Sofia nådde fram till gårdsporten och såg fru Hägg sticka ut huvudet genom ett fönster som var inramat av murgröna. På fruns hjässa satt en gredelin spetsmössa. Några lockade hårtestar stack fram ur den.

”Har lilla Sofia tagit en promenad?”

”Ja, frun.” Hon sträckte på sig. ”I Carolinaparken.”

”Själv tog jag mig en promenad till kyrkogården tidigare i dag.”

”Besökte ni er makes grav?”

”Ja. Synd att Nyström inte vilar på Uppsala kyrkogård. Jag skulle med nöje besökt hans grav samtidigt som jag besökte Häggs.”

En av Verners sista önskningar hade varit att få vila i familjegraven i Karlstad. Det hade han också fått göra.

Frun frågade om Sofia ville dricka afternoon tea med henne, dottern Märta och fru Petersen i morgon och tillade att det var evigheter sedan hon hade tittat förbi hos dem. Sofia orkade inte hitta på ännu ett svepskäl och därför tackade hon ja. Genast efter att ha gjort det ångrade hon sig.

”Har du hört att Carl Axel nu fått huvudansvaret för sin fars velocipedfabrik och att hans tre bröder lyder under honom?”

”Nej, det hade jag inte hört. Ett stort ansvar.”

Fru Häggs dotter Märta skulle gifta sig med fästmannen Carl Axel Westling i oktober. Kvinnorna Hägg klagade över att de endast kunde bjuda sina närmaste eftersom det fanns för få sovplatser på gården i Roslagen där bröllopsfesten skulle äga rum. Annars skulle de ha bjudit Sofia och andra de kände till bröllopet.

”Jag frågade din kusin om han ville göra oss sällskap i morgon. Han sa att han lovat besöka sina vänner Henrikssons efter predikan.”

”Jaså.”

”Om inte Märta och jag hade så rysligt mycket att stå i skulle vi givetvis också närvara vid söndagsmässan.”

Mellan raderna kunde hon ana en förebråelse riktad mot henne. För att hon stod för att hon inte trodde på Gud. Hon hade en känsla av att fru Hägg bara var religiös för syns skull och att hon lika gärna skulle ha kunnat be till kungen, drottningen eller Viktor Rydberg om det inte hade betraktats som avgudadyrkan.

En vagn lastad med en väldig hönsbur kom körande. På kuskbocken satt en man i dammiga kläder. Han bodde på samma gata som de båda kvinnorna. Hönsen tittade ut mellan träburens spjälor, iakttog omgivningen med ängsliga ögon och kacklade. Tuppen kikade inte ut. När den satte i gång att gala frustade den magra hästen och skakade på manen och svansen.

”Vilket oväsen”, mumlade frun.

”God dag”, sa mannen på kuskbocken och förde handen till mösskärmen.

”God dag”, sa Sofia.

Fru Hägg sköt ut överläppen och rörde omärkligt på de ringprydda fingrarna som vilade på fönsterblecket. Agaterna som var infattade i ringarna gnistrade.

Sofia visste att frun kände sig förnärmad över att mannen hade vågat hälsa på henne. Att han var en granne och ibland sålde ägg till henne tycktes inte spela någon roll. Tyvärr bor det för mycket enkelt folk på Övre Slottsgatan, brukade fru Hägg säga. Hon svassade för de borgare och högre akademiker som bodde där, men flydde av någon orsak studenterna som om de hade spetälska.

Amanda Hägg lutade sig längre ut genom fönstret och väste: ”Det anses inte riktigt comme il faut att une jeune femme vandrar omkring utan lämpligt sällskap.”

”Nu för tiden är det inte fullt så ovanligt.”

Hon gruvade sig redan nu för tebjudningen i morgon. Tinningarna värkte bara hon tänkte på den. Hon var i varje fall tacksam för att den trevliga fru Petersen också skulle komma.

”Tänk på farorna, flicka lilla.”

”Det gör jag, frun”, sa Sofia och tog bort ett grässtrå från dräktkjolens fåll.

”Hur då?”

”Efter mörkrets inbrott undviker jag trånga gränder och platser där det är glest mellan gatlyktorna.”                  

Fru Hägg mumlade något ohörbart.

© Jenny Enochsson 2025