Författare: jennyenochsson

Jag är i stort sett färdig med bokresearchen och ska nu hänge mig åt skrivandet av novellsamlingen. Äntligen! Även om jag verkligen gillar att göra efterforskningar föredrar jag själva skrivandet och skapandet. Jag fortsätter ändå att ägna mig åt research, men inte lika intensivt som tidigare. Till exempel promenerar jag fortfarande omkring i historiska miljöer (det är inget jag vill sluta med). Mina senaste inlägg – inklusive detta – är en sorts fria reflektioner kring dessa. I det här sammanhanget tycker jag att Fyrisån kan räknas som historisk miljö.

Fotografiet ovan tog jag från Islandsbron den sista januari i år. Här ser man bland annat Islandsfallet – en osedvanligt vild del av Fyrisån. Vissa, särskilt personer från andra städer, förhåller sig svala till Uppsalas kända vattendrag. Själv är jag väldigt förtjust i Fyrisån. Varför? Jo, på grund av dess ständiga pulserande och närvaro i staden. Dessutom gillar jag tanken på att den förenas med ett antal mindre åar och med Mälaren som i sin tur rinner ut i Östersjön; vattendraget är därför en del av havet.

På Dahlgrens fotografi syns alltså Fyrisån och Västgötaspången. Det ser ut att vara tidig vår; träden är ännu kala, solen skiner och vattenflödet är ganska högt. Sekelskiftesmänniskor och sekelskiftesdjur rör sig längs Östra Ågatan och vattnet. Vägdammet yr kring vagnshjul och smattrande hovar.

Jag tänker mig att mannen, som befinner några meter från vagnen, kliver upp på Västgötaspången, stannar till, ser ut över ån. Vattnets slingrande mönster gör honom yr. Han har just besökt en närliggande och synnerligen ökänd krog. Trots att det fortfarande är ljust ute! Berusningen avtar och ersätts med skam då han tänker på hustrun och barnen hemma i lägenheten på Trädgårdsgatan. Mannen börjar gå igen och fortsätter uppför Slottsgränd. Vad som helst kan hända … Denna lilla episod ingår inte i någon planerad novell. Jag spånar bara …

Den tredje bilden är från nyårsafton 2021; här kan man också se Västgötaspången, fast från längre avstånd. Gatlyktorna lyser mitt på dagen och speglas i vattnet som är lugnare än vanligt. Staden förändras, i alla fall delvis. Fyrisån är också föränderlig, men ändå densamma.

När man skriver skönlitteratur som utspelar sig förr i världen måste man naturligtvis ha en känsla för tidsandan. Det får jag bland annat genom att läsa dagstidningar och skönlitteratur, titta på fotografier och målningar från sekelskiftet. Dessutom traskar jag omkring i historiska stadsmiljöer och insuper atmosfären. Ibland går jag in i Universitetshuset (fastän jag inte är student längre), ser mig omkring och drar in den underbara doften av sten.

På bilden ovan syns intressanta detaljer. Själv lägger jag framför allt märke till lamporna. Några av mina novellfigurer har beundrat denna mäktiga interiör. Jag har inte för avsikt att skriva om studentlivet; det finns redan tillräckligt många sådana Uppsalaskildringar. Givetvis kommer en och annan student att skymta förbi i mina berättelser. Vissa av mina huvudkaraktärer är akademiskt utbildade medan andra aldrig har satt sin fot i universitetet. I mitt litterära persongalleri finns människor med olika bakgrund.

Universitetshuset stod klart 1887 och var alltså relativt nybyggt när Alfred Dahlgren fotograferade det. I dag ser det ungefär likadant ut här. Parkträden är större. I och för sig har väl de flesta träd bytts ut. Den trearmade gatlyktan framför trappan finns kvar. Jag har en förkärlek för gamla gatlyktor!

Jag vet inte om någon av mina berättelser kommer att utspela sig inuti denna byggnad. Platsen är annars intressant och fantasieggande. Man skulle till exempel kunna tänka sig en ”obehörig” smyga uppför trapporna. En ung arbetare som har upptäckt arbetarbiblioteket och längtar efter högre utbildning. För honom känns universitetets värld ouppnåelig även om en attitydförändring är på gång. Det skulle också kunna handla om en ung kvinna som endast får in en halv fot i den akademiska världen fastän hon rör sig bland män som kallar sig frisinnade.

Fotot ovan föreställer en av de tre glaskupolerna där blå januarihimmel anas. Både dagens och sekelskiftets människor har lyft blicken och förundrats över kupolerna. Jag också, trots att jag inte är mycket för pompa och ståt. Det är svårt att inte bli imponerad av Universitetshusets interiör och stämning.

Jag tyckte att det var så intressant att se hur stadsmiljön har förändrats eller bevarats och därför bestämde jag mig för att posta tre nya jämförelser. Precis som förra gången har jag utgått från Alfred Dahlgrens fotografier från 1901 och 1902: hans dokumentation av Uppsala.

På de två första bilderna syns alltså delar av Kungsängsgatan och Bangårdsgatan. Det ser ut att ha varit grådaskigt töväder även när Dahlgren fotograferade denna vy. I dag är det väl framför allt avgaser och grus som förvandlar nysnö till smutssnö. För hundratjugo år sedan var det antagligen fjolårsdamm och hästspillning. Vid sekelskiftet gjordes försök att hålla gatorna – åtminstone vissa av dem – rena, men det måste ha varit svårt med tanke på att det inte fanns några bensindrivna servicefordon. Uppsala centralstation, från 1866, i slutet av gatan. En ganska trevlig byggnad som numera inrymmer restauranger. Uppsalas anskrämliga (ursäkta mig) resecentrum döljs tack och lov av ett annat hus.

Om det inte vore för gatuskyltarna och Rådhusets pampiga fasad skulle jag inte känna igen mig. Den moderna bebyggelsen ovan lämnar en del att önska vad gäller mysighet och estetik. Jag koncentrerar mig hellre på Dahlgrens bild. På Vaksalagatan kan mina novellkaraktärer till exempel beställa nya klädesplagg, köpa fickur eller cigarrer. Mannen under gatuskylten eller kvinnan med korgen skulle kunna figurera i varsin, eller samma, berättelse.

Dahlgrens bilder är så fascinerande och känns onekligen realistiska. Människor ur olika samhällsklasser rör sig i staden; vissa har bråttom och skyndar sig att utföra sina ärenden medan andra flanerar i godan ro, iakttar omgivningen eller ägnar sig åt introspektion. Kanske börjar någon att hosta och pressa en rödfläckig näsduk mot munnen. De andra vänder sig bort, håller avstånd och hoppas att de inte kommer i kontakt med tuberkulosbakterierna. Nu för tiden är det i stället coronan som utlöser den reaktionen. Varje tid har sin farsot …

Vyn över Drottninggatan och Fyristorg är lätt att känna igen. Genom åren har den både förändrats och bevarats. Den trista affärslokalen vid Västra Ågatans hörn har ersatt det gamla huset där bland annat en delikatesshandel låg. Nybron löper över Fyrisåns bruna vatten och förenar Drottninggatan. De flesta Uppsalabor, också stadens hästar och hundar, har traskat över denna bro åtskilliga gånger. Även en och annan utter.

Numera när jag går omkring i hemstaden Uppsala och gör bokresearch inför novellsamlingen tänker jag ofta på Alfred Dahlgrens fotografier från 1901 och 1902. Det slog mig att det skulle vara spännande att jämföra utvalda vyer och se hur stadsmiljön har förändrats eller bevarats. Då jag gjorde detta kändes det som om tidsgränserna vävdes samman. Den här sortens jämförelse ger perspektiv och bidrar till en fördjupad förståelse som är värdefull. Jag vill inflika att mina bilder inte är tagna från exakt samma vinklar eller avstånd som de äldre. Till skillnad från Dahlgren är jag ingen fotograf. Jag är petnoga när jag skriver noveller, men inte när jag fotograferar …

De två bilderna ovan visar hur en kulturhistorisk miljö har bevarats och vårdats. Tänk vad trist det skulle ha varit om de fantastiska byggnaderna hade rivits. Förändringarna har varit försiktiga. Domkyrkans mer avskalade dräkt är, enligt mig, vackrare än den från sekelskiftet. Vilken tur att dimman infann sig och förstärkte kyrkans gotiska stil.

En av mina berättelser utspelar sig nära Svandammen: i Stadsträdgården och på Flusterpromenaden. Denna vy är fortfarande tilltalande med ett dimhöljt Uppsala slott, snirkliga trädgestalter och Konditori Fågelsången. Numera befolkas Svandammen framför allt av gräsänder och dessvärre även av råttor; dammen är täckt med is nu så gnagarna har väl hittat annat vinterkvarter. Tyvärr finns inga svanar kvar. Den sista – Alexander hette han – avled 2013. Visst är det sorgligt. På Dahlgrens bild syns inte heller några ståtliga fåglar. Jag skulle tro att de befinner sig i närheten. Inga linslöss.

De två sista fotografierna är väldigt olika. Kring sekelskiftet fanns här skoaffär, speceriaffär och raksalong. De fina, gamla husen har fått ge vika för opersonliga, ändamålsenliga affärsbyggnader. Ibland får man nog av det ändamålsenliga … Prosaiskt. Den underbara gatlyktan är också borta. Jag gillar däremot Centralbadet; det byggdes för ganska länge sedan och har genomgått en del förändringar genom åren. Hur som helst har de flesta av mina novellkaraktärer rört sig i denna stadsmiljö.

God fortsättning!

Detta inlägg handlar om dåtidens Uppsalabor och min bokresearch. Personerna på bilderna kan förstås vara tillfälliga besökare i staden, men låt oss utgå från att de bor här. I Digitalt museum finns ibland namnuppgifter och emellanåt även annan information. Det finns inga sådana uppgifter om människorna som jag ska reflektera över i denna text.

Bilden ovan är oerhört intressant och sällsynt! Eftersom den väcker så många tankar och frågor hör den till en av mina favoriter. En scen från 1902. De tre kafébesökarna står i fokus. Kläder, föremål och interiör skapar också stämning och nyansrikedom.

Jag vet inte vilket kafé sällskapet besöker. Güntherska? Det tycks vara ett avslappnat ställe. De tre människornas relation? Kanske mannen med det fryntliga ansiktet och den otrendiga jättemustaschen – mustaschen à la mode var diskretare 1902 – är den unga kvinnans far. Den glasögonprydde med ring på ringfingret är möjligen hennes make. Han kan också vara en bekant, släkting eller liknande? Är sällskapet i själva verket större? Fotograf Schagerström har kanske valt att endast fotografera dessa tre personer. Den unga kvinnans uppsyn skulle kunna tolkas på olika sätt: dåsig men nöjd eller spefull och vaksam. Hon ger intryck av att vara en komplex människa. Fast jag kan ha fel … Den glasögonprydde verkar vara en spätt. Utstrålar han inte viss spleen och dekadens? Eller är det jag som förknippar honom med karaktärer ur Hjalmar Söderbergs romaner? I snart tjugofem år har jag beundrat Hjalles förmåga att skapa oförglömliga karaktärer och oförglömlig skönlitteratur. Jag skulle kunna reflektera över fotot hur länge som helst; jag tycker att det får räcka för den här gången. Dags för nästa …

En tidstypisk gatuvy. Så levande att den nästan framstår som rörlig. Jag kan även tänka mig vyn som en impressionistisk tavla. Olika samhällsgrupper finns representerade. Fina herrar i höga hattar. Möjligtvis välbärgade köpmän eller inflytelserika akademiker. De båda vännerna – de tycks i varje fall vara vänner – har uppenbarligen inte bråttom denna dag. Pojken bakom herrarna är antagligen springschas: en av stadens alla barnarbetare. Här finns också damer på språng, studenter i vita mössor och andra individer.

Vem vet, kanske någon eller några av dessa Uppsalabor dyker upp i mina noveller …

På fotot ovan syns Oxenstiernska huset och Skyttenanum. Om man tittar efter noga upptäcker man Uppsala Nya Tidnings logo på husfasaden. Vilken tur att det finns så många Uppsalabilder av de skickliga fotograferna Alfred Dahlgren och Henri Osti i Digitalt museums söktjänst.

Då jag studerade etnologi – jag har en magisterexamen i ämnet – var det särskilt intressant att undersöka gamla källor och hitta detaljer som avslöjade något om dåtidens människor och kultur(er). Det var kul, men det är ännu roligare att göra skönlitterär research.

Inför skrivandet av min novellsamling, som utspelar sig 1902 i Uppsala, läser jag mängder med relevanta böcker och artiklar. Dessutom ser jag på fotografier och målningar, besöker museer och äldre stadsmiljöer. Men gamla dagstidningar är ändå det viktigaste researchmaterialet; de finns bland annat i Kungliga bibliotekets tidningsarkiv på nätet. Att läsa Upsala Nya Tidning från 1902 är oerhört spännande, mycket mer spännande än jag hade trott. Det ger en ovärderlig inblick i dåtidens liv och olika tankesätt. Man kommer verkligen tiden nära.

Jag kommer att låta mina noveller vara fritt inspirerade av specifika texter ur dagstidningen; det rör sig om allt från artiklar till reklamannonser. Det känns som en intressant idé att placera novellerna i ett konkret sammanhang och samtidigt låta fantasin flöda fritt. Upsala Nya Tidning från 1902 är alltså oumbärlig för detta projekt.

Min bild av sekelskiftets Uppsala blir alltmer levande.