Jenny Enochsson

Kategori: Projekt

  • Omarbetning

    Foto: Jenny Enochsson

    Det här inlägget handlar om vad jag ska göra om manuset Skuggporträtt refuseras av alla förlag jag har skickat till.

    Alla förlag jag har skickat till har förstås inte svarat ännu, men de svar jag hittills fått har varit refuseringar. Jag har bara sänt romanen till stora och medelstora förlag. Mitt förra manus Skogen bakom muren sände jag till betydligt fler och tyvärr utan större urskillning. Denna gång har jag undvikit ställen som ger ut en helt annan sorts böcker än vad jag själv skriver. De större förlagen får in mellan tvåtusen till tretusen manus per år och med tanke på att endast en försvinnande liten procent antas skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag får nej. Fast man vet ju aldrig …

    I stället för att själv ge ut Skuggporträtt om förlagen tackar nej – det var min förra plan – ska jag omarbeta manuset ordentligt och skicka in det igen. Om förlagen inte vill ha den nya versionen får jag helt enkelt svälja skuffelsen och satsa på egenutgivning och ”vanity venue”. (Det sistnämnda uttrycket är så nedlåtande att det nästan är komiskt.)

    Jag har faktiskt redan börjat med omarbetningen trots att jag inväntar fler svar. En ny titel. Personerna och handlingen är i stort sett samma som förut. Ändå blir det på sätt och vis en helt ny roman. Jag inser mycket väl vilka ändringar jag behöver göra för att förhoppningsvis kunna tilltala fler läsare. Själv gillar jag den impressionistiska stilen där karaktärerna främst levandegörs genom repliker och handlingar och ytterst få tankar återges. Men jag gillar också inre monolog, så länge man slipper navelskåderi. Huvudkaraktärens tankar ska alltså få större utrymme i den nya versionen och sedan är det en del annat som också ska ändras. Stilen kommer att bli tillgängligare, men jag kommer att kunna stå för den. Min enda avsikt är att skriva meningsfullt och levande.

    Att ta emot refuseringsbrev är inte kul. Däremot tycker jag att det känns roligt att göra denna omarbetning.

  • Nästa steg

    Foto: Jenny Enochsson

    Snirklig trollhassel och en del av ett vackert hus får inleda dagens inlägg. Romanen Skuggporträtt är färdigskriven. Nu är det alltså dags för nästa steg: att skriva följebrev, göra en lista över förlag och slutligen sända manuset.

    Under det sista redigeringsvarvet var det inte lätt att slappna av – jag var ju ständigt medveten om att denna version kommer bokförlagen (förhoppningsvis) att läsa. Naturligtvis har jag ägnat mig åt flitig redigering. Jag har dessutom slagit an min ”mentala stämgaffel” för att försöka finna rätt ton; det gäller varje kapitel, scen, stycke, mening, ja, vartenda ord. Om jag har lyckats med det får läsaren avgöra.

    Jag har börjat skissa på följebrevet. Det är viktigt att det väcker intresse. De stora förlagen får in ungefär tvåtusen manuskript per år. Om följebrevet är menlöst kan manuset i värsta fall hamna i papperskorgen innan det har blivit läst. Det vore minst sagt förargligt. Följebrevet får inte vara för långt; jag har hört att en A4-sida anses lagom. En kort presentation av mig själv, några meningar om romanen och en liten synopsis. Eftersom den impressionistiska berättarstilen är påtaglig bör jag också nämna några ord om den. Med betoning på några ord. Det är inte rätt tillfälle att ge en ingående redogörelse för min berättarstil.

    En lista över förlag att skicka till ska jag göra. Manuset måste passa in i de enskilda förlagens utgivning. Då följebrevet och förlagslistan är färdiga är det dags att sända manuset. Jag hyser inga illusioner. Det är allmänt känt att endast ett par procent av alla som skickar in blir antagna. Samtidigt känner jag att Skuggporträtt är bättre än mina tidigare alster. Min förra roman Skogen bakom muren tycker jag är svagare. Ändå var det ett litet förlag som ville ge ut den, men jag tackade nej eftersom kontraktet lämnade en del att önska. Ett annat litet förlag skrev att de gillade mitt sätt att skriva och gärna ville läsa framtida alster även om de inte var intresserade av just Skogen bakom muren. Så jag är inte helt utan hopp vad gäller Skuggporträtts öde. Jag tänker däremot inte sända den till hybridförlag. Om inget av de riktiga förlagen nappar får det bli självutgivning. Ja, ja, den saken tänker jag inte börja fundera på ännu.

  • Ny deadline

    Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén från Carolinaparken, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Detta lilla inlägg handlar om slutredigering och min ändrade deadline – den trettionde april. Jag inleder dock med en klassisk Uppsalavy. På Dahlgrens underbara fotografi syns alltså Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén. Väldigt vackert och fantasieggande! Jag tycker att det ser ut att vara tidig vår eftersom solen verkar pigg och lite snö ligger kvar. Den första byggnaden är det så kallade Bondslottet och den andra blindskolan. En scen i min kommande roman Skuggporträtt utspelar sig på Kyrkogårdsgatan och i allén, fast i början av december då snön ligger djup.

    Foto: Jenny Enochsson

    Här är det också tidig vår, livligt solsken och lite kvarliggande snö. Fortfarande fint år 2024, men jag föredrar ändå sekelskiftsversionen. En nykter funkislänga har ersatt det fantasifulla Bondslottet. Det är synd att bilarna inte kan parkeras någon annanstans. Samtidigt vore det ännu värre om ett parkeringshus byggdes i Fjärdingen …

    Nu till dagens ämne. Jag trodde först att jag skulle bli klar med Skuggporträtt i februari och sedan i mars. Jag har känt piskan i nacken – det är givetvis jag själv som ”håller i piskan” – och därför ändrar jag nu deadline till trettionde april.

    Jag har ägnat mig åt intensiv slutredigering och jag ägnar mig fortfarande åt detta. När det gäller mitt skönlitterära skrivande är jag väldigt petig och flitig. Jag strävar efter att skriva så bra som möjligt. Sedan får andra uttala sig om resultatet. Även om jag är mycket självkritisk kan jag emellanåt känna mig hyfsat nöjd. Jag har en tendens att pendla mellan stortvivel och lillhybris. (Det finns personlighetstyper som i stället pendlar mellan lilltvivel och storhybris.) Jag känner helt klart att Skuggportätt är bättre än allt annat jag tidigare har skrivit. Det återstår att se om andra uppskattar romanen.

    Boken är i stort sett färdig; det är möjligt att manuset blir färdigskrivet före den trettionde april. Nu handlar det endast om pyttesmå, pyttesmå detaljer. Inte sällan ändrar jag och ändrar tillbaka. En del av redigeringsarbetet innebär ju att testa olika versioner. Jag skalar av mer än förut. Inget överflödigt får finnas kvar. På det viset har jag nog alltid resonerat, men jag blir visst kräsnare och kräsnare. Varje enskild detalj ska kännas rätt och samtidigt måste helheten stämma överens.

    Med största sannolikhet är manuset färdigskrivet när jag postar nästa blogginlägg. Då blir det dags att komponera ett följebrev som är så pass intresseväckande att förlagen går med på att öppna den bifogade manusfilen.

  • Nästa bokprojekt

    ”Vintermånsken” (1895) av Gustaf Fjæstad (Wikimedia Commons).

    Jag planerar att bli färdig med min roman Skuggporträtt senast i mars; det borde jag förhoppningsvis bli. Givetvis koncentrerar jag mig helt och fullt på slutredigeringen just nu. Jag har ändå börjat fundera lite på nästa bokprojekt även om jag inte tänker ta tag i det förrän Skuggporträtt ska sändas till förlagen.

    I ett tidigare inlägg berättade jag att jag tänkte mig en romantrilogi där karaktärerna ur Skuggporträtt skulle figurera. Men nu känner jag att det räcker så gott med en bok om dessa personer. Jag är inte alls trött på dem, tvärtom; jag tycker däremot att deras historia är berättad och avslutad. Hädanefter får de karaktärerna klara sig själva. Fast det är möjligt att de skymtar förbi som bipersoner i framtida berättelser.

    Hur ser nästa projekt ut? Jo, jag ska skriva en bok med sammanlänkade noveller – denna skönlitterära form är ju nära besläktad med romanformen. Viktigt är att varje berättelse ska baseras på ett fotografi av Alfred Dahlgren. Jag tänker mig att de utvalda fotografierna – de är tack och lov fria från upphovsrättsliga restriktioner – ska inleda novellerna i boken. Både bilder och texter. Tid: 1901 och 1902. Plats: Uppsala. Röd tråd ska finnas, men eftersom det rör sig om enskilda berättelser är boken inte uppbyggd som en roman. Berättarstilen är impressionistisk. Så klart.

    Att skriva Skuggporträtt har varit mycket givande. Det var nära att det blev en novellsamling eller en bok med sammanhängande noveller. I slutändan blev det en roman, vilket passade bäst i det fallet. Nu när den snart är färdigskriven längtar jag dock efter novellens korta format. Jag vill fortsätta skriva om Uppsala kring sekelskiftet och använda mig av Dahlgrens bilder. Denna gång blir hans fotografiers närvaro ännu påtagligare än förut. De är så fantasieggande; jag börjar alltid tänka ut historier då jag betraktar dem.

    Intressant låter det onekligen. Fast jag tänker som sagt inte sätta i gång med nästa bokprojekt riktigt ännu. Jag återkommer senare med en mer detaljerad beskrivning av det. Men de flesta inlägg framöver kommer att handla om romanen Skuggporträtt.

  • Beskrivning

    Foto: Jenny Enochsson

    Jag är svag för pilträd vid vatten; det har jag varit så länge jag kan minnas. På bilden syns dammen i botaniska trädgården. En vacker plats. Utan tvekan beundrade även en hel del sekelskiftesmänniskor pilträd vid vatten.

    Nu är jag faktiskt inne i redigeringsfasen! Grunden och innehållet i kapitlen är färdiga. Äntligen är det dags för min favoritfas: finliret. Det har tagit längre tid än planerat, främst på grund av flytten i höstas och coronan i vintras. Jag skrev då med, men de två sakerna var verkliga bromsklossar. Sedan har jag ju gjort flera ändringar – man kan följa dessa om man läser gamla inlägg – under skrivandets gång. Denna sommar utarbetade jag en ny strategi som innebär att jag kommer framåt i skrivandet snabbare samtidigt som innehållet förbättras. När blir jag klar? Förhoppningsvis i vinter/vårvinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen kan det vara på sin plats att ge en skissartad beskrivning av Skuggporträtt. Jag har nämnt en del tidigare, men med tanke på alla ändringar manuset har genomgått kan det vara bra med en aktuell sammanfattning.

    Eftersom jag vill att läsarna ska bli överraskade när de läser Skuggporträtt tänker jag inte säga för mycket om själva handlingen. Några ord bara. Plats: Uppsala. Tid: augusti till december år 1902. Röd tråd: otrohetshistorian mellan två karaktärer – den påverkar alla karaktärer på olika sätt. Perspektivpersonen/huvudkaraktären är en ung kvinna, men en ung man har ett och en halvung man två kapitel. De viktigaste personerna i romanen är frisinnade och ägnar sig åt skrivande eller konst. Men persongalleriet är ganska stort och här finns figurer med olika värderingar och från skiftande samhällsklasser. För övrigt skrivs boken i preteritum och i tredje person.

    Stilen är som sagt impressionistisk. Fokus ligger på intrycken. Tid och rum är begränsade. Jag som berättare är hela tiden i bakgrunden och återger det som utspelar sig i karaktärernas värld. Miljön skildras som ögonblicksbilder. Endast miljöbeskrivningar som spelar med i eller påverkar karaktärernas värld får vara med. Detaljer som har med intrycken att göra lyfts fram. Personernas tankar och känslor kommer fram i deras repliker, beteende och handlingar. Den inre monologen är ytterst begränsad och det gäller även tillbakablickar. Genom antydningar skildras det väsentliga i romanen. Jag undviker övertydligheter. Läsaren får vara med och tolka. Jag strävar efter objektivitet, fast inte på ett kyligt sätt. Ömsinthet och humor är viktiga ingredienser i boken.

    Några ord om stämningen. Givetvis är stämningen föränderlig, men där finns ändå vissa återkommande grunddrag. Ofta en tragikomisk underton. Dessutom genomsyras berättelsen av en nervös puls som fungerar som en slags motor. Tonen är lågmäld, fast det saknas inte dramatik och intensitet. Mycket pågår under ytan. Skuggspel, ljuslågor och skådespelet i verkligheten skapar också stämning. Karaktärerna upplever att de tvingas spela roller och bära masker i verkliga livet. Ett par av dem är determinister; de känner sig som marionetter, oförmögna att ändra sitt öde. Fast i vissa situationer får de ändå ta av sig maskerna och ”vara sig själva”.

    Språket är sparsmakat och avskalat. Jag hänger mig aldrig åt blomsterspråk. Kargt är det dock inte. Kapitlen och scenerna är ganska korta. Så det är ingen lång roman. Jag vill inte skriva långa romaner.

  • Kapitel

    Foto: Jenny Enochsson

    Detta inlägg ska handla om kapitel. Tidigare har jag ju nämnt att min kommande roman Skuggporträtt är uppbyggd av sammanlänkade noveller. Nu när jag har kommit så pass långt i skrivprocessen märker jag att dessa noveller även kan läsas som kapitel.

    Jag har liksom tänkt i noveller (även i bilder); det fungerar smidigare att foga samman delarna till en helhet om varje del är en självständig berättelse med egen karaktär. Fast det är ju en roman och ingen novellsamling jag skriver. Min roman har förstås röd tråd, dramatisk kurva och det andra som hör till. När jag precis ska avsluta en novell börjar jag automatiskt tänka på nästa. Ja, rent intuitivt fogar jag ihop delarna. Det är antagligen därför som de här berättelserna kan läsas som kapitel.

    Det ena leder till det andra i huvudkaraktärernas liv – tack vare detta blir sammanlänkningen mellan de enskilda avsnitten möjlig. Övergången sker på ett naturligt och förhoppningsvis trovärdigt sätt. Jag är ju realist. Dramatiken finns naturligtvis där, men byggs upp och stegras utan bombastiska inslag. Jag är intresserad av lågmäld men ändå intensiv dramatik.

    Ska jag kalla delarna noveller eller kapitel? Jo, jag tror att det är ”smartare” att kalla dem kapitel och på så vis undvika den eventuella förvirringen vad gäller definitionen av begreppet roman-bestående-av-noveller. Viss anpassning är nödvändig: en del scener som ingår i berättelser blir egna kapitel och jag byter ut novelltitlarna och sätter dit siffror i stället.

  • Skuggporträtt

    Foto: Jenny Enochsson

    Det var jättelänge sedan jag postade ett blogginlägg och det beror på att jag vill koncentrera mig på boken. Jag eftersträvar självdisciplin och anstränger mig för att inte bli för distraherad. Min bok om Uppsala år 1902 växer fram; formen är tydligare nu än tidigare. Eftersom jag har kommit så pass långt – bokprojektet är dock långt ifrån färdigt – tänker jag avslöja några detaljer.

    Det har ju skett en del förändringar under arbetets gång. Även sedan mitt sista inlägg. Under de senaste månaderna har som sagt strukturen blivit fastare och det innebär att de enskilda delarna har fått sina givna platser. Hädanefter blir ändringarna mindre och äger rum inom beståndsdelarna. Ja, mer finlir liksom.

    Jag kommer tillbaka till novellen hur jag än gör. Det begränsade formatet passar mig helt enkelt bättre än att koppla samman kapitel och bilda en traditionell roman. Jag får hela tiden bevis på detta och hoppas att jag nu äntligen har lärt mig av erfarenheten! Min bok är ändå en slags roman; den är uppbyggd av löst sammanlänkade noveller. Ingen novellsamling alltså. En otrohetshistoria mellan två huvudkaraktärer – den påverkar samtliga perspektivpersoner på olika sätt – fungerar som röd tråd och bidrar till att novellerna vävs samman. Det finns några perspektivpersoner och de har ett visst antal noveller var. Vissa av berättelserna är i stort sett färdiga medan andra är halvfärdiga; några befinner sig fortfarande i planeringsstadiet.

    Slottsgränd och Trädgårdsgatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Bokens titel: Skuggporträtt. Titeln känns passande av flera orsaker. Varje berättelse har förstås en intrig och dramatisk kurva, men den är i allra högsta grand ett porträtt av huvudkaraktären i en viss situation. En av karaktärerna tillverkar siluetter, fast det är en parentes i sammanhanget. Skuggan representerar bland annat hemlighetsmakeriet som pågår bakom kulisserna. Men den är mycket mer än så.

    Skuggspel, siluetter, ljuslågor, marionetter och masker är viktiga ingredienser i min bok. Dessa är intressanta symboler och skapar stämning – jag är oerhört förtjust i stämning. Jag förknippar dem med slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Flera av sekelskiftets författare, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, skriver om hur människor uppträder som skådespelare i verkliga livet, tvingas bära masker och också om hur de blir marionetter som styrs av ödets, ofta omilda, händer. Människan föds med en viss vilja och har vackra drömmar, men förvandlas förr eller senare till en fjäder i vinden, oförmögen att ändra sitt öde. Med andra ord rör det sig om deterministiska tankegångar. Vissa av karaktärerna i min bok funderar mycket på dessa saker.

    Själv är jag inte alls determinist. Jag tror snarare att våra livs styrs av en kombination av viljan och slumpen. (Om jag vore maktfullkomlig politiker skulle jag väl tro ännu mer på viljestyrkan än slumpen.) Man får komma ihåg att valfriheten var betydligt mer begränsad kring sekelskiftet än den är i dag; nutidsmänniskor har ju en tendens att betrakta historiska skildringar och tankar med samtidens glasögon. Så det är föga underligt att Markel säger: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken).

  • Just nu

    Foto: Jenny Enochsson

    Som du kanske har märkt är jag förtjust i att fotografera den här platsen, alltså Flusterpromenaden och däromkring. Ett par scener ur min roman om Uppsala 1902 äger rum just här. Miljön är tack och lov välbevarad.

    Det är full fart på Islandsfallet nu:

    Foto: Jenny Enochsson

    Liknelsen mellan vattenflödet och skrivarflödet är alltför uppenbar så den undviker jag helst. Är det något jag har svårt för så är det klichéer, även talesätt och floskler. Men mitt skrivarflöde är hur som helst också påtagligt just nu.

    Det här inlägget ska inte bli särskilt långt; jag vill ju fortsätta med romanskrivandet. Bara några ord om perspektiv samt litteratur.

    Jag tycker att det är viktigt att testa vad som passar bäst: första eller tredje person. Man får känna sig fram. Jag har undersökt noga vad som passar just den här romanen. Dagboksformen och första person började jag uppleva som begränsande efter ett tag. Det blev lite irriterande med huvudkaraktärens ständiga jag och brist på distans. Jag tycker att tredje person erbjuder mer frihet och tillför en smula mystik. Så hädanefter är det alltså tredje person, detta brukar jag välja, som gäller! Och nu har jag inte tid att ändra igen.

    Någon gång borde jag skriva ett inlägg om guldgruvan av relevant litteratur. Jag har läst och fortsätter läsa massvis med böcker – klassisk skönlitteratur, facklitteratur, biografier, brev, dagböcker, med mera – som ger inblick i tiden kring sekelskiftet. Jag har börjat göra listor över de verk jag har läst och ska läsa; det är nödvändigt att katalogisera i det här fallet och jag råkar ju också vara ordningsmänniska. Däremot tror jag inte på romanskrivarmallar.

  • Gott nytt år!

    ”Vinterbild från Skansen” (1891) av Karl Nordström (Wikimedia Commons).

    Här kommer ett kort inlägg: en nyårshälsning och några ord om skrivarläget just nu.

    En viktig detalj är att huvudpersonen i min roman om Uppsala numera är kvinna, inte man. Det rör sig inte om något tidigt könsbyte i bokstavlig mening. Tidigare hade jag ju tänkt skriva om en kvinna, men bytte till en man eftersom mäns liv var betydligt friare än kvinnors kring sekelskiftet. Jag märkte dock att min huvudkaraktär ändå inte lever något vidlyftigt liv, även om det pågår en del hemlighetsmakeri bakom kulisserna; det är alltså inte nödvändigt att dra nytta av friheten männen åtnjöt. Faktum är att det blir en intressantare historia nu eftersom huvudkaraktären inte alls lockas av den begränsade kvinnoroll hon förväntas spela. Samtidigt är jag noga med att ge ett historiskt korrekt och komplext porträtt och inte skapa en supertuff kvinnosakshjälte. Nej, min huvudkaraktär är både spröd och stark och ett barn av sin tid. Eftersom jag själv är kvinna har jag nog lättare att leva mig in i en kvinnlig huvudperson, i alla fall när det är fråga om en roman. Däremot är det inte svårt att skapa manliga bipersoner i romaner eller manliga huvudpersoner i noveller.

    Nu tillbaka till romanskrivandet!

  • Flanören

    ”Boulevard des Capucines” (1873) av Claude Monet (Wikimedia Commons).

    När man studerar Monets magnifika målning kan man urskilja flera möjliga parisiska flanörer. Den impressionistiske konstnären har likt en fotograf fångat ett ögonblick; jag tänker mig hur människorna åter börjar röra på sig, droskhjulen rulla, röken bolma och trädgrenarna vaja. Jag skulle kunna fortsätta fördjupa mig i bilden, men jag ska hålla mig till inläggets ämne: flanören. Att huvudkaraktären i min roman är lite av en sådan har jag upptäckt.

    Under skrivandets gång lär jag känna mina fiktiva karaktärer mer och mer. Att planera deras personligheter i förväg passar mig inte alls. Den unge huvudpersonen/dagboksskrivaren är alltså un flâneur. Han beundrar franska mästare som Baudelaire, Zola och Maupassant och drömmer om att i likhet med dessa få ströva omkring i Paris. Men han får hålla till godo med Uppsala, en plats som inte alls saknar charm, tvärtom. Ibland tar han tåget eller ett av ångfartygen till Stockholm – huvudstaden har ju på senare år börjat förvandlas till en modern världsstad. Han är förstås fascinerad av Hjalmar Söderbergs och Henning Bergers skildringar av Stockholm.

    Varför är min huvudkaraktär en flanör? Därför att han inte kan låta bli att spatsera omkring och iaktta omgivningen och människorna. Uppsalas stadsliv, parker och utkanter är honom välbekanta. Å ena sidan ingår han själv i denna miljö. Å andra sidan är han den ständige betraktaren och outsidern, även om den skarpa blicken blir en smula grumlig då han själv råkar ut för besvärligheter och, mer sällan, ljuvligheter. Han skriver ned intrycken i dagboken eller använder dem i sina berättelser. Eftersom hans nedskrivna iakttagelser är tidsbegränsade, omedelbara och innehåller specifika detaljer kan hans litterära stil kallas impressionistisk. När jag skriver skönlitterära texter har jag, i likhet med min huvudkaraktär, också ofta en impressionistisk stil.