
Som jag nämnde i mitt förra inlägg ska jag förhoppningsvis vara färdig med min roman Skuggporträtt i vinter. Nu när jag ägnar mig åt redigeringen och faktiskt kan konstatera att romanen snart kommer att stå på egna ben börjar jag fundera på nästa bokprojekt. Självklart måste jag alltid skriva på någonting – det är ett behov som är omöjligt att bortse från. Undan för undan har jag insett att jag vill dröja mig kvar i sekelskiftets Uppsala och låta mina karaktärer få komma ut på ”scenen” igen.
Först och främst ska jag förstås sända Skuggporträtt till olika förlag i början av nästa år. Möjligen är det en fördel att kunna berätta för förlagen att jag planerar en trilogi. Den första delen (Skuggporträtt) utspelar sig år 1902, den andra ska äga rum 1903 och den tredje 1904.
Jag har ju arbetat ganska länge med detta projekt och sett det växa fram och ta form. Men i somras var det som om saker och ting föll på plats, om jag får säga det själv. Därför känner jag också att det vore värt att satsa på en trilogi. Hur kommer det sig att Skuggporträtt, och mitt skrivande över hur taget, enligt min mening, har fallit på plats? Jo, av tre anledningar: Herman Bang, en påtagligare impressionism och en ny skrivstrategi.
Min fördjupade läsning av impressionisten Herman Bangs litteratur har haft en gynnsam verkan på mitt eget skapande. Jag vågar påstå att nästan alla skrivande människor har litterära förebilder. Att ta lärdom av mästarna. Det handlar inte om att försöka efterapa. Nej, inte alls. För mig handlar det i stället om att bli påmind om varför jag älskar skönlitteratur och skrivande. Jag kommer helt enkelt utmärkt överens med Bangs verk; kemin fungerar fint. Det är också märkligt hur modern hans stil känns i dag.
I flera år har jag fått höra att jag har en impressionistisk berättarstil. Men i somras bestämde jag mig för att låta impressionismen bli ännu påtagligare i min roman och mitt skönlitterära skrivande i allmänhet. Det är så givande och befriande att skriva på det viset. Jag känner hur prosan blir mer levande än förut. Den impressionistiska stilen tilltalar mig också eftersom jag hellre visar och antyder än berättar.
Vad innebär den nya strategin? Den är allmänt känd och inte alls min egen uppfinning. Det är bara det att jag inte har tillämpat den förrän nu. Strategin innebär att jag går över till nästa scen direkt efter att ha bearbetat eller redigerat den förra. En genomgång i taget. Så jag arbetar alltså med hela manuset, om och om igen, tills det är färdigt. Och jag är väldigt noggrann. Tidigare dröjde jag mig kvar vid samma scen i evigheter innan jag började med nästa. Jag stod och hackade på samma ställe. Perfektionismen kan ju faktiskt ha en förlamande effekt på kreativiteten … Hur som helst är den nya strategin, ett varv åt gången, frigörande och hindrar mig från att bli hemmablind. Skrivprocessen går snabbare och jag tycker också att resultatet blir bättre. Om jag hade börjat med detta tidigare skulle jag ha sparat mycket tid och undvikit frustration. Ja, ja.
Så då är det bara att fortsätta med redigeringen av Skuggporträtt. Finliret är ju min favoritfas i skrivprocessen.
Lämna ett svar till forskningsfok21211 Avbryt svar