Jenny Enochsson

Jenny Enochsson

  • Redigering

    © Jenny Enochsson

    Det går inte att överskatta betydelsen av redigering av romaner och noveller. Genom åren har jag insett hur viktigt det är att undvika överflödiga inslag. Varje enskild detalj har sin särskilda plats i berättelseväven. Man måste kunna motivera varför den har fått tillåtelse att vara där. Överskottet hindrar flödet; det kan jämföras med slam eller vägspärrar. Handlingen måste ju föras framåt. Det är omöjligt att gömma skavanker bakom utbroderande beskrivningar. Människor som påstår att det är lättare att skriva noveller och kortare romaner än tegelstenar tänker nog sällan på det här sakerna. Att skriva kortfattat är verkligen ingen barnlek. Tvärtom.

    Jag ägnar ungefär tjugo procent åt det fria skrivandet och åttio procent åt redigeringen. Först gör jag en skissartad beskrivning av karaktärer, miljö och handling. Dessa växer fram och utvecklas organiskt under skrivandets gång. Ofta ändras de ursprungliga idéerna. För mig är detta en väsentlig och nödvändig del av själva skapandet. Att följa skrivmallar är inte alls min grej. När jag börjar skriva låter jag fantasin färdas dit den vill. Jag har aldrig idétorka eller skrivkramp (ta i trä), fast vissa tankar är förstås intressantare än andra. Efter ett par omskrivningar är det första utkastet redo för redigering; grunden är lagd.

    Här ska jag försöka ge en bild av hur min redigeringsprocess ser ut: en väldigt förenklad bild. Jag går igenom manuset från början till slut, om och om igen. Hur många omgångar blir det? Massor. För mig är språket och stilen lika viktiga som innehållet. Jag stuvar om ord och meningar, ändrar och raderar. Den inre kritikern är framme och synar alla detaljer. Känns huvudkaraktärens suck naturlig eller affekterad? Är den tweedklädda, förbipasserande personen en viktig del av berättelsen eller bara pittoresk dekoration? Är upprepningen av ordet ”samma” effektfull eller störande? Und so weiter … Det känns som om jag karvar fram romanen eller novellen. ”Träbiten” krymper successivt och skulpturen tar form.

    Att behöva utelämna textsnuttar man är nöjd med kan ju kännas lite irriterande även om det är nödvändigt. Därför har jag skapat ett dokument där jag sparar textfragment som blir över efter redigeringsprocesserna. De kan ibland användas i framtida alster.

  • Stämning

    ”Bron i Abramtsevo” (1879) av Ilja Repin (Wikimedia Commons).

    Jag har tidigare nämnt min förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik. Målningen ovan känns minst sagt passande i sammanhanget. Hur skulle du beskriva atmosfären i Repins verk? Jag tycker att den är vacker, vemodig och suggestiv. Möjligen finns där något hotfullt. Jag kommer att tänka på vissa ryska berättelser. Hur som helst handlar denna text om stämning och skrivande, hur jag gör.

    Enligt mig kan stämningen eller atmosfären betraktas som berättelsens melodi, färgskala eller huvudkänsla. Ska romanen eller novellen vara bitterljuv, tragikomisk, syrlig? Jag föredrar det subtila och tvetydiga framför det uppenbara; stämningen bör helst tränga in i medvetandet utan att läsaren ens märker det.

    Var gömmer sig stämningen i mina skönlitterära texter? På olika ställen. Den finns framför allt i detaljerna, sinnesförnimmelserna, förändringarna. Ljusets skiftningar, diset som tätnar, fågelns rop. Ett avlägset hamrande. En oväntad blick eller reaktion. Listan kan göras oändlig …

    I början har jag en vag uppfattning om vilken sorts känsla, ibland rör det sig om fler än en, romanen eller novellen ska präglas av. Jag skriver fritt och ignorerar den inre kritikern. När det är dags för redigeringen sätter jag i gång med ifrågasättandet: nu är den inre kritikern aktiv. Är stämningsinslagen tillräckligt stämningsfulla? Uppnår jag den effekt jag eftersträvar? Och så vidare … Det är bara att ändra och förbättra, ändra och förbättra. Jag vågar påstå att alla som skriver på allvar, eller sysslar med något annat konstnärligt, vet hur viktigt ifrågasättandet är.

    Stämningsskapandet är en process, precis som själva skrivandet. Naturligtvis anpassas stämningen efter dramaturgins uppbyggnad. Den stegras successivt; övergångarna är nästan omärkliga.

    Som du ser har jag börjat posta inlägg om mitt skrivande. Du kan betrakta texterna som reflektioner eller, om du vill, skrivtips. Jag tycker själv att det är intressant och givande att läsa hur andra gör.

  • Impressionistisk stil

    © Jenny Enochsson

    Stilen är lika viktig som innehållet när jag skriver romaner och noveller. Därför ägnar jag jättemycket tid åt redigeringen. Varje ord ska väljas med omsorg; varje detalj ska kännas rätt. Det tar tid. Fascination varvas med frustration. Jag är petig. Varför är detta så viktigt för mig? Jo, sökandet efter det rätta ordet väcker min entusiasm och inlevelseförmåga. En strävan efter att ständigt försöka bli bättre, att inte ge sig.

    Ganska ofta har jag fått höra att min stil är impressionistisk: en beskrivning jag själv tycker känns träffande. Impressionismen förknippas ju främst med bildkonst, men även med musik och litteratur. Strömningen var förstås störst i slutet av artonhundratalet. Ändå används adjektivet impressionistisk fortfarande om vissa samtida alster. Jag försöker inte medvetet följa denna (eller någon annan) riktning. Tydligen faller det sig naturligt. Nedan ska jag förklara varför min stil kan betraktas som impressionistisk.

    Huvudkaraktärens subjektiva intryck och iakttagelser står i fokus. Tid och rum är begränsade. Det handlar om hur just den personen uppfattar en liten del av världen, ett mikrokosmos. Sinnesintryck väcker associationer. Tankar föder tankar. Minnen kan vävas in i själva händelseförloppet trots att handlingen förs framåt. Berättelsen skildras alltså ur huvudkaraktärens perspektiv. Jag talar inte om för läsaren hur den ska tolkas. Sensmoraler och pekpinnar har jag inget till övers för. Slutet är oftast vagt.

    Detaljerna är viktiga eftersom de formar intrycken. Jag väljer ut ett begränsat antal detaljer. Det kan till exempel handla om hur ljuset, skuggorna eller dimman förändrar omgivningen för en kort stund, om hur förändringen påverkar huvudkaraktären. Det omedelbara och det ögonblickliga. Subtila nyanser och skiftningar skapar stämning samtidigt som de samverkar med intrigen. Atmosfären utövar inflytande på berättelsen utan att göra väsen av sig. Jag har alltid haft en förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik.

  • Välkommen

    © Jenny Enochsson

    Välkommen till min nya sida!

© 2026 Jenny Enochsson