Nästa kväll tog Sofia fram kabinettsfotografiet och höll upp det i lampskenet. Det här var tredje gången hon tittade på det. Hon tänkte att hon hade haft så mycket annat i skallen de andra två gångerna och därför inte kunnat koncentrera sig på det hon sett. Sedan frågade hon sig om inte detta i själva verket var en efterkonstruktion. Jo, det var det. Hon hade lagt ifrån sig bilden så snabbt eftersom den ingett henne obehag. Den ingav henne obehag nu med och hon ville inte kännas vid det.

Alfreds huvud och axelparti syntes på kabinettsfotografiet. Längst ned hade fotografen skrivit sin snirkliga signatur. Sofia lutade ansiktet närmare bilden och skärskådade den. Visst kände hon igen mannen med det sidbenade håret och den stubbade mustaschen, men styvheten var en främlings, en officers. Min make har så dålig kroppshållning och Toste tar tyvärr efter honom, hade Pauline sagt. På bilden höll han däremot ryggen överdrivet rak. Även nacken. Varför hade Alfred satt på sig en vanlig krage som täckte hela halsen? Hon var van att se honom i kortare kragar som hade en smal öppning vid adamsäpplet. Det värsta tyckte hon ändå var leendet: en vaxdockas döda flin. De bleka ögonen och den strama hyn skulle också ha kunnat tillhöra en vaxdocka. Var detta fotografens fel? Nej, det trodde hon inte. Han var en av Uppsalas främsta porträttfotografer.

Hon slängde bilden på byrån och var tacksam för att den hamnade upp och ned.

Trots att kaminen var tänd och rummet uppvärmt började hon frysa. Hon slog armarna om sig själv. Men strax lät hon armarna sjunka och ruskade på huvudet. Att bli rädd för ett fotografi. Vad barnslig hon var. Verklighetens Alfred var ingen vaxdocka utan en människa med varmt blod rinnande i ådrorna. Hans minspel och ljusgrå ögon var levande. Det visste hon så väl. Hon antog att de flesta kände sig stela framför kameran. Att sitta blickstilla och samtidigt verka naturlig var näst intill omöjligt. Sofia såg besvärad ut på sitt eget kabinettsfotografi. Besvärad som den som var i behov av att ofördröjligen uppsöka hemlighuset. Hade de som tittat på hennes bild också lagt märke till det? I så fall skulle de knappast ha talat om det för henne.

Återigen betraktade hon Alfreds fotografi. Låtsades som om det var första gången hon gjorde det. Hon fann det inte längre skrämmande. Däremot fick hon en känsla av att stirra ut i natten och en fråga väcktes i medvetandet. Kände hon sig inte ensam i hans sällskap lite för ofta?

Stunderna av själslig närhet var visserligen inte sällsynta, men de förflyktigades som ånga. Skulle intimiteten bli beständigare då de var gifta, levde tillsammans och inte längre behövde smyga? Ja, hon vågade hoppas det. Situationen de befann sig i var minst sagt besvärlig.

Hon lade handen på bröstet och pustade ut. Det var inte alla som hade förmågan att resonera så förståndigt med sig själva.

*

Medan Sofia rengjorde tänderna med antiseptisk tandpasta och tvättade sig i tvättfatet på kommoden fantiserade hon om drömhuset.

En villa med snickarglädje och en trädgård som var vildvuxen men inte försummad. Flera björkar, granar och ekar. Pilträdens bladgirlanger smekte dammens yta. Mellan näckrosbladen simmade svanar och änder. I gräset dansade tranorna balett. Pioner, violer och hyacinter växte i rabatter. På spaljéer och fasader klättrade vildrosor. Häckar och bersåer. Fågelsången blandades med humlornas surr och trädens sus. Nära bostaden fanns djupa skogar, åkrar och en å som mynnade ut i en sjö. I denna oas levde författarparet Selander. Ibland tänkte hon sig att de hade två barn, en dotter och en son, ibland inte. Hushållerskan och pigan skötte hushållet. Gårdskarlen och drängen hade hand om trädgården och stallet. Fastän Alfred och Sofia älskade sitt hem i landsorten fick de emellanåt för sig att fara in till staden. Då färdades de genom lindalléer i egen vagn. Så småningom kunde de skönja stadens kyrktorn och rykande fabriksskorstenar i fjärran. De träffade vänner, handlade i butikerna och besökte teatern. Eftersom de snart drabbades av hemlängtan stannade de aldrig länge i staden. 

Var egendomen låg och hur de skulle kunna ha råd att leva så bekvämt brydde hon sig inte om. En önskedröm. Hon trodde inte att den någonsin skulle införlivas. Dessutom tvivlade hon på att Alfred skulle finna sig tillrätta i obygden. Han framstod som en utpräglad stadsbo trots att han hade tillbringat barndomen i en förvaltarbostad på uppländska landsbygden. Granne med familjen Fjeldstad i prästgården. Själv hade hon vuxit upp på Kyrkogårdsgatan, men Verner och hon hade regelbundet gjort utflykter till naturen och landsbygden.

Egentligen hade hon inget behov av ett drömhus. Nej, hon bodde gärna tillsammans med Alfred i en trivsam, anspråkslös våning i Uppsala. 

”Fast om jag finge välja”, sa hon och log.

Hon grep om fotografiet, öppnade en byrålåda och sköt in det under några gamla stuvbitar. Där kunde bilden ligga. Den hade visserligen etsat sig fast på näthinnan. Hon hoppades att det minnet skulle bli mindre skarpt med tiden.

Medan Sofia bytte om till nattdräkt grubblade hon över frågor hon inte vågade ställa till honom.

Skulle han fortsätta uppmuntra hennes skriveri när de var man och hustru? Hon trodde nog det. Visst hade han överseende med att hon till skillnad från Pauline saknade husliga talanger? Sofia var förstås beredd att ta hand om vissa hushållsgöromål, men de skulle ändå behöva en jungfru som arbetade självständigt. Skulle han sakna den fina bostaden på Östra Ågatan? Han var väl medveten om att han bytte ned sig? Pauline var vackrare, rikare och husligare än hon. Toste blir kvar hos sin älskade mor, fast jag vill ändå umgås regelbundet med honom, hade Alfred sagt. Skulle hon bli den bortskämde pojkens låtsasmor? Toste tycktes inte se Sofia som en vuxen kvinna även om han hade kallat henne tant Sofia en gång.

Dessa grubblerier gav henne magknip. Hon motade undan dem. Därefter återgick hon till att fantisera om livet i drömhuset.

© Jenny Enochsson 2025