklass. Därför uttrycker de sig hyfsat korrekt även i informella sammanhang. Deras talspråk ligger ganska nära skriftspråket, men även dessa litterärt bevandrade karaktärer svär ibland och använder interjektioner, till exempel herregud och bevars. I min roman finns också människor ur arbetarklassen samt ett par obildade borgare och det har varit en större utmaning att återge deras repliker. Givetvis varierar talspråket inom en och samma socialgrupp. I första hand rör det sig om individer, inte om samhällsrepresentanter. Flera olika faktorer spelar in när en individs språk formas. Men det är en annan historia …
Rätt ofta hör jag personer säga att talspråket kring sekelskiftet var stolpigt och väldigt olikt vårt samtida talspråk. Själv anser jag att detta är en klar överdrift. I mina ögon är skillnaden inte särskilt stor. Dessutom innehåller en stor mängd brev och dagböcker och viss skönlitterär dialog oräkneliga exempel på hur otvunget sekelskiftesmänniskorna kunde uttrycka sig. Återigen handlar det om vem som pratar och vilken situation som åsyftas. Men mitt eget talspråk är knappast hypermodernt och det är väl en av orsakerna till att jag inte upplever ”det gamla” som främmande.
Sekelskiftesdialogen i Skuggporträtt är trots allt skönlitteratur; tanken är inte att till varje pris försöka visa hur folk verkligen talade på den tiden. Visst måste replikerna kännas trovärdiga och historiskt korrekta, men de får inte likna oredigerad transkription från 1902 – eller snarare hur man tänker sig att oredigerad transkription från 1902 ser ut. Eftersom jag skriver för en modern publik måste jag anpassa talet så att det inte blir för tidstypiskt. Jag följer helt enkelt min egen språkkänsla och hoppas att läsaren också ska finna min sekelskiftesdialog trovärdig.
Som jag nämnde i mitt förra inlägg ska jag förhoppningsvis vara färdig med min roman Skuggporträtt i vinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen och faktiskt kan konstatera att romanen snart kommer att stå på egna ben börjar jag fundera på nästa bokprojekt. Självklart måste jag alltid skriva på någonting – det är ett behov som är omöjligt att bortse från. Undan för undan har jag insett att jag vill dröja mig kvar i sekelskiftets Uppsala och låta mina karaktärer få komma ut på ”scenen” igen.
Först och främst ska jag förstås sända Skuggporträtt till olika förlag i början av nästa år. Möjligen är det en fördel att kunna berätta för förlagen att jag planerar en trilogi. Den första delen (Skuggporträtt) utspelar sig år 1902, den andra ska äga rum 1903 och den tredje 1904.
Jag har ju arbetat ganska länge med detta projekt och sett det växa fram och ta form. Men i somras var det som om saker och ting föll på plats, om jag får säga det själv. Därför känner jag också att det vore värt att satsa på en trilogi. Hur kommer det sig att Skuggporträtt, och mitt skrivande över hur taget, enligt min mening, har fallit på plats? Jo, av tre anledningar: Herman Bang, en påtagligare impressionism och en ny skrivstrategi.
Min fördjupade läsning av impressionisten Herman Bangs litteratur har haft en gynnsam verkan på mitt eget skapande. Jag vågar påstå att nästan alla skrivande människor har litterära förebilder. Att ta lärdom av mästarna. Det handlar inte om att försöka efterapa. Nej, inte alls. För mig handlar det i stället om att bli påmind om varför jag älskar skönlitteratur och skrivande. Jag kommer helt enkelt utmärkt överens med Bangs verk; kemin fungerar fint. Det är också märkligt hur modern hans stil känns i dag.
I flera år har jag fått höra att jag har en impressionistisk berättarstil. Men i somras bestämde jag mig för att låta impressionismen bli ännu påtagligare i min roman och mitt skönlitterära skrivande i allmänhet. Det är så givande och befriande att skriva på det viset. Jag känner hur prosan blir mer levande än förut. Den impressionistiska stilen tilltalar mig också eftersom jag hellre visar och antyder än berättar.
Vad innebär den nya strategin? Den är allmänt känd och inte alls min egen uppfinning. Det är bara det att jag inte har tillämpat den förrän nu. Strategin innebär att jag går över till nästa scen direkt efter att ha bearbetat eller redigerat den förra. En genomgång i taget. Så jag arbetar alltså med hela manuset, om och om igen, tills det är färdigt. Och jag är väldigt noggrann. Tidigare dröjde jag mig kvar vid samma scen i evigheter innan jag började med nästa. Jag stod och hackade på samma ställe. Perfektionismen kan ju faktiskt ha en förlamande effekt på kreativiteten … Hur som helst är den nya strategin, ett varv åt gången, frigörande och hindrar mig från att bli hemmablind. Skrivprocessen går snabbare och jag tycker också att resultatet blir bättre. Om jag hade börjat med detta tidigare skulle jag ha sparat mycket tid och undvikit frustration. Ja, ja.
Så då är det bara att fortsätta med redigeringen av Skuggporträtt. Finliret är ju min favoritfas i skrivprocessen.
Jag är svag för pilträd vid vatten; det har jag varit så länge jag kan minnas. På bilden syns dammen i botaniska trädgården. En vacker plats. Utan tvekan beundrade även en hel del sekelskiftesmänniskor pilträd vid vatten.
Nu är jag faktiskt inne i redigeringsfasen! Grunden och innehållet i kapitlen är färdiga. Äntligen är det dags för min favoritfas: finliret. Det har tagit längre tid än planerat, främst på grund av flytten i höstas och coronan i vintras. Jag skrev då med, men de två sakerna var verkliga bromsklossar. Sedan har jag ju gjort flera ändringar – man kan följa dessa om man läser gamla inlägg – under skrivandets gång. Denna sommar utarbetade jag en ny strategi som innebär att jag kommer framåt i skrivandet snabbare samtidigt som innehållet förbättras. När blir jag klar? Förhoppningsvis i vinter/vårvinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen kan det vara på sin plats att ge en skissartad beskrivning av Skuggporträtt. Jag har nämnt en del tidigare, men med tanke på alla ändringar manuset har genomgått kan det vara bra med en aktuell sammanfattning.
Eftersom jag vill att läsarna ska bli överraskade när de läser Skuggporträtt tänker jag inte säga för mycket om själva handlingen. Några ord bara. Plats: Uppsala. Tid: augusti till december år 1902. Röd tråd: otrohetshistorian mellan två karaktärer – den påverkar alla karaktärer på olika sätt. Perspektivpersonen/huvudkaraktären är en ung kvinna, men en ung man har ett och en halvung man två kapitel. De viktigaste personerna i romanen är frisinnade och ägnar sig åt skrivande eller konst. Men persongalleriet är ganska stort och här finns figurer med olika värderingar och från skiftande samhällsklasser. För övrigt skrivs boken i preteritum och i tredje person.
Stilen är som sagt impressionistisk. Fokus ligger på intrycken. Tid och rum är begränsade. Jag som berättare är hela tiden i bakgrunden och återger det som utspelar sig i karaktärernas värld. Miljön skildras som ögonblicksbilder. Endast miljöbeskrivningar som spelar med i eller påverkar karaktärernas värld får vara med. Detaljer som har med intrycken att göra lyfts fram. Personernas tankar och känslor kommer fram i deras repliker, beteende och handlingar. Den inre monologen är ytterst begränsad och det gäller även tillbakablickar. Genom antydningar skildras det väsentliga i romanen. Jag undviker övertydligheter. Läsaren får vara med och tolka. Jag strävar efter objektivitet, fast inte på ett kyligt sätt. Ömsinthet och humor är viktiga ingredienser i boken.
Några ord om stämningen. Givetvis är stämningen föränderlig, men där finns ändå vissa återkommande grunddrag. Ofta en tragikomisk underton. Dessutom genomsyras berättelsen av en nervös puls som fungerar som en slags motor. Tonen är lågmäld, fast det saknas inte dramatik och intensitet. Mycket pågår under ytan. Skuggspel, ljuslågor och skådespelet i verkligheten skapar också stämning. Karaktärerna upplever att de tvingas spela roller och bära masker i verkliga livet. Ett par av dem är determinister; de känner sig som marionetter, oförmögna att ändra sitt öde. Fast i vissa situationer får de ändå ta av sig maskerna och ”vara sig själva”.
Språket är sparsmakat och avskalat. Jag hänger mig aldrig åt blomsterspråk. Kargt är det dock inte. Kapitlen och scenerna är ganska korta. Så det är ingen lång roman. Jag vill inte skriva långa romaner.
Caillebottes målning ovan känns passande i sammanhanget; en mängd scener skulle kunna utspela sig i denna köksträdgård. Flera intressanta detaljer framträder i morgonljuset eller döljer sig bakom det kvardröjande diset. Jag tror i varje fall att det är morgon. Här är en annan, lika vacker, version där det ser ut att vara seneftermiddag eller tidig kväll. Bägge versionerna av köksträdgården är så levande att de nästan påminner om karaktärer i en berättelse. Kulisser är de inte.
I det här inlägget ska jag alltså reflektera lite över miljöbeskrivningar. Inomhus och utomhus. Föremål, inslag, detaljer. Här följer ett relevant citat:
”De sér og viser os kun de døde Genstande, som spiller med, som griber ind i den bevægede Menneske -Handlen.” (Herman Bang, Under aaget)
Bang syftar alltså på berättelser där bara de döda föremål som spelar med och griper in i människans handlingsvärld visas. Att han föredrog detta är känt. Den mänskliga handlingsvärlden är rörlig, inte statisk. Romanen eller novellen blir mer levande då dödköttet, det överflödiga och ovidkommande, avlägsnas. Herman Bang är för övrigt en av mina absoluta favoriter. Jag läser Bang på danska nu; jag har slukat nästan allt som finns av honom på svenska.
Genom åren har jag blivit sparsammare och sparsammare med miljöbeskrivningar och andra sorters beskrivningar. Det gäller minst sagt min kommande roman Skuggporträtt. Jag satsar i stället på ögonblicksbilder. Så har det inte alltid varit … Jag läser sällan mina gamla alster. Men för ett tag sedan gjorde jag hur som helst det. Fy, vad jag skämdes då jag såg miljöskildringarna. Alldeles för många adjektiv och adverb och krystade liknelser som förstör flytet i texten. Jag måste skratta åt eländet. Ja, ja. Tack och lov undviker jag de fällorna numera.
När jag läser vissa författares romaner och noveller ser jag rummen och landskapen, de naturliga eller urbana, tydligt framför mig. Vad har dessa böcker gemensamt, förutom att jag skulle ge dem fem av fem poäng? Jo, miljöskildringarna är få och väl valda och mer eller mindre objektivt återgivna. Jag har märkt att de inre bilderna ofta blir grumligare då jag läser böcker med för många beskrivningar och personligt återgivna inslag, exempelvis boklövsgrön eller kaffesumpsbrun. Det finns givetvis undantag. Så är det ju alltid.
Detta inlägg ska handla om kapitel. Tidigare har jag ju nämnt att min kommande roman Skuggporträtt är uppbyggd av sammanlänkade noveller. Nu när jag har kommit så pass långt i skrivprocessen märker jag att dessa noveller även kan läsas som kapitel.
Jag har liksom tänkt i noveller (även i bilder); det fungerar smidigare att foga samman delarna till en helhet om varje del är en självständig berättelse med egen karaktär. Fast det är ju en roman och ingen novellsamling jag skriver. Min roman har förstås röd tråd, dramatisk kurva och det andra som hör till. När jag precis ska avsluta en novell börjar jag automatiskt tänka på nästa. Ja, rent intuitivt fogar jag ihop delarna. Det är antagligen därför som de här berättelserna kan läsas som kapitel.
Det ena leder till det andra i huvudkaraktärernas liv – tack vare detta blir sammanlänkningen mellan de enskilda avsnitten möjlig. Övergången sker på ett naturligt och förhoppningsvis trovärdigt sätt. Jag är ju realist. Dramatiken finns naturligtvis där, men byggs upp och stegras utan bombastiska inslag. Jag är intresserad av lågmäld men ändå intensiv dramatik.
Ska jag kalla delarna noveller eller kapitel? Jo, jag tror att det är ”smartare” att kalla dem kapitel och på så vis undvika den eventuella förvirringen vad gäller definitionen av begreppet roman-bestående-av-noveller. Viss anpassning är nödvändig: en del scener som ingår i berättelser blir egna kapitel och jag byter ut novelltitlarna och sätter dit siffror i stället.
”Chemin montant” (1881) av Gustave Caillebotte (Wikimedia Commons).
Caillebottes livfulla målning visar en herre och en dam som flanerar i närheten av en villa i Normandie en solig sommardag. Just nu är det lika soligt, och på vissa ställen nästan lika lummigt, i Uppsala.
Jag har länge fått höra att min berättarstil är impressionistisk och sparsmakad. Nu när jag arbetar med min kommande bok Skuggporträtt, om Uppsala 1902, märker jag att det impressionistiska och sparsmakade har blivit ännu påtagligare. Så jag ska skriva ett litet inlägg om min berättarstil.
Intryck och ögonblicksbilder som har betydelse för scenerna och karaktärerna är viktiga. Jag fokuserar på detaljer och stämningar. Till exempel kan en person påverkas av hur ljuset faller vid ett särskilt tillfälle. Ett oväntat ljud utanför fönstret – kanske hästhovar och en pisksnärt – avbryter tillfälligt samtalet i rummet. Doften av kaffe får en person att bli på bättre humör och ta ett impulsivt beslut. Intrycken och ögonblicksbilderna är koncisa; jag undviker långa miljöbeskrivningar, ja, långa beskrivningar eller associationer över huvud taget.
Ett tag tyckte jag att det var intressant att skildra karaktärernas tankar genom inre monolog och det blev lätt för mycket av den varan. Jag har fortfarande med en del inre monolog, men betydligt mindre än förut. Numera låter jag hellre personernas tankar och känslor komma fram i deras tal, handlingar och beteende. Ibland även i anteckningar och brev. Och det är viktigt att inte avslöja för mycket. Inte sällan säger karaktärerna en sak, men menar något helt annat. Läsaren får vara med och tolka. Det rör sig ju om show, don’t tell. Själv står jag inte ut med förutsägbara berättelser.
Min berättarstil är avskalad utan att vara karg. Inte riktigt minimalisk, fast nästan. Berättelsen väcks inte till liv förrän jag har avlägsnat allt onödigt bråte. Detta tänkande passar novellformen; min roman består ju av sammanlänkade noveller.
Jag hör inte till de personer som lyssnar till musik när de skriver. Nej, jag koncentrerar mig betydligt bättre om det är tyst. En period skrev jag faktiskt till musik, allt från klassiskt till tyngre rock, men jag tyckte att tonerna påverkade texterna för mycket. Däremot kan jag ha ”låtar på skallen” då jag funderar på något specifikt bokprojekt eller specifik novell.
Intryck – ja, intryck från alla möjliga håll och kanter – fungerar som inspirationskällor. Även litteratur, konst, fotografi och musik. Litteratur mer än konst och musik i mitt fall.
När jag skriver på min bok om Uppsala år 1902 kommer jag av någon anledning ofta att tänka på Debussys ”Arabesque #1”. Särskilt då jag fantiserar om hur sekelskiftets Uppsalabor flanerar på gator och i grönområden. Impressionistiskt. Vissa skulle nog säga att stycket passar bättre i Paris än i Uppsala, men man är väl lite av en frankofil. Du kan lyssna till ”Arabesque #1” här. En musikalisk favorit sedan jag var tjugotvå.
På tal om arabesk … Jag kom just att tänka på Hjalmar Söderbergs briljanta och roliga ”Kyrkogårdsarabesk”; den handlar om Söderbergs vän Henning Berger. Du kan läsa den korta skissen här.
Det var jättelänge sedan jag postade ett blogginlägg och det beror på att jag vill koncentrera mig på boken. Jag eftersträvar självdisciplin och anstränger mig för att inte bli för distraherad. Min bok om Uppsala år 1902 växer fram; formen är tydligare nu än tidigare. Eftersom jag har kommit så pass långt – bokprojektet är dock långt ifrån färdigt – tänker jag avslöja några detaljer.
Det har ju skett en del förändringar under arbetets gång. Även sedan mitt sista inlägg. Under de senaste månaderna har som sagt strukturen blivit fastare och det innebär att de enskilda delarna har fått sina givna platser. Hädanefter blir ändringarna mindre och äger rum inom beståndsdelarna. Ja, mer finlir liksom.
Jag kommer tillbaka till novellen hur jag än gör. Det begränsade formatet passar mig helt enkelt bättre än att koppla samman kapitel och bilda en traditionell roman. Jag får hela tiden bevis på detta och hoppas att jag nu äntligen har lärt mig av erfarenheten! Min bok är ändå en slags roman; den är uppbyggd av löst sammanlänkade noveller. Ingen novellsamling alltså. En otrohetshistoria mellan två huvudkaraktärer – den påverkar samtliga perspektivpersoner på olika sätt – fungerar som röd tråd och bidrar till att novellerna vävs samman. Det finns några perspektivpersoner och de har ett visst antal noveller var. Vissa av berättelserna är i stort sett färdiga medan andra är halvfärdiga; några befinner sig fortfarande i planeringsstadiet.
Slottsgränd och Trädgårdsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).
Bokens titel: Skuggporträtt. Titeln känns passande av flera orsaker. Varje berättelse har förstås en intrig och dramatisk kurva, men den är i allra högsta grand ett porträtt av huvudkaraktären i en viss situation. En av karaktärerna tillverkar siluetter, fast det är en parentes i sammanhanget. Skuggan representerar bland annat hemlighetsmakeriet som pågår bakom kulisserna. Men den är mycket mer än så.
Skuggspel, siluetter, ljuslågor, marionetter och masker är viktiga ingredienser i min bok. Dessa är intressanta symboler och skapar stämning – jag är oerhört förtjust i stämning. Jag förknippar dem med slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Flera av sekelskiftets författare, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, skriver om hur människor uppträder som skådespelare i verkliga livet, tvingas bära masker och också om hur de blir marionetter som styrs av ödets, ofta omilda, händer. Människan föds med en viss vilja och har vackra drömmar, men förvandlas förr eller senare till en fjäder i vinden, oförmögen att ändra sitt öde. Med andra ord rör det sig om deterministiska tankegångar. Vissa av karaktärerna i min bok funderar mycket på dessa saker.
Själv är jag inte alls determinist. Jag tror snarare att våra livs styrs av en kombination av viljan och slumpen. (Om jag vore maktfullkomlig politiker skulle jag väl tro ännu mer på viljestyrkan än slumpen.) Man får komma ihåg att valfriheten var betydligt mer begränsad kring sekelskiftet än den är i dag; nutidsmänniskor har ju en tendens att betrakta historiska skildringar och tankar med samtidens glasögon. Så det är föga underligt att Markel säger: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken).
Som du kanske har märkt är jag förtjust i att fotografera den här platsen, alltså Flusterpromenaden och däromkring. Ett par scener ur min roman om Uppsala 1902 äger rum just här. Miljön är tack och lov välbevarad.
Det är full fart på Islandsfallet nu:
Foto: Jenny Enochsson
Liknelsen mellan vattenflödet och skrivarflödet är alltför uppenbar så den undviker jag helst. Är det något jag har svårt för så är det klichéer, även talesätt och floskler. Men mitt skrivarflöde är hur som helst också påtagligt just nu.
Det här inlägget ska inte bli särskilt långt; jag vill ju fortsätta med romanskrivandet. Bara några ord om perspektiv samt litteratur.
Jag tycker att det är viktigt att testa vad som passar bäst: första eller tredje person. Man får känna sig fram. Jag har undersökt noga vad som passar just den här romanen. Dagboksformen och första person började jag uppleva som begränsande efter ett tag. Det blev lite irriterande med huvudkaraktärens ständiga jag och brist på distans. Jag tycker att tredje person erbjuder mer frihet och tillför en smula mystik. Så hädanefter är det alltså tredje person, detta brukar jag välja, som gäller! Och nu har jag inte tid att ändra igen.
Någon gång borde jag skriva ett inlägg om guldgruvan av relevant litteratur. Jag har läst och fortsätter läsa massvis med böcker – klassisk skönlitteratur, facklitteratur, biografier, brev, dagböcker, med mera – som ger inblick i tiden kring sekelskiftet. Jag har börjat göra listor över de verk jag har läst och ska läsa; det är nödvändigt att katalogisera i det här fallet och jag råkar ju också vara ordningsmänniska. Däremot tror jag inte på romanskrivarmallar.
Laddar in kommentarer …
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.
Jenny Enochsson 
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.