Jenny Enochsson

Kategori: Projekt

  • Novellsamlingens utformning

    Dragarbrunnsgatan och Linnégatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

    Det ser onekligen ut som om Dahlgren har varit ute och fotograferat en solig vårdag, en sådan dag då det är svårt att skilja mellan dis och vägdamm. På det viset skulle man kunna beskriva vädret just nu. Jag gillar verkligen den sortens vårdagar trots att det är lite irriterande när vägdammet hamnar i ögonen och munnen. Ja, ja, nu ska jag koncentrera mig på ämnet: novellsamlingens utformning.

    Novellerna utspelar sig som sagt år 1902 i Uppsala; varje berättelse inleds och är fritt inspirerad av ett citat ur UNT från ett specifikt datum. Alla citat är privatannonser. Novellerna är tidsbegränsade neddykningar i enskilda Uppsalabors liv. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Jag vill skriva tragikomiskt, skarpt och koncist; jag hoppas att jag lyckas med det. Nedan kan du läsa mer om boken.

    Förut hade jag tänkt mig att varje enskild novell skulle vara mellan tretusen och fyratusen ord. Sedan slog det mig att det skulle bli enformigt och mekaniskt, både för mig som ska skriva och ni som (förhoppningsvis) ska läsa. Mer variation, alltså. Vad detta innebär ska jag förklara nu.

    Vissa noveller kommer att vara kortare – knappast kortare än ungefär sex boksidor – och andra längre – knappast längre än ungefär trettio boksidor. Givetvis delar jag upp de långa berättelserna i scener. Det gör jag nog med de kortare också. Vi får se … Sådant är svårt att säga i förväg; jag lägger alltid märke till novellernas behov medan jag ägnar mig åt dem. Jag hade ju tänkt mig tolv stycken – en för varje månad. Men med tanke på att vissa blir längre kommer jag kanske att behöva skära ned på antalet. Jag ska undersöka saken … Det är viktigt att berättelserna blir jämnt fördelade över året eftersom jag skriver om 1902.

    Som jag nyss nämnde märker jag hur den enskilda novellen, den har ju sina egenheter och speciella behov, ska behandlas medan jag skriver den. Inte för att det känns som om det är jag som styr över dem. Tvärtom. Det känns snarare som om det är berättelserna och karaktärerna som visar mig hur de ska utformas.

  • Tillbaka till novellformen

    ”Det gamla skolhuset” (1895) av Nils Kreuger (Wikimedia Commons).

    Jag hade ju tänkt skriva en roman. I teorin framstod romanprojektet som vettigt, men jag har märkt att kapitlen faktiskt blir noveller. Ja, jag kan inte låta bli att komponera berättelser fastän jag hade bestämt mig för att satsa på en roman. Så jag ska skriva en novellsamling! Under ett bokprojekts inledningsskede är det ju naturligt att man ändrar sig en del. Nu har jag hittat rätt, äntligen.

    Varför noveller? Jo, jag har upptäckt att jag föredrar att hålla mig till ett begränsat utrymme; det finns ändå mycket innehåll i det begränsade utrymmet. På sätt och vis har novellister mer gemensamt med poeter och målare än med romanförfattare. Jag älskar att skriva om sådant som jag snappar upp: intryck som fångar min uppmärksamhet. Känslan av att inför varje novellprojekt få börja med något helt nytt och få använda helt nya karaktärer känns verkligen befriande. Tydligen har jag behov av detta.

    Jag skriver förstås fortfarande om Uppsala år 1902. Det som förenar berättelserna är alltså staden och året. Jag kommer att skriva om olika personer och händelser. Jag får massor med novellidéer då jag läser dagstidningar, skönlitteratur, ser på fotografier och målningar från sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Till exempel den fascinerande målningen ovan.

    Tillbaka till novellformen. Ja, den känns helt enkelt som min form. Det är oerhört spännande att skriva denna novellsamling.

    På tal om berättelser, nätmagasinet Opulens kommer att publicera ett av mina alster, en nyskriven novell, ganska snart. Just den berättelsen ingår givetvis inte i min planerade samling. Jag vet inte datumet ännu, men jag återkommer samma dag som den publiceras.

  • Bokresearch

    Frits Thaulow (Wikimedia Commons).

    Tidigare tänkte jag att min roman skulle utspela sig 1980 och 1981. Jag har en del insamlat material och det kan komma till användning då jag skriver exempelvis en novell. Efter noga övervägande har jag kommit fram till att min roman ska utspela sig år 1898, framför allt i borgerlig miljö. Samma plats, Tuvåker, och samma karaktärer, fast i fin de siècle-tappning. Jag ska använda det jag hittills har skrivit och anpassa och ändra. Ja, äntligen har jag beslutat mig för att skriva om en tid jag verkligen är intresserad av.

    Nästan alla mina favoritböcker är klassiker. Jag föredrar ju att läsa äldre skönlitteratur, i synnerhet från 1860 till 1905; jag dras särskilt till realismen, naturalismen och symbolismen. Denna skönlitteratur lämnar ett starkare avtryck och upplevelserna blir djupare och stannar kvar. Så har det varit sedan jag var i tidiga tjugoårsåldern. Det tycks vara en instinktiv dragning. Jag är så fascinerad av den epoken. Visst läser jag även moderna böcker, fast jag är ärligt talat inte jätteintresserad av berättelser om vår samtid. Gränsen går vid 1981 … Det finns givetvis undantag; jag gillar faktiskt vissa böcker som handlar om nutiden.

    Jag har länge velat skriva romaner som utspelar sig under sena artonhundratalet och tidiga nittonhundratalet. Orsaken till att jag inte har gjort det ännu har varit tanken på efterforskningar. Men nu är det som sagt äntligen dags och det känns väldigt spännande. Jag vet redan en hel del om 1898; jag har ju läst mängder med romaner och noveller och rätt många fackböcker om fin de siècle. När jag pluggade etnologi (jag har en magisterexamen i ämnet) fick vi lära oss att samla in information om hur människor levde förr. Och så länge jag kan minnas har jag gillat att leta efter intressanta författare och liknande.

  • Planerad roman

    Foto: Pixabay

    Jag har tidigare skrivit om min planerade bok på Tistelblomma. Nu tänkte jag presentera bokprojektet här med och göra en slags sammanfattning av det jag hittills har berättat. Hädanefter kommer jag att posta inlägg om mitt skrivande på denna skrivarblogg som är min huvudhemsida. Det känns skönt att ha ett eget ställe även om Tistelblomma är en spännande sajt.

    Fotot ovan är hämtat från Pixabay. Jag vet inte var denna vackra bild togs. Någonstans i Skandinavien, Tyskland, Ryssland? Hur som helst får fotot mig att tänka på mitt fiktiva Tuvåker. Jag gillar det så mycket att jag har klistrat in det på min startsida, som du nog har sett.

    Först tänkte jag mig en bok med löst sammanlänkande noveller. Sedan, när jag märkte att två av karaktärerna envisades med att stå i fokus, bestämde jag mig för att satsa på en roman bestående av sammanhållande noveller. Nu kommer scenerna att hänga samman på ett tydligare sätt och bli fler. Det betyder att jag skriver en ”vanlig” roman. Denna utveckling känns naturlig. Jag tror nämligen på att låta skrivandet föra mig dit det vill. De ursprungliga idéerna är inte huggna i sten. Om en förutbestämd mall följs blir texterna platta och livlösa. Skrivandet och idéerna måste få andas och utvecklas fritt. Det gäller också valet av genre: novellsamling eller roman.

    Denna roman ska vara koncis och koncentrerad utan att kännas karg. Ingen tegelsten. Om det blir en kort roman (runt 40 000 ord) eller en kortroman (cirkus 30 000 ord) återstår att se.

    Givetvis är det jättesvårt att få en bok utgiven på ett traditionellt förlag. Jag ska ändå försöka. Det gick ju nästan förra gången; jag blev erbjuden kontrakt, men tackade nej eftersom jag var tvungen att betala en tredjedel av utgivningskostnaderna själv. Det var förresten ett riktigt, litet förlag och inget hybridförlag.

    Jag vill inte avslöja för mycket om innehållet ännu, men den planerade romanen handlar om två karaktärer: en kvinna och en man med ett gemensamt förflutet. Platsen är mitt fiktiva Tuvåker: en liten ort, drygt två mil nordväst om Uppsala. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Stämningsfullt, tragikomiskt. Jag återkommer med mer information senare …