Nästa dag fick hon besök av Thore som var ledig från arbetet.

En frän, citrusaktig lukt spred sig i rummet och fick hennes näsa att svida. Hans nya eau de cologne. Så olik Alfreds parfym som var diskretare och doftade cederträ. Kombinationen cigarr och cederträ hade Sofia lärt sig att älska eftersom hon förknippade den med honom. Förut hade hon funnit lukten och röken från cigarrer motbjudande. Att själv börja röka skulle hon aldrig kunna tänka sig.

”Vet du, kusin, detta är fjärde gången i år som direktören anlitar råttfångare”, sa Thore som i stort sett hade ersatt sin värmländska dialekt med en slags rikssvenska. ”De raska karlarna utrotar allihopa, men det kommer alltid nya.”

”Skadedjuren förökar sig lika snabbt som damm”, sa hon och kände hur det kröp i kroppen.

De diskuterade råttkriget och bekämpningen av smittspridning. Det vidtogs äntligen fler sanitära åtgärder i samhället. Också de fattigas hem och arbetsplatser skulle bli drägligare.

”Eftersom misären är så påtaglig lär det dröja innan det märks någon skillnad”, sa hon.

”Det är min förvissning att de fattiga ska resa sig ur dyn senast i vår. Tack vare de sanitära åtgärderna.” Han log. ”Det nya seklet är ljusets och hygienens tidsålder.”

Hon förundrades över att en vuxen människa kunde vara så troskyldig. Om hon fick för sig att skriva om en troskyldig person behövde hon inte leta efter ett lämpligt studieobjekt.

”Allting blir bättre nu när vi fått en regering som är delvis liberal”, sa Thore.

”En smula liberal. Så försvinnande liten att den knappt finns till.”

”Sofia är för ung för att vara pessimist.”

”I så fall är Thore för gammal för att vara optimist.”

Han skrattade och studsade upp och ned i länstolen som om han hade en fjäder i baken. Nejlikan i kavajens knapphål lossnade och trillade ned i hans knä. Genast lugnade han ned sig och satte omsorgsfullt tillbaka blomman i knapphålet.

”En oerhört tjusig kavajkostym”, sa hon. ”Jag tror inte jag sett den förut.”

”Köpt förra veckan på Rosanders skrädderiaffär.” Han suckade. ”Jag är medveten om att jag köper för mycket kläder.”

Förmodligen var det så fullt i hans garderob att plaggen skulle hållas på plats även utan stång och galgar.

”Det anses inte riktigt comme il faut att en enkel kontorist slösar bort sin lilla lön på kläder. Men det är min själ inte lätt att hushålla med lönen. På sistone har jag lånat pengar av vänner och bekanta.”

Han reste sig och började vanka av och an på den stora mattan. Med händerna på ryggen och pannan i djupa veck.

Hon visste av erfarenhet att hon strax skulle få höra hans vanliga klagovisa. Hon brukade lyssna till den med ett halvt öra. Nu slog det henne att hon skulle kunna iaktta honom och skriva ned intrycken då hon var ensam. Även om hon skrev på pianinonovellen skadade det inte att samla material till framtida berättelser. Det kunde nog vara en god idé att studera hela hans person, inte bara det naiva draget. Hittills hade hon hållit sig till påhittade individer. Vore det hjärtlöst av henne att använda Thore som förlaga och studieobjekt? Förhoppningsvis var svaret på den frågan nej. Novellfiguren fick inte bli för lik verklighetens Thore; det tyckte hon var viktigt. 

”Nej, kusin, det är min själ svårt att hushålla med löningen.”

”Kan du inte föreslå direktören en löneförhöjning?” 

”Han tjatar jämt om att bolaget måste spara pengar.”

”Är inte det bolaget ganska framgångsrikt?”

”Ännu så länge, ja.” Han trummade på låren. ”Enligt direktören kommer järnvägen småningom överta all transport av varor och passagerare.”

Sofia sa att det säkert skulle dröja trettio, fyrtio år. I själva verket hade hon ingen aning om den saken.

”Nej, du, jag borde sökt arbete på järnvägskontoret i stället. Nu är det försent. Jag är för gammal.”        

”För gammal?” sa hon och fnös.

Han var tjugosju år. Hon tyckte att han både liknade ett spädbarn och en medelålders man. Bullkinder och runda ögon. För det mesta hade ögonen ett förundrat uttryck. Begynnande flint och antydan till punschmage trots att han inte var överviktig.

”Jag är oförmögen att ändra min ställning. Jag får ingen befordran, ingen löneförhöjning. Ändå sköter jag min tjänst exemplariskt och har bättre skolning än de flesta på kontoret.”

Skulle hon klara av att skriva en novell om en man som påminde om Thore, alltså en genomsnittsmänniska? Det visste hon inte. Hon skrev oftast om undantagsmänniskor eftersom hon fann dem intressantast. Hon var tämligen säker på att en författare måste kunna skildra olika sorters människonaturer.

”Arbeta i fars företag och ha honom till chef vill jag inte”, sa han och pillade på mustaschen som glänste av vax.

”Nej, det är förståeligt.”

I Karlstad hade herr Öberg haft en manufakturaffär som tidigare drivits av hans far. En dag blev han erbjuden delägarskap i en väns stora textilföretag i Chicago. Herr och fru Öberg och deras dotter emigrerade dit. Thore hade precis flyttat från Karlstad och börjat jobba på ångfartygsbolaget i Uppsala. Att flytta ännu en gång hade han ingen lust med.

Thores far skulle ge honom en tjänst i företaget om han flyttade till Chicago. God lön, tjänstebostad, möjlighet till avancemang.

Då Thore jämrade sig över att en kollega på kontoret hade fått högre lön fastän alla visste att han var skåpsupare bankade Berta på dörren. 

”Stig in”, sa Sofia.

Berta ställde sig på tröskeln och frågade om de ville ha någonting att dricka eller äta.

”Nej tack, Berta”, svarade kusinerna samtidigt.

Tjänstekvinnan grep tag i ena dörrkarmen med sin jättenäve, böjde sig fram, vädrade som en hund och höjde på ögonbrynen; hon anmärkte att det nu luktade parfymaffär både därinne och ute i tamburen.

”Finner Berta min vällukt påträngande?”

”Sådana som jag har inte lov att ha åsikter.” Hon satte näsan i vädret. ”Fast en vacker dag blir herr Branting statsminister och då blir det andra bullar.”

Innan han hade hunnit bemöta hennes replik drämde hon igen dörren.

”Jag och andra kristna har vår frälsare och socialisterna har sina”, sa Thore medan han traskade bort till väggspegeln.

”Ja, ni har mer gemensamt än man kan tro”, sa Sofia.

Skulle hon studera honom eller inte? Hon kände sig velig, men tänkte att hon måste fatta ett beslut senast i dag.

Han lät pekfingret glida genom den spikraka mittbenan. Därpå blåste han bort mjällflagor från axlarna och knäppte kavajen.

”Kära kusin, jag tror att jag ska synda. Du vill ju inte ha rummet inpyrt. Kan vi gå ut på gården så att jag får njuta av en cigarrcigarett?”

Hon nickade och lade en sjal över axlarna.

”Egentligen har jag slutat”, sa han.

I över ett halvår hade han egentligen slutat. 

*

Kusinerna gick fram till de två äppelträden – innergårdens enda träd. Frukterna lyste som röda lyktor i den disiga luften. Ännu så länge var de omogna. Sofia trodde att äpplena skulle ge ifrån sig en ljuvlig arom när de var mogna. Hon undrade om fruktköttet skulle bli vitt med röda inslag. Som blodsprängd hud.

Medan Thore räknade på engelska utförde han gymnastiska rörelser med armarna och axlarna. Han varvade övningarna med bålrullningar.

Hon grubblade över om det var en dum idé att föra anteckningar över kusinen. Senare kunde det kanske visa sig att hon inte längre ville skriva om en man som liknade honom. Då skulle allt arbete ha varit till ingen nytta.

”Jag kunde stått i predikstolen och talat till massorna. Nu får jag nöja mig med att sitta i kyrkbänken och lyssna till prästens visdomsord som resten av folket.”

”Och du kallar dig fritänkare.”

”Vet inte Sofia att Nathan Söderblom och vissa andra framstående teologer har bevisat att man kan vara kristen och reformvänlig på samma gång?”

”Visst har jag hört det, men jag får det inte att gå ihop.”

Han sköt fram hakan – han hade redan antydan till underbett – och undrade om hon ansåg att hela prästerskapet borde avskaffas.

”Inte avskaffas. Det borde bara få mindre makt.”

En skränande koltrast svepte förbi deras ansikten. Så nära att de ryggade tillbaka. Fågeln slog sig ned på huggkubben, stirrade på kusinerna och gav ifrån sig stridsrop.

”Försöker kung Trastskägg delta i vår diskussion?” sa Thore och skrattade så mycket att han blev tvungen att kippa efter andan.

Sofia trodde inte att hon någonsin hade mött en mer lättroad person än kusinen. Då räknade hon inte med barn, ungdomar eller debila individer. Hon hade för länge sedan insett att hennes underfundiga humor var som ett främmande språk för honom. En del av hennes kommentarer fick honom dock att brista i skratt. Sådana hon själv bara uppfattade som aningen komiska.

”Vi har ältat det där om religionen åtskilliga gånger. Naturligtvis respekterar jag Thores inställning.”

”Och jag respekterar förstås Sofias inställning.”

Han började marschera framför äppelträden och vissla en marsch. En uppsaliensisk militärorkester hade spelat den på lummiga platser i somras. Innan hon hade hunnit tala om för honom att hon inte tålde marschen lunkade docent Schröder och dvärgpudeln Herkules in på gården. Kusinen slutade vissla, blev rakare i ryggen och fick ett vördnadsfullt uttryck i ansiktet.

De tog den gamle mannen i hand. Sedan böjde de sig ned och klappade Herkules som tog små språng, dansade på bakbenen och betedde sig som en cirkuspudel.

Nu hade hon tillfälle att studera Thore medan han pratade med en människa han beundrade.

”Jag ska hälsa på Amanda”, sa Johan August Schröder och satte på sig sin guldbågade monokel.

”Ja, fru Hägg nämnde att docenten skulle hedra henne med en visit i eftermiddag”, sa Thore.

Nejlikan i knapphålet föll oväntat ned på den grusbelagda marken. Omedelbart var den svarta pudeln framme och misshandlade blomman med framtassarna och gaddarna. Schröder skakade på huvudet och frågade den yngre mannen om han ville ha pengar till en ny nejlika. Den yngre mannen svarade att blomman ändå höll på att vissna och att han absolut inte ville ha några pengar. Han sa att han hade orkidéer i sitt rum och tillade att en orkidé passade betydligt bättre till just den kavajkostymen.

”Visst är frökens kusin ovanligt förtjust i kläder?”

”Det kan jag inte förneka, docenten”, sa hon.

När Schröder log skymtade de vita löständerna fram i tomteskägget.

Thore såg på honom och sa: ”Min längtan efter att få ekipera mig är ett karaktärsfel. Som teolog och kristen förstår ni ju att denna min svaghet är direkt opassande.”

”Asch.” Docent Schröder stötte käppen i marken. ”Förr var även jag mån om min apparition.”

”Min herre, ni är ännu i dag synnerligen välklädd och distingerad.”

”Och vad teologin beträffar … På gamla dagar har ornitologin blivit min sanna glädje och mitt så kallade gebit.”

”Käre docenten, det är i sanning en ren fröjd att beskåda våra bevingade vänner.”

Thore vände sig mot huggkubben, men koltrasten hade gett sig av.

Hon kunde inte minnas att han någonsin hade visat intresse för fåglar. Själv hade hon alltid funnit dem fascinerande.

”Amanda har sagt mig att Öberg var ett prästämne en gång i tiden.”

”Olyckligtvis ville ödet annorlunda.”

Docenten sa att kontorist var ett både nyttigt och hedervärt yrke.

Thores ögon lyste och kinderna blossade. Sofia tyckte att han såg ut som en pojke som just hade kommit in i farstun efter att ha åkt kälke den första riktiga vinterdagen.

”Det gör mig obeskrivligt gott att höra er säga det”, sa han och rösten darrade något.

Efter att Schröder hade sagt adjö till kusinerna gick han och Herkules in i huset.

”Ett prästämne var jag en gång i tiden. Ack, ja.”

Han tände en till cigarrcigarrett och började prata om barndomen och ynglingaåren.

Som barn hade han fantiserat att änglar dansat på molnen medan Gud välsignat dem med sin trollstav. Barnjungfrun berättade sagor för Thore och hans lillasyster varje kväll. Därför tänkte han sig Gud som en trollkarl. En oskyldig hädelse. Damen i granngården började läsa bibeln för honom med inlevelse och värme. Han tyckte nu bättre om bibelberättelserna än om sagorna. Enligt fru Öberg var sonen släktens gudfruktigaste medlem. Lite senare blev Thore konfirmationsprästens gunstling. Sedan ville han studera teologi, men fadern övertalade honom att gå på handelsskola som han själv hade gjort.

Denna bakgrundshistoria hade Sofia hört flera gånger. För första gången hade hon lyssnat uppmärksamt till den.

Att det inte var någon dum idé att föra anteckningar över kusinen var hon nu övertygad om.

© Jenny Enochsson 2025