På söndagseftermiddagen satte hon på sig sin mörkgröna klänning och gick uppför de knarrande trappstegen till våningen ovanför. Hon försökte koppla av och sa åt sig själv att sluta vara orolig.

Fru Petersen, kvinnorna Hägg och Sofia satte sig vid mahognybordet i matsalen. Strax kom Hulda Steen – hon verkade vara försjunken i egna tankar – balanserande en bricka med te och kakor. Den unga tjänstekvinnan ställde brickan på bordet, neg och skred ut ur matsalen. Sofia beundrade Huldas lugn. En sköld av sinnesjämvikt skulle även hon behöva. Eller hade hon redan en sådan?

Var och en hade gjort toalett på sitt sätt. Fru Victoria Petersen var iförd en krämvit sidenblus med puffärmar och en skotskrutig kjol. Fröken Märta Häggs klänning var garnerad med spetsar och rosetter. Tre prästkragar av vax var nedstuckna i hårvalken. Fru Amanda Hägg hade på sig en grå dräkt med pipkrage. På hennes fingrar satt både släta och juvelprydda ringar. Kvinnorna Häggs korsetter var hårt hopsnörda; färgen hade försvunnit från deras ansikten.

Som vanligt bar Sofia reformliv. Midjan var ändå smärt. Och tydligen kunde användningen av traditionell korsett leda till att inre organ stuvades om och bytte plats. Tanken på denna ommöblering fick henne att rysa.

”Nu börjar det närma sig”, sa fru Petersen och lade sina reumatiska händer i knät.

Märta log och tittade på sin förlovningsring från olika vinklar.

Fru Hägg spände sina ekorrögon i Sofia och väste: ”Tyvärr har fabrikören, fadern alltså, en skamlig sjukdom som han skaffat sig på senare år. Tillräckligt frisk för att närvara vid bröllopet anser han sig dock vara.”

Sofia nickade och tänkte på Ibsens mästerverk Gengångare där sonen hade ärvt faderns franska sjuka. Hon funderade över om det var sant att fabrikör Westling hade fått sjukdomen på senare år.

”Om ändå Nyström fått spela på festen”, sa fru Hägg och fick det att låta som om det skulle ha varit en ära för honom.               

”Herr Nyström var en så snäll och duktig pianolärare”, sa Märta.  ”Det tyckte vi alla. Då min syster gift sig och flyttat till Linköping skrev hon till mig att hon saknade hans pianolektioner.”

”Ja, en snäll och duktig pianolärare.” Fru Hägg viftade bort en fluga från kakfatet. ”Dessutom en sann vän till mig och salig Hägg.”

Flugan flög ett par varv runt matsalsbordet och kristallkronan innan den satte sig tillrätta på det uppstoppade dovhjortshuvudet på väggen.

Victoria Petersen vände sig till Sofia och frågade om hennes begåvade morbror även hade komponerat egna stycken.

”Nej, frun. Han tolkade hellre andras.”

Hon hade vuxit upp med pianomusiken och höll av den fastän hon själv inte var musikalisk. Då hon hörde stycken morbrodern hade spelat, särskilt av Chopin och Liszt, vällde minnesbilder från barndomen fram i medvetandet och hon fylldes av ett visst vemod över att den tiden var förbi. Fast om det vore möjligt att återvända till det förflutna skulle hon inte vilja göra det.

”Nu möts Hägg och Nyström i himmelens salonger och spelar vira”, sa fru Hägg.

Dottern påpekade att man måste vara fyra för att spela vira.

”Det vet jag, Märta lilla. Din far och Nyström möter förstås andra hädangångna däruppe.”

”Tillåter Gud kortspel?”

”Ja, om de saliga inte spelar om pengar”, fräste frun.

Märta vaggade med huvudet som en uggla.

”Gud har förmodligen annat för sig än att fördöma oskyldigt kortspel”, sa fru Petersen och log snett.

Ur kjolfickan fiskade hon upp en liten virkning. Sofia frågade vad hon virkade och hon svarade att det skulle bli en mössa till ett barnbarn som ofta led av öronsprång. Hon förundrades över att kvinnans fingrar kunde röra sig så flinkt trots att de var missformade av reumatism.

För tillfället diskuterade mor och dotter bordsplaceringen på bröllopsfesten. De visste inte var det vore lämpligast att placera fabrikör Westling.

Fru Petersen ägnade sig åt handarbetet, men hon följde med i samtalet med blicken. Glasögonen satt långt ned på näsan. Då hon granskade virkningen snuddade hakan vid halsgropen.

Märta råkade stöta till gräddkannan och hann precis hindra den från att välta. Ändå skvimpade några droppar ut på duken. Hon torkade bort dem med sin servett.

”Och i morse spillde jag sylt på min nytvättade och nystrukna väst.” Hon himlade med ögonen. ”Jag begriper rakt inte vad det är med mig.”

”Dumma gås.” Fru Hägg flinade. ”En flicka som snart ska stå brud blir ouppmärksam. Så var det för mig med.”

Märta hällde omsorgsfullt mer grädde i sin tekopp och avlägsnade droppen längst ut på kannans pip medan modern iakttog hennes händer.

Fru Hägg vände sig mot Sofia.

”Så blir det för dig med en dag. Förhoppningsvis.”

Sofia bet ihop käkarna och kramade sin servett.

Hur skulle de tre andra reagera om hon avslöjade att hon var hemligt förlovad med en gift man? Skulle de tro att hon skämtade? 

”Som ung hade jag inte en tanke på äktenskap. Jag ville bli lärarinna. Far och mor tyckte inte att det passade sig. Så mötte jag Petersen. Inte ångrar jag att jag blev maka och mor, fast emellanåt …”

”Du är i sanning en god maka och mor”, avbröt fru Hägg.

”Kanske skulle jag ha passat bättre som lärarinna.” Fru Petersen ryckte på axlarna. ”Vad tjänar sådana tankar till?”               

”Söta Victoria, du har mycket att glädjas åt här i livet. Petersens skoaffär går bra. Era fina barn och barnbarn besöker er regelbundet.”

”Visst har jag mycket att glädjas åt. Jag klagar inte.”

”Och man kan inte få allt här i världen”, sa fru Hägg och lutade sig bakåt i stolen.

Rynkan mellan Victoria Petersens ögonbryn hade fördjupats. Hon koncentrerade sig ännu mer på handarbetet.

Med ens var Hulda tillbaka. Hon serverade sherry och lyssnade till fruns instruktioner om morgondagens middag. Därefter neg hon och lämnade matsalen.

Sofia riktade blicken mot springan mellan de båda matsalsdörrarna och sedan mot fönstren där eftermiddagssolens sken silade genom spetsgardinerna. Hon önskade att hon kunde tacka för sig och lämna tebjudningen redan nu.

”Kloka gossar gifter sig sällan med fattiga töser. Tur att hon inte är utblottad.” Fru Hägg smuttade på sin sherry. ”Fast ekonomin är väl inte direkt god?”

”Nej.”

”Således var arvet efter Nyström rätt så litet.”

Irritationen kändes som kliande myggbett på hennes hud. Sofia förde sherryglaset till munnen. Drack en så stor klunk att det sved i bihålorna och kittlade i halsen. Hon hostade bakom sin servett.

”Pengar är inte allt här i livet”, sa fru Petersen.

”Nej, minsann. Jag är dock oändligt tacksam för att Hägg lämnade efter sig ett präktigt arv och gjorde kloka investeringar. Nu slipper jag ha inackorderingsrum av ekonomiska orsaker.”

”Av vilka anledningar har vi inackorderingsrum, mamma?”

”Våningen är för stor. Annat var det när hela familjen bodde här.”

Märta undrade om fru Wilhelmson hade inackorderingsrum av ekonomiska orsaker.

”Nej, vet du vad, Märta. Noras make var ju zoologisk forskare. De där vetenskapsherrarna tjänar massor med pengar.”

”Mer än järnhandlare?”

Amanda Hägg svarade att det fanns järnhandlare och järnhandlare.

”Finns det även vetenskapsmän och vetenskapsmän?”

”Jösses, du talar som du har förstånd till.”

Märta plockade upp porslinsherdinnan från bordet och lät henne ta en spatsertur runt sockerskålen, blomvasen och gipsamorinen.

”Trots att Nyström inte var förmögen rökte han dyra cigarrer och gick till bättre skräddare och frisörer. Han påstod att detta gav honom fler uppdrag. Var det verkligen så?”

”Ja, det var det”, svarade Sofia utan att veta om det var sant.

”Du borde träffa un jeune homme och få honom att fria. Det går lika bra med en medelålders herre. Han har mera pengar och förstånd.”

”Menar mamma att Sofia ska hålla tillgodo med en gubbe?” frågade Märta och lade handen på nyckelbenet.

Frun höjde ett pekfinger och sa: ”Hörde du inte att jag sa medelålders.”

Märta kvävde en rapning och spärrade upp ögonen. Kinderna som nyss hade varit bleka var nu rödfläckiga.

För tre år sedan hade Sofia fått ett anbud, det enda hittills bortsett från Alfreds. En rödbrusig organist i femtioårsåldern. Han bad utan ceremonier om hennes hand då hans vän Verner besökte torrdasset. Utan ceremonier svarade hon nej. Hon nämnde frieriet för morbrodern som blev förvånad och upprörd över vännens fräckhet. Enda gången hon hörde honom svära som en sjåare. Organisten kom aldrig hem till dem igen.

”Faktiskt liknar du en porslinsdocka med dina stora ögon och din fina hy”, sa fru Hägg. ”Så du blir nog inte en gammal ungmö.”

Sofia tittade ned i bordet.

”Min kvinnliga visdom säger mig att lilla fröken avstår från sällskapslivet och aldrig går på bal. Eller har jag misstagit mig?”

”Nej, frun, ni har inte misstagit er”, svarade hon och kände hur blodet steg henne åt huvudet.

Även om fru Hägg saknade takt brukade hon annars lägga band på sig när hon pratade med Sofia. Men i dag tycktes hon ha utsett henne till måltavla.

”Kyrkan och de fria samfunden arrangerar ibland fester och utflykter där icke troende är välkomna.”

Sofia lyckades nätt och jämnt avhålla sig från att fnysa.

”Jag vill minnas att Nyström spelade på kristna tillställningar fastän man aldrig såg honom på mässan.”

”Också på fackföreningsfester. Så länge arrangörerna betalade honom och inte hade alltför dåligt rykte.”

”Han var väl aldrig socialist?”

”Nej. Han levde för musiken.”

”Det var säkert damer som var förtjusta i herr Nyström”, sa Märta.

”Ja, det tror jag”, sa Sofia. ”Han ville dock förbli ungkarl.”

”O, så sorgligt.” Märta petade på sin brosch i form av blad och girlander. ”O, så sorgligt.”

Alfred sa att Verner måste ha haft hemliga romanser och besökt stadens nymfer emellanåt. Enligt Alfred ledde undertryckt sexualdrift till allsköns kroppsliga och själsliga sjukdomar, åtminstone hos männen. Hon trodde också att Verner hade mött kvinnor i smyg, men hon föredrog att inte tänka på hans eventuella kärleksliv eller erotiska äventyr.

”Kära Sofia, du är skötsam och ganska rar. Därför är det synd att du läser fel sorts böcker.” Fru Hägg slog ut med händerna. ”Rätt sorts herrar dras inte till damer som läser osedlig litteratur.” 

”Hur vet frun att jag läser så kallad osedlig litteratur?”           

Amanda Hägg gav ifrån sig ett gnäggande läte och dottern lade handen för munnen.

Sofia såg framför sig hur hon vaknade en morgon och hade förvandlats till en sömngångaraktig varelse med dockögon och lealösa lemmar. Lika foglig som Märta. Det dvallika tillståndet. Ett lömskt och nedbrytande tillstånd. Hjärtat slog snabbare och strupen drog ihop sig. Då hon försökte slå bort de orimliga tankarna råkade hon andas ut högt. De andra pratade om någon följetång i en tidning för damer och verkade inte ha lagt märke till utandningen.

”Du kunde följa med Märta och Carl Axel till deras lawn tennis. Ett ypperligt tillfälle att inleda bekantskap med en sund mansperson.”

”Snälla mamma, sluta tjata på henne!” utbrast dottern.

Fru Hägg klappade Sofia på kinden med sin ringprydda hand. En aning för hårt. Sofia stod emot impulsen att borsta bort handen.

”Tro mig, jag vill bara hjälpa till. Man blir så lätt missförstådd. Hoppas att du inte blivit avskräckt från att hälsa på oss.”

Sofia hostade i armvecket. Ordnade därefter till volangerna på klänningsärmarna.

Kvinnorna Hägg övergick till att prata om bröllopet. Fru Petersen stoppade tillbaka virkningen i kjolfickan och började delta aktivt i samtalet. Själv gav Sofia ifrån sig enstaviga ord medan hon sneglade mot dörrspringan.         

Fortsättningsvis tänkte hon tacka nej även till fru Häggs inbjudningar.

© Jenny Enochsson 2025