Caillebottes livfulla målning visar en herre och en dam som flanerar i närheten av en villa i Normandie en solig sommardag. Just nu är det lika soligt, och på vissa ställen nästan lika lummigt, i Uppsala.

Jag har länge fått höra att min berättarstil är impressionistisk och sparsmakad. Nu när jag arbetar med min kommande bok Skuggporträtt, om Uppsala 1902, märker jag att det impressionistiska och sparsmakade har blivit ännu påtagligare. Så jag ska skriva ett litet inlägg om min berättarstil.

Intryck och ögonblicksbilder som har betydelse för scenerna och karaktärerna är viktiga. Jag fokuserar på detaljer och stämningar. Till exempel kan en person påverkas av hur ljuset faller vid ett särskilt tillfälle. Ett oväntat ljud utanför fönstret – kanske hästhovar och en pisksnärt – avbryter tillfälligt samtalet i rummet. Doften av kaffe får en person att bli på bättre humör och ta ett impulsivt beslut. Intrycken och ögonblicksbilderna är koncisa; jag undviker långa miljöbeskrivningar, ja, långa beskrivningar eller associationer över huvud taget.

Ett tag tyckte jag att det var intressant att skildra karaktärernas tankar genom inre monolog och det blev lätt för mycket av den varan. Jag har fortfarande med en del inre monolog, men betydligt mindre än förut. Numera låter jag hellre personernas tankar och känslor komma fram i deras tal, handlingar och beteende. Ibland även i anteckningar och brev. Och det är viktigt att inte avslöja för mycket. Inte sällan säger karaktärerna en sak, men menar något helt annat. Läsaren får vara med och tolka. Det rör sig ju om show, don’t tell. Själv står jag inte ut med förutsägbara berättelser.

Min berättarstil är avskalad utan att vara karg. Inte riktigt minimalisk, fast nästan. Berättelsen väcks inte till liv förrän jag har avlägsnat allt onödigt bråte. Detta tänkande passar novellformen; min roman består ju av sammanlänkade noveller.