Fotot visar en av de vackra kandelabrarna vid universitetshuset en januarieftermiddag. Själva hjärtkapitlet i Skuggspelsfigurer äger bland annat rum på denna plats strax efter solnedgången i november 1902. Skuggspelet har en viktig roll i romanen, både bokstavligt och bildligt; det kommer det även att ha i de framtida delarna. Jag har nämnt detta förut, men eftersom ämnet känns viktigt vill jag utveckla det lite grann.

Spelet mellan ljus och skugga – jag har alltid funnit det väldigt fascinerande – är alltså centralt i serien om Sofia i sekelskiftets Uppsala. I mörkret lyser gatlyktor, fotogenlampor, levande ljus, brasor, månen och stjärnorna. Både rummen och gatorna är dunkelt upplysta. Elektriskt ljus är få förunnat och gas används fortfarande i stadens gatlyktor. Antagligen skulle mina karaktärer få en chock om de utsattes för vår tids belysning. Jag avskyr förresten skarpa lampor, i synnerhet taklampor. Skuggspelet skapar stämning, men det representerar också hemlighetsmakeriet och det som pågår bakom kulisserna.

Många författare kring sekelskiftet, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, ger uttryck för deterministiska tankar. Människorna är skådespelare i det verkliga livet och marionetter. Ofta beskrivs ödets händer som omilda. Även om människorna föds med en smula vilja och har vackra drömmar förvandlas de förr eller senare till fjädrar i vinden, oförmögna att bemästra sina öden. Bo Bergmans dikt ”Marionetterna” från 1903 är ett talande exempel på denna syn. De där tankarna är inte direkt nya. Baudelaire skriver att djävulen drar i marionetterna, Zola tror på determinismen och Shakespeare menar att människorna är aktörer och världen en scen. Och så vidare …

En del av karaktärerna i Skuggspelsfigurer tvingas spela teater och bära masker. Ett par av dem känner sig som viljelösa tråddockor. Detta gäller både efter skymningen och i dagsljus. Berättelsens viljemänniskor tar visserligen avstånd från deterministiska tankar, men längtar ändå efter en friare tillvaro och känner sig inte sällan maktlösa. Valfriheten kring sekelskiftet var ju mycket mer begränsad än den är i dag och den som bröt mot konventionerna blev inte sällan behandlad som en paria. Själv är jag en viljemänniska som tror att livet styrs av både viljan och slumpen. Jag anser att det är möjligt att påverka sitt öde, fast bara till viss del.

Några av mina favoritförfattare har skrivit om spelet mellan ljus och skugga och liknande. Jag skulle kunna räkna upp flera exempel, men då skulle detta inlägg bli för långt. Här följer fyra underbara och stämningsfulla citat:

”Genom några takgluggar faller ett klart månsken över vissa delar av det stora rummet, andra ligger i djup skugga.”

(Henrik Ibsen, Vildanden)

”Hon stod där länge; hon ville urskilja ett ansikte men såg ingenting. Tyst gick den långa, okända skuggan förbi – förbi och förbi, ut i mörkret, där stegen dog bort.”

(Herman Bang, Tine)

”Det är tidig skymning, det är vinterskymning. Det snöar vått och det regnar, och den ena krokiga, svarta silhuetten efter den andra glider i middagstimmens oroliga brådska förbi kaféets stora gråblanka ruta, liksom en gång för länge sedan de fantastiska gestalterna i barnkammarens hemgjorda skuggspel av en osynlig hand fördes fram och åter över ett oljat silkespapper.”

(Hjalmar Söderberg, ”Historieläraren”)

”Västerut i fjorden tjuter en ångvissla. Röda och gröna lanternor kommer långsamt glidande utifrån mörkret.”

(Cora Sandel, Alberte och Jakob)

Jag kommer dessutom att tänka på Eugène Janssons härliga blåmålningar, särskilt ”I skymningen”.