Jenny Enochsson

Författare: jennyenochsson

  • Novell i Opulens

    I dag har min novell ”Världsvan” publicerats i det intressanta nätmagasinet Opulens! Det känns roligt. Du hittar den här eller genom att klicka på bilden ovan. Stort tack till redaktör Carolina Thelin.

    Så här lyder presentationen i Opulens:

    Jenny Enochsson är född 1976 och bor i Uppsala. Hon skriver romaner och noveller och skrev tidigare även poesi. Flera av hennes alster är publicerade i tidskrifter och antologier, bland annat här i Opulens med novellen Bootsen. Enochsson har också drivit och deltagit i skönlitterära samarbetsprojekt på nätet. Dessutom har hon redigerat och gett ut antologier och har en skrivarblogg.

    Den nyskrivna novellen Världsvan utspelar sig 1960 i Tuvåker, en liten ort två mil nordväst om Uppsala (en fiktiv ort som Enochsson ofta återkommer till). Så här presenterar hon den själv: ”En julikväll i en parkliknande trädgård år 1960… Alice, en ung, opportunistisk kvinna, försöker bli mer världsvan. Hon funderar också över hur hon ska kunna utnyttja sin hyresvärd Evert. Något hotfullt vilar över den milda sommarkvällen…”

  • Tillbaka till novellformen

    ”Det gamla skolhuset” (1895) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).

    Jag hade ju tänkt skriva en roman. I teorin framstod romanprojektet som vettigt, men jag har märkt att kapitlen faktiskt blir noveller. Ja, jag kan inte låta bli att komponera berättelser fastän jag hade bestämt mig för att satsa på en roman. Så jag ska skriva en novellsamling! Under ett bokprojekts inledningsskede är det ju naturligt att man ändrar sig en del. Nu har jag hittat rätt, äntligen.

    Varför noveller? Jo, jag har upptäckt att jag föredrar att hålla mig till ett begränsat utrymme; det finns ändå mycket innehåll i det begränsade utrymmet. På sätt och vis har novellister mer gemensamt med poeter och målare än med romanförfattare. Jag älskar att skriva om sådant som jag snappar upp: intryck som fångar min uppmärksamhet. Känslan av att inför varje novellprojekt få börja med något helt nytt och få använda helt nya karaktärer känns verkligen befriande. Tydligen har jag behov av detta.

    Jag skriver förstås fortfarande om Uppsala år 1902. Det som förenar berättelserna är alltså staden och året. Jag kommer att skriva om olika personer och händelser. Jag får massor med novellidéer då jag läser dagstidningar, skönlitteratur, ser på fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Till exempel den fascinerande målningen ovan.

    Tillbaka till novellformen. Ja, den känns helt enkelt som min form. Det är oerhört spännande att skriva denna novellsamling.

    På tal om berättelser, nätmagasinet Opulens kommer att publicera ett av mina alster, en nyskriven novell, ganska snart. Just den berättelsen ingår givetvis inte i min planerade samling. Jag vet inte datumet ännu, men jag återkommer samma dag som den publiceras.

  • Övre Slottsgatan

    Övre Slottsgatan, Skolgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det här inlägget handlar om Övre Slottsgatan i Fjärdingen i Uppsala. Men först ska jag nämna att min roman utspelar sig år 1902 och inte 1898, som jag tidigare hade tänkt mig. Varför? Jo, jag har upptäckt att det är betydligt lättare att hitta researchmaterial om Uppsala åren efter sekelskiftet. Till exempel finns det mängder med fotografier från början av nittonhundratalet: en period då staden och Sverige förändrades snabbt. Ja, ja, Övre Slottsgatan var det … Jag har placerat min huvudkaraktär på denna gata.

    Fotot ovan är intressant. Trots att Uppsalas bebyggelse har förändrats mycket (för mycket, om du frågar mig) genom åren, i synnerhet nu på tjugohundratalet, är just denna vy i stort sett densamma. Nyligen promenerade jag längs Övre Slottsgatan och i de närliggande kvarteren och konstaterade att stämningen som anas i de gamla fotografierna lever kvar ännu. Jag gillar särskilt de väggfasta gatlyktorna! På vissa husväggar finns det skyltar där det står lite om personer som hörde hemma i bostäderna förr i världen; det var allt från rackare (vilket hemskt jobb) till reseskildrare.

    Min huvudkaraktär – en ung borgarkvinna – bor alltså på Övre Slottsgatan. Jag har hittat flera bilder som föreställer gatan i början av nittonhundratalet; de flesta foton är tagna av Alfred Dahlgren. Det är en fördel att området har bevarats och vårdats väl. När man går där i dag är det lätt att tänka sig sekelskiftesmänniskorna traska över kullerstenen och ljudet av en droska, skrålande fyllesång, lukten från skorstenarna. Sådant som hör till min huvudkaraktärs vardag.

    Övre Slottsgatan och S:t Johannesgatan 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Jag har faktiskt bott sex, sju månader i det vänstra huset på fotot ovan. Det var 1999: hundratre år efter året jag skriver om och ett annat sekelskifte. Senare samma år skulle jag träffa min nuvarande man. Jag var tjugotre år när jag hyrde rummet. Hyresvärdinnan var en äldre änka. Det var inte så gammaldags som det kanske låter. Med tanke på att damen var ungefär åttiofem 1999 kan hon ju inte vara vid liv i dag. Jag trivdes rätt bra i hyresrummet, men var ändå medveten om att det var en tillfällig mellanlandning innan jag skulle plugga i Brighton. En annan person som har bott i huset: Gustaf Fröding. Fastigheten ser ganska sjabbig ut på bilden. I dag är den elegantare och det var den även då jag bodde där.

  • Uppsala

    Svandammen och slottet, 1890-tal (Wikimedia Commons).

    I mitt förra inlägg nämnde jag hur roligt det har varit att läsa Upsala Nya Tidning från 1898. De gamla tidningarna ger en levande inblick i det förflutna. Min bild av staden och människorna vid slutet av artonhundratalet börjar bli klarare. Så jag har faktiskt beslutat mig för att skriva om Uppsala i stället för Tuvåker.

    Detta är inte enbart tidningarnas förtjänst. Nej, jag märker också att min berättelse passar bättre i en stad än i en ”håla”. Mitt fiktiva Tuvåker är inte större än dagens Storvreta och då kan man ju tänka sig hur liten orten måste ha varit anno 1898. Ett tag funderade jag helt fräckt på att göra Tuvåker en aning större; jag övergav den tanken snabbt. Det verkar ologiskt att så pass mycket skulle kunna pågå i den orten, en plats som är en ändstation och utan anknytning till havet eller en större sjö.

    Så jag fortsätter att göra efterforskningar om den tidens Uppsala genom att studera gamla tidningar och foton, läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och liknande. Upplandsmuseet har svarat utförligt på ett par frågor jag hade; jag är tacksam för det. Och det är en klar fördel att jag känner denna stad så väl. Jag har ju trots allt bott här sedan 1988, även om jag också bott något halvår i Stockholm och tre, fyra månader i Brighton.

    Min huvudkaraktär är en ung kvinna ur den lite lägre borgarklassen. Med lägre menar jag att de inte har möjlighet att rulla sig i pengar i hennes hem. Hon och några andra av karaktärerna är fritänkande och konstnärligt lagda borgare som ändå tvingas hålla en fasad utåt. De flesta böcker om Uppsala verkar handla om studentlivet, men inte min.

    Det är oerhört spännande att ägna sig åt bokresearch om fin de siècle, i synnerhet nu när jag utforskar en verklig plats.

  • Efterforskning

    © Jenny Enochsson

    Detta inlägg handlar om efterforskning. Eftersom min planerade bok utspelar sig år 1898 är jag tvungen att ägna mig åt bokresearch, parallellt med skrivandet. Jag visste ganska mycket om fin de siècle innan jag började med detta. Men jag behöver lära mig ännu mer. Jag föredrar förstås själva romanskrivandet, fast det är ändå spännande att få sätta sig in i en svunnen tid.

    De senaste två veckorna har jag bland annat grävt i Upsala Nya Tidnings digitala arkiv och läst tidningar från 1898. Trots att jag skriver om mitt fiktiva Tuvåker, och alltså inte om Uppsala, känns de gamla tidningarna relevanta. Artiklarna, notiserna och annonserna innehåller mängder med detaljer; både de väsentliga och de triviala detaljerna är intressanta. Man får reda på människors – rättare sagt vissa människors – attityder, var man kan köpa en velociped eller en pincené och en massa annat. Nyhetsskildringarna är minst sagt färgstarka och inte särskilt objektiva. Jag har läst högt ur tidningen för min make; vi har skrattat mycket.  

    Både fakta och fiktion fungerar som researchmaterial; jag studerar artiklar, faktaböcker, biografier, foton, dagböcker, brev, romaner, noveller, pjäser. Ja, allt möjligt. Det viktigaste är att materialet är från, eller utspelar sig, åren före sekelskiftet 1900 och helst i Sverige. Riktigt fascinerande läsning. Så länge jag kan minnas har jag varit intresserad av historia.

    Jag påstår inte att all information är relevant för min roman. Inte alls. Tanken är ju inte att redovisa vad jag har lärt mig. Tanken är i stället att skriva en koncis roman med hjälp av min livliga fantasi. Orsaken till att jag ägnar mig åt efterforskningar är att jag vill få en tydligare bild av fin de siècle. Och, ja, den blir allt tydligare. Tack vare den bilden kan jag förhoppningsvis skriva en roman som är levande och trovärdig.

  • Om ”Hotelldirektör Holmberg”

    Min novell i antologin Masken rämnar heter ”Hotelldirektör Holmberg”. Om du inte har läst den kan jag nämna att det rör sig om en uppgörelse mellan receptionisten Börje och hotelldirektören Roland. Pyrande rosenträ, en dikt och ett absurt kontrakt står i fokus. Berättelsen skildras ur ryggradslöse Börjes ögon. Ändå kommer denna reflektion uteslutande att handla om Roland.

    När jag skrev ”Hotelldirektör Holmberg” var jag inställd på att ta ut svängarna mer än vanligt. Mina noveller brukar annars vara mer realistiska/naturalistiska även om de ofta innehåller smått absurda inslag. Berättelsen om Roland och Börje är minst sagt surrealistisk. Fast det bör tilläggas att den inte är övernaturlig. Detta skulle faktiskt kunna hända på riktigt; maktmissbruk är ju en absurd sak.

    Roland är en artig, manipulativ människa med makaber humor. Vissa läsare tycker säkert att han är hemsk; det gör inte jag. Han beter sig förstås illa, men han har också charm. Det var så oerhört roligt att skapa denna sofistikerade, mystiskt tjusande karaktär. Han får mig att skratta. Däremot är jag glad för att han är en litterär karaktär och inte en verklig person.

    Det råder inget tvivel om att Roland spelar ett farligt spel, inte minst när han lägger fram sin dikt ”Pyrande rosenträ” där både han och receptionisten figurerar. I dikten nämns kontraktet: ”delägare av hotellet … på det villkoret att … / tillbringar ett dygn i foajéakvariet”. Tidigare har han fått stackars Börje att utföra uppgifter som knappast hör till en hotellreceptionists sysslor. (Blockcitat ska ju inte kursiveras, men nu gör jag det ändå eftersom det är krångligt att förminska text och göra indrag i WordPress.)

    Som att lägga Rolands antika pistoler i en cirkel på biljardbordet, packa ned dem i en kartong, bära upp den på vinden och upprepa samma procedur fyra gånger under samma eftermiddag. Som att gå runt i foajén och korridorerna iklädd en gammal redingot, ringa i en liten mässingsklocka och bjuda gästerna på marsipangrisar ur ett plommonstop. Börje utförde dessa sysslor med surmulen uppsyn; han hoppades att hotelldirektören skulle uppfatta minen som en slags protest.

    Receptionisten vill lära sig säga ifrån, samtidigt som ”en del av honom längtade efter att lyda hotelldirektören och stå i hans skugga”. Han är uppenbarligen fascinerad av den demoniske mannen:

    Var han på väg att sälja sin själ till Roland och hotellet? I så fall skulle ju Roland spela rollen som hin håle. Fastän Börje varken var religiös eller vidskeplig – i hans ögon var det samma sak – tyckte han att det var något oförklarligt med hotelldirektören. Han kunde inte förneka att oron var blandad med spänning. Han kom att tänka på Robert Johnsons ”Cross Road Blues” och på en teaterpjäs de hade läst i skolan. Vad var det pjäsen hette? Jo, nu mindes han att det var Faust av Goethe.

    Till skillnad från Börje uppfattar jag inte hotelldirektören som outgrundlig. Jag är mer skeptiskt lagd. Visst är Roland en sorts marionettmästare, men det finns gott om manipulativa människor i världen. Är han så farlig som Börje misstänker? Nej, inte riktigt. Att driva hotell är egentligen inte Rolands grej. Han känner sig understimulerad; han roar sig med att mobba Börje. Om herr Holmberg i stället hade varit regissör skulle han ha kunnat använda sin kreativa förmåga på ett betydligt vettigare vis.

  • Bokresearch

    Frits Thaulow (Wikimedia Commons).

    Tidigare tänkte jag att min roman skulle utspela sig 1980 och 1981. Jag har en del insamlat material och det kan komma till användning då jag skriver exempelvis en novell. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att min roman ska utspela sig år 1898, framför allt i borgerlig miljö. Samma plats, Tuvåker, och samma karaktärer, fast i fin de siècle-tappning. Jag ska använda det jag hittills har skrivit och anpassa och ändra. Ja, äntligen har jag beslutat mig för att skriva om en tid jag verkligen är intresserad av.

    Nästan alla mina favoritböcker är klassiker. Jag föredrar ju att läsa äldre skönlitteratur, i synnerhet från 1860 till 1905; jag dras särskilt till realismen, naturalismen och symbolismen. Denna skönlitteratur lämnar ett starkare avtryck och upplevelserna blir djupare och stannar kvar. Så har det varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Det tycks vara en instinktiv dragning. Jag är så fascinerad av den epoken. Visst läser jag även moderna böcker, fast jag är ärligt talat inte jätteintresserad av berättelser om vår samtid. Gränsen går vid 1981 … Det finns givetvis undantag; jag gillar faktiskt vissa böcker som handlar om nutiden.

    Jag har länge velat skriva romaner som utspelar sig under sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Orsaken till att jag inte har gjort det ännu har varit tanken på efterforskningar. Men nu är det som sagt äntligen dags och det känns väldigt spännande. Jag vet redan en hel del om 1898; jag har ju läst mängder med romaner och noveller och rätt många fackböcker om fin de siècle. När jag pluggade etnologi (jag har en magisterexamen i ämnet) fick vi lära oss att samla in information om hur människor levde förr. Och så länge jag kan minnas har jag gillat att leta efter intressanta författare och liknande.

  • Planerad roman

    Foto: Pixabay

    Jag har tidigare skrivit om min planerade bok på Tistelblomma. Nu tänkte jag presentera bokprojektet här med och göra en slags sammanfattning av det jag hittills har berättat. Hädanefter kommer jag att posta inlägg om mitt skrivande på denna skrivarblogg som är min huvudhemsida. Det känns skönt att ha ett eget ställe även om Tistelblomma är en spännande sajt.

    Fotot ovan är hämtat från Pixabay. Jag vet inte var denna vackra bild togs. Någonstans i Skandinavien, Tyskland, Ryssland? Hur som helst får fotot mig att tänka på mitt fiktiva Tuvåker. Jag gillar det så mycket att jag har klistrat in det på min startsida, som du nog har sett.

    Först tänkte jag mig en bok med löst sammanlänkande noveller. Sedan, när jag märkte att två av karaktärerna envisades med att stå i fokus, bestämde jag mig för att satsa på en roman bestående av sammanhållande noveller. Nu kommer scenerna att hänga samman på ett tydligare sätt och bli fler. Det betyder att jag skriver en ”vanlig” roman. Denna utveckling känns naturlig. Jag tror nämligen på att låta skrivandet föra mig dit det vill. De ursprungliga idéerna är inte huggna i sten. Om en förutbestämd mall följs blir texterna platta och livlösa. Skrivandet och idéerna måste få andas och utvecklas fritt. Det gäller också valet av genre: novellsamling eller roman.

    Denna roman ska vara koncis och koncentrerad utan att kännas karg. Ingen tegelsten. Om det blir en kort roman (runt 40 000 ord) eller en kortroman (cirkus 30 000 ord) återstår att se.

    Givetvis är det jättesvårt att få en bok utgiven på ett traditionellt förlag. Jag ska ändå försöka. Det gick ju nästan förra gången; jag blev erbjuden kontrakt, men tackade nej eftersom jag var tvungen att betala en tredjedel av utgivningskostnaderna själv. Det var förresten ett riktigt, litet förlag och inget hybridförlag.

    Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet ännu, men den planerade romanen handlar om två karaktärer: en kvinna och en man med ett gemensamt förflutet. Platsen är mitt fiktiva Tuvåker: en liten ort, drygt två mil nordväst om Uppsala. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Stämningsfullt, tragikomiskt. Jag återkommer med mer information senare …

  • Varför skriver du?

    ”Dans les vignes à Louveciennes” (1874) av Alfred Sisley (Wikimedia Commons).

    Varför skriver du?

    Irländaren John McGahern (1934–2006) sa så här:

    “My only concern is that I get the sentence right and describe my world clearly and deeply.” (John McGahern, Goodreads Quotes)

    Träffsäkert och sant. Här finns inga storvulna tankar om att förändra världen eller lära ”kreti och pleti” hur saker och ting egentligen är. Nej, det handlar i stället om att formulera sig väl och beskriva världen – världen enligt författaren – klart och djupsinnigt. McGahern utförde detta med bravur! Och trots att det knappast var avsiktligt bidrog förmodligen hans verk till att göra Irland lite öppnare och tolerantare. (Läs mer om McGahern i denna artikel i The Irish Times.)

    Varför skriver jag? Det ska jag försöka förklara.

    Skrivandet är mitt kall; det är ett behov jag inte kan bortse från. Min fantasi är väldigt livlig; den måste få sträcka ut vingarna dagligen, annars blir den liksom sur. Jag har alltid haft behov av att berätta historier, iaktta och ställa frågor. Det är en absurd värld vi lever i och ett sätt att göra den någorlunda begriplig är att skriva skönlitteratur, eller syssla med annan konstnärlig verksamhet. Ibland är det bäst att låta vissa obegripligheter förbli mysterium. Jag ställer frågor, men jag är inte ute efter att leverera svar eller så kallade sanningar. Kärleken till skrivandet hänger dessutom samman med kärleken till läsandet; de är beroende av varandra.

    Jag har inget behov av att skriva navelskådande självbetraktelser. Sådant sysslade jag förstås med i tonåren och slutade tack och lov med det i tidiga tjugoårsåldern. Nej, jag utforskar hellre världen – världen enligt mig – genom att sätta mig in i mina fiktiva karaktärers känsloliv, själsliv och intellekt. Fastän jag sällan skriver om mig själv finns inslag av mitt jag i samtliga karaktärer. Det gäller till och med de personer jag inte alls liknar. De är ju mina skapelser även om de är egensinniga och ständigt överraskar mig när jag skriver om dem.

    För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet då jag komponerar romaner och noveller. Det har jag nämnt i tidigare inlägg. Jag vrider och vänder på varje mening. En utmaning: entusiasm varvas med frustration. Jag vill skriva enkelt, koncist, stämingsfullt. Jag försöker stryka allt onödigt och på så vis nå fram till kärnan. Det sublima och subtila är att föredra framför det uppenbara. Jag räknar med att läsaren drar sina egna slutsatser. Pekpinnar och sensmoraler undviker jag helt.

  • Intuition 

    ”Etude de ciel” av Eugène Boudin (Wikimedia Commons).

    Den här gången ska jag reflektera över intuitionens roll i det skönlitterära skrivandet. Jag gillar att skriva inlägg om den sortens abstrakta ämnen. Numera förknippas ibland ordet intuition med svagsinthet och vidskepelse. Det tycker jag är synd och orättvist. Intuitionen förtjänar att tas på allvar.

    ”We’re always rationally explaining and articulating things. But we’re at our most intelligent in the moment just before we start to explain or articulate. Great art occurs—or doesn’t—in that instant.” (Saunders, George. A Swim in a Pond in the Rain (p. 113). Bloomsbury Publishing. Kindle Edition.)

    Ett sådant träffsäkert och insiktsfullt citat! A Swim in a Pond in the Rain, av författaren George Saunders, är en helt fantastisk bok. Den är så mycket mer än en handbok i novellskrivandets konst. Jag är också övertygad om att vi människor är som smartast precis innan vid börjar formulera eller förklara våra idéer, ingivelser och liknande. Den där stunden då god konst skapas, eller inte skapas. Intressant. Citatet får mig att tänka på intuitionens betydelse.

    När rationalitetshatten trillar av tar intuitionen över. Det avgörande ögonblicket. Omedelbarheten är påtaglig. Ett unikt uttryck föds utan logikens hjälp, fast det inser vi inte förrän efteråt. Hur gick det till? Vad var det egentligen som hände? En religiös person skulle kanske säga att Gud var framme. Själv är jag inte religiös. Däremot tror jag att det finns en själ: människans själva kärna eller, ja, intuition. Mycket skulle kunna sägas om det här ämnet; jag tycker ändå att det räcker för den här gången.

    Intuitionen spelar en viktig roll under själva skrivprocessen, inte minst i början. Den är ju som gjord för fritt skrivande och improvisation. Då dammluckorna är öppna kan tankar och idéer flöda fritt. Värdering och analys får helt enkelt vänta. Experimenten avlöser varandra. Att låta sig svepas med av intuitionen är enligt mig en självklar del av skapandet. På sätt och vis skulle det vara roligt om allt, eller åtminstone det mesta, som producerades under den första fasen var ädelstenar; det skulle å andra sidan bli svårt att skilja dem åt och det skulle dessutom bli för mycket blänk och glitter. Det räcker alldeles utmärkt med ett par ädelstenar.

    Jag tror att intuitionen behövs även när man redigerar. Det krävs fingertoppskänsla, den är ju intuitiv, för att kunna betrakta, bedöma och finslipa en roman eller novell. Understryks den hotfulla stämningen av den skrapande stolen? Borde just denna scen utspelas inne på krogen eller på uteserveringen? Hur skulle en specifik karaktär uttrycka sig: lyssna på musik eller lyssna till musik? Det blir lättare att svara på sådana frågor om man har utvecklad fingertoppskänsla. Men det ena utesluter inte det andra. Logik och rationellt tänkande behövs förstås också under redigeringen.

    Visst är det vettigt att försöka bemästra sitt skrivande genom att lära sig teknik. Men utan intuition, ingen konst!