Foto: Jenny Enochsson

Jag har just insett att mina historiska noveller – både de färdigskrivna och de planerade – framför allt är personporträtt. Nu ska jag beskriva och utveckla vad jag menar med det.

I min novellsamling släpps tolv olika personligheter/huvudkaraktärer ut ”på grönbete”. Jag tror i varje fall att det blir tolv stycken, fast helt säker är jag ännu inte. De stackars personerna har inte lång tid på sig att göra avtryck: högst en dag, oftast bara några timmar. (Jag återkommer till detta längre ned.) Gestaltningen av karaktärer är den sedvanliga: att visa hur de tänker, reagerar, handlar och så vidare. Karaktärsporträtt ingår givetvis i de flesta skönlitterära berättelser, men i vissa fall, som i detta, är porträtten viktigare än själva handlingen och huvudkonflikten. Tillbakablickar vävs in i novellernas nutid, alltså 1902; personens bakgrundshistoria kan delvis förklara varför hon eller han reagerar och agerar på ett visst sätt. I en novell måste tillbakablickarna vara korta och i en novellett ännu kortare. Jag brukar välja ut ett begränsat antal detaljer och låta dessa representera något större.

Naturligtvis innehåller mina berättelser yttre intriger, men de är underordnade intrigerna som äger rum inom karaktärerna. Alltså mer psykologi och mindre action. De som gillar snaskiga sensationer eller hisnande äventyr skulle nog finna mina berättelser trista. Personligen blir jag uttråkad av action. I stället älskar jag att läsa tänkvärda, gripande böcker som skildrar det som pågår inom en människa och där författaren har ägnat mycket tid åt de tre s-en: språk, stil, stämning. Sentimentalitet, klyschor och pekpinnar är jag däremot allergisk emot. Min avsikt är att skriva den sortens böcker jag själv vill läsa. Om min novellsamling om sekelskiftets Uppsala blir ett sådant alster återstår att se … Jag hoppas förstås att den blir det. Man strävar ju alltid efter att bli bättre; man vill bli så bra som möjligt. Så jag är väl lite av en tävlingsmänniska trots att jag inte tycker om sport. Ja, jag vet, det där var en utvikning. Tillbaka till ämnet.

Varför får mina tolv huvudkaraktärer inte stå i rampljuset mer än en dag? Ett tag tänkte jag att vissa längre berättelser – samlingen ska innehålla noveller av olika längd – skulle sträcka sig över några dagar. Sedan kom jag fram till är det blir snärtigare med en snävare tidsgräns. Jag vill fokusera på specifika händelser som utmynnar i avgörande ögonblick där huvudkaraktären inser eller kommer fram till något väsentligt. Ibland leder insikten till förändring och andra gånger sjabblar personerna bort möjligheterna som insikten för med sig. Somliga utvecklas medan andra fortsätter att ställa till det för sig. Kanske bör jag tillägga att jag föredrar öppna slut. Den som gillar sagans tillrättalagda slut lär bli besviken. För övrigt känns det logiskt att låta handlingen utspela sig just den dag då privatannonsen visades i 1902 års Upsala Nya Tidning.

Eftersom novellerna är fritt inspirerade av äkta privatannonser skulle läsaren möjligen kunna tro att mina karaktärer har funnits på riktigt. Men personerna är helt och hållet påhittade. Däremot vill jag skapa en illusion av att det rör sig om verkliga människor; det vill jag förstås alltid när jag skriver noveller.