Jag hör inte till de personer som lyssnar till musik när de skriver. Nej, jag koncentrerar mig betydligt bättre om det är tyst. En period skrev jag faktiskt till musik, allt från klassiskt till tyngre rock, men jag tyckte att tonerna påverkade texterna för mycket. Däremot kan jag ha ”låtar på skallen” då jag funderar på något specifikt bokprojekt eller specifik novell.

Intryck – ja, intryck från alla möjliga håll och kanter – fungerar som inspirationskällor. Även litteratur, konst, fotografi och musik. Litteratur mer än konst och musik i mitt fall.

När jag skriver på min bok om Uppsala år 1902 kommer jag av någon anledning ofta att tänka på Debussys ”Arabesque #1”. Särskilt då jag fantiserar om hur sekelskiftets Uppsalabor flanerar på gator och i grönområden. Impressionistiskt. Vissa skulle nog säga att stycket passar bättre i Paris än i Uppsala, men man är väl lite av en frankofil. Du kan lyssna till ”Arabesque #1” här. En musikalisk favorit sedan jag var tjugotvå.

På tal om arabesk … Jag kom just att tänka på Hjalmar Söderbergs briljanta och roliga ”Kyrkogårdsarabesk”; den handlar om Söderbergs vän Henning Berger. Du kan läsa den korta skissen här.