Ett par personer har frågat mig om det inte är svårt att återskapa 1902 års talspråk. I detta blogginlägg ska jag därför reflektera kring det här med att skriva sekelskiftesdialog.

Min berättarstil är som sagt impressionistisk. Karaktärerna levandegörs främst genom deras tal, kroppsspråk och handlingar. Beskrivningar, inre monologer och analyser är däremot få och kortfattade. Ja, det finns ett släktskap med dramat. Alltså består en ganska stor del av min kommande roman Skuggporträtt av dialog.

Är det svårt att skriva sekelskiftesdialog? Mitt svar: både ja och nej. Att skriva en roman är överlag en stor utmaning och det krävs både flit och slit. Jag vågar faktiskt påstå att jag har funnit en passande språkdräkt. Jag har ju läst och läser fortfarande massor med skönlitteratur, brev, dagböcker, tidningsartiklar och annat från sena artonhundratalet samt tidiga nittonhundratalet. Detta har gett mig en känsla för tidsandan, inräknat talspråket.

Vissa texter framstår som mer talspråksnära än andra; jag tror att det framför allt gäller informella brev och dagböcker. Även en del realistiska författares skönlitterära repliker känns verklighetsnära. Som Bangs och Tjechovs (då tänker jag mer på Tjechovs noveller än pjäser). Sedan har nog Bangs danska talspråk mer gemensamt med det svenska än Tjechovs ryska. Söderbergs dialog upplever jag som mindre vardaglig och mer litterär. Å andra sidan har jag lagt märke till att somliga av hans karaktärer uttrycker sig ungefär som brevskrivaren Söderberg. Fast Hjalle var förstås en osedvanligt vältalig person.

Till syvende och sist handlar det om vem som talar och hur just den personen talar. Min huvudkaraktär och de flesta andra figurer i Skuggporträtt tillhör en bildad och litterärt bevandrad borgarklass. Därför uttrycker de sig hyfsat korrekt även i informella sammanhang. Deras talspråk ligger ganska nära skriftspråket, men även dessa litterärt bevandrade karaktärer svär ibland och använder interjektioner, till exempel herregud och bevars. I min roman finns också människor ur arbetarklassen samt ett par obildade borgare och det har varit en större utmaning att återge deras repliker. Givetvis varierar talspråket inom en och samma socialgrupp. I första hand rör det sig om individer, inte om samhällsrepresentanter. Flera olika faktorer spelar in när en individs språk formas. Men det är en annan historia …

Rätt ofta hör jag personer säga att talspråket kring sekelskiftet var stolpigt och väldigt olikt vårt samtida talspråk. Själv anser jag att detta är en klar överdrift. I mina ögon är skillnaden inte särskilt stor. Dessutom innehåller en stor mängd brev och dagböcker och viss skönlitterär dialog oräkneliga exempel på hur otvunget sekelskiftesmänniskorna kunde uttrycka sig. Återigen handlar det om vem som pratar och vilken situation som åsyftas. Men mitt eget talspråk är knappast hypermodernt och det är väl en av orsakerna till att jag inte upplever ”det gamla” som främmande.

Sekelskiftesdialogen i Skuggporträtt är trots allt skönlitteratur; tanken är inte att till varje pris försöka visa hur folk verkligen talade på den tiden. Visst måste replikerna kännas trovärdiga och historiskt korrekta, men de får inte likna oredigerad transkription från 1902 – eller snarare hur man tänker sig att oredigerad transkription från 1902 ser ut. Eftersom jag skriver för en modern publik måste jag anpassa talet så att det inte blir för tidstypiskt. Jag följer helt enkelt min egen språkkänsla och hoppas att läsaren också ska finna min sekelskiftesdialog trovärdig.