”Boulevard des Capucines” (1873) av Claude Monet (Wikimedia Commons)

När man studerar Monets magnifika målning kan man urskilja flera möjliga parisiska flanörer. Den impressionistiske konstnären har likt en fotograf fångat ett ögonblick; jag tänker mig hur människorna åter börjar röra på sig, droskhjulen rulla, röken bolma och trädgrenarna vaja. Jag skulle kunna fortsätta fördjupa mig i bilden, men jag ska hålla mig till inläggets ämne: flanören. Att huvudkaraktären i min historiska dagboksroman är lite av en sådan har jag upptäckt.

Under skrivandets gång lär jag känna mina fiktiva karaktärer mer och mer. Att planera deras personligheter i förväg passar mig inte alls. Den unge huvudpersonen/dagboksskrivaren är alltså un flâneur. Han beundrar franska mästare som Baudelaire, Zola och Maupassant och drömmer om att i likhet med dessa få ströva omkring i Paris. Men han får hålla till godo med Uppsala, en plats som inte alls saknar charm, tvärtom. Ibland tar han tåget eller ett av ångfartygen till Stockholm – huvudstaden har ju på senare år börjat förvandlas till en modern världsstad. Han är förstås fascinerad av Hjalmar Söderbergs och Henning Bergers skildringar av Stockholm.

Varför är min huvudkaraktär en flanör? Därför att han inte kan låta bli att spatsera omkring och iaktta omgivningen och människorna. Uppsalas stadsliv, parker och utkanter är honom välbekanta. Å ena sidan ingår han själv i denna miljö. Å andra sidan är han den ständige betraktaren och outsidern, även om den skarpa blicken blir en smula grumlig då han själv råkar ut för besvärligheter och, mer sällan, ljuvligheter. Han skriver ned intrycken i dagboken eller använder dem i sina berättelser. Eftersom hans nedskrivna iakttagelser är tidsbegränsade, omedelbara och innehåller specifika detaljer kan hans litterära stil kallas impressionistisk. När jag skriver skönlitterära texter har jag, i likhet med min huvudkaraktär, också ofta en impressionistisk stil.