Sofia såg bort mot ett av fönstren som stod på glänt. Utanför syntes trädtoppar, hustak och en skärva blå himmel. Några duvor lyfte från ett tak när en sotare stack upp sitt huvud ur en skorsten. Vita linnegardiner med rosenbroderier. En gardinlängd hade hamnat på andra sidan fönstret och på den klättrade en blåmes och repade upp ett broderi med näbben.

För en stund sedan hade Sofia och paret Selander intagit en lättare måltid i matsalen. Nu satt de i den Selanderska salongen och åt gräddtårta och drack kaffe med konjak. Grädden stockade sig i hennes hals och framkallade milda kväljningar fastän den var färsk. Att skölja ned den med kaffe eller konjak fungerade dåligt. Hon skulle vilja ha ett glas vatten, men hade ingen lust att be om ett.

”Kära Sofia, tänk att du äntligen hälsar på här”, sa Pauline från sin sammetsfåtölj.

”Ja, jo.” Hon vände sig mot Pauline. ”Det var ett tag sedan.”

”Du har väl varit uppslukad av ditt novellskriveri?” sa Alfred som satt i sin älsklingsfåtölj.

Hon och Alfred utbytte en hastig blick.

”Ja.” Hon grep om fästmanssoffans armstöd. ”Uppslukad.”

”Skaparflödet får inte hindras.” Pauline rörde om i sitt kaffe. ”Är man gift med en författare så förstår man den saken. Gud, ja.”

”Nu för tiden får jag vara tacksam för minsta, lilla skapardroppe”, mumlade han.

”En vacker dag kommer man kanske att se ditt namn på omslagen i bokhandeln”, sa Pauline.

”Åh.” Sofia fingrade på sina blusärmar. ”Jag vet inte.”

Alfred sa att det skulle förvåna honom om det inte blev så. Till skillnad från Pauline fick han läsa hennes alster.

Hon svepte med blicken över den välbekanta salongen med de välbekanta möblerna och prydnadsföremålen. Inte en enda pinal verkade vara godtyckligt placerad. Ovanför pianot hängde Paulines porträtt, målat av Alfreds gode vän Erling Fjeldstad. Den drottninglika kvinnan i duvgrå sidenklänning var på pricken lik Pauline.

”Det är i varje fall fint att Alfred och Sofia umgås regelbundet.”

”O ja, kära hustru.”

Han sträckte ut de långa benen framför sig, knöt händerna bakom nacken och visslade.

Sofia tappade kaffeskeden på tårtfatet och spratt till vid ljudet av klirrande porslin. Hon skrattade åt detta. Även det äkta paret skrattade.

Varför hade hon gått med på att avlägga visit hos familjen Selander? Hon kunde inte begripa det.

”Har ni två setts sedan vi kom hem från Sundbergs sommarnöje?”

”Nej, Pauline.” Han tog fram en cigarr ur västens bröstficka. ”Det här är att betrakta som en sorts återförening.”

Han drog några bloss på cigarren. Strax försvann hans huvud i ett tjockt rökmoln. Sofia tyckte att det såg ut som om en huvudlös skyltdocka i kostym och lackskor satt i fåtöljen. Sakta skingrades röken och hela mannen blev åter synlig.

Hon stirrade på sin halvätna tårtbit medan hon frågade sig om det var sant att hustrun inte anade något. Alfred påstod det. Om han hade fel måste Pauline vara en ännu skickligare skådespelare än sin make.

Trots bristande skådespelartalang tvingades Sofia spela teater. Hon behärskade åtminstone konsten att hålla masken. Allting något.

”Denna kalla sommar kunde jag lika gärna stannat i stan”, sa han.

”Förutom de ynka veckorna hos Sundbergs vid Ekoln var du ju här hela sommaren”, sa Pauline.

Han vände sig mot Sofia och berättade att när de andra hade badat i den iskalla Ekoln, farit ut i Frans Ottos flotta båt och plockat svamp i skogen hade han själv suttit instängd i ett av sommarvillans arbetsrum.

”Fick du något skrivet?” undrade hon.

”Ett tjogtal sidor. Dynga alltihop.”

”Hade du och din kusin det trevligt i Öregrund?” frågade Pauline.

”Jo då.”

Sofia Björkman och kusinen Thore Öberg – han var också hennes granne – hade tillbringat en vecka tillsammans med syskonen Alma och Eugen Möller i familjen Möllers sommarhus i Öregrund. Alla fyra hade ansträngt sig för att inte gå varandra på nerverna i de trånga rummen och under utflykterna till havsstranden där de suttit och huttrat på filtar. Men hon hade funnit den eviga gemenskapen tröttsam och längtat efter att få rå om sig själv igen.

Pauline lade sina gracila händer tillrätta i knät och sa: ”I går satt jag och läste brev från Verner.”

Sofia nickade och svalde. Fastän hon hade börjat vänja sig vid tanken på att hennes morbror Verner var borta kunde hon fortfarande få en klump i halsen när hans namn nämndes.

”Visst är det precis ett halvår?”

”Ja, Pauline. I förrgår var det precis ett halvår.”

”Ett halvår.” Alfred gav Sofia en varm blick. ”Inte klokt.”

Pauline undrade om han inte hade varit både som en far och en mor för henne.

”På sätt och vis var han väl det.”

Hennes unga föräldrar hade varit på väg hem från vänner i Berthåga. Senare skulle hyrkusken och tre bonddrängar återberätta vad som hade hänt. Hästen blev skrämd. Kanske var det en geting eller en broms som fick den att skena och snava i ett dike. Droskan skakade så häftigt att människorna slungades ut ur den och sedan välte den. Föräldrarna hamnade under hjulen och klämdes ihjäl; hyrkusken och hästen fick flera frakturer och köttsår. Det var djurets ångestskrin som fångade bonddrängarnas uppmärksamhet då de arbetade på en åker tvåhundra meter bort. De skyndade dit.

Den dagen var den tvååriga dottern och det enda barnet, Sofia, hemma med jungfrun. Ungkarlen Verner Nyström som också bodde i Uppsala tog utan att tveka över vårdnaden av den föräldralösa flickan.

”Om han ändå struntat i det där uppdraget”, sa Alfred och suckade.

”Fast han kunde ju inte veta att …”

”Nej, Sofia, det är i stort sett omöjligt att förutspå sitt öde.”

Sina sista månader hade Verner tillbringat hos en adelsfamilj på en värmländsk herrgård. Han gav herrgårdsbarnen pianolektioner; han hade alltid varit en omtyckt och uppskattad pianolärare. Difterin utbröt först i tjänarnas bostäder. Därefter spreds den till herrskapets domäner. Läkarna gjorde vad som stod i deras makt, men de lyckades inte bota alla. Verner, familjens yngsta dotter och fyra tjänare omkom.

”Du är alltid välkommen hit.” Pauline rörde vid hennes hand. ”Även om Verner inte längre kan följa med.”

Nej, Sofia kunde inte tänka sig att den kvinnans vänlighet och uppriktighet var spelad. Det verkade osannolikt. Alfred hade säkert rätt i att hans fru inte misstänkte något. Ändå kunde hon inte känna sig lättad.

Hon sneglade på väggpendylen. För tillfället dränktes klockans tickande av vagnshjul och hästhovar mot kullersten ute på Östra Ågatan. Hon tyckte att visarna rörde sig onaturligt långsamt fastän hon inte kände sig uttråkad. Det var som om tiden i den Selanderska salongen inte överensstämde med den vanliga tiden.

Sexårige sonen Torsten, kallad Toste, stormade in i salongen. Åtföljd av tjänstekvinnan Signe Näslund som bannade honom för att han inte gick som folk. Pojken skakade hand med Sofia, lät sig klappas på kinden av fadern och omfamnas av modern.

”Hade du det trevligt hos lille Martin?” frågade Pauline medan hon borstade bort hundhår från sonens sjömanskostym.

”Mamma, ska inte jag få tårta med?”

”Jovisst, älsklingen min. Signe ger dig mat i köket och till efterrätt en bit tårta. Glöm inte att tvätta händerna.”

Pojken undrade om Signe kunde följa med honom till Svandammen i morgon. Tjänstekvinnan såg frågande på sin matmor. Pauline svarade att det hade Signe tyvärr inte tid med eftersom det var hennes bakdag.

”Kan inte pappa, mamma och tant Sofia gå till Svandammen med mig i morgon så att jag får mata svanorna?”

Tant Sofia? Toste hade dittills alltid kallat henne fröken Sofia. Hade hon plötsligt blivit tant? Hon ansträngde sig för att inte visa sig förnärmad. Hon var bara tjugotvå år och fick ofta höra att hon såg ännu yngre ut.

Paret Selander och hon kom överens om att följa med pojken till Svandammen följande dag.

”Nu vill jag ha tårta!” vrålade Toste och grep om Signes hand.

”Jisses, den gossen”, muttrade Signe.

De traskade mot köket. 

Kajornas tjatter letade sig in i salongen och fick Sofia att återigen vända ansiktet mot ett av fönstren. Hon studerade flockens böljande rörelse över tak och trädtoppar medan hon fattade ett beslut.

Efter morgondagens besök vid Svandammen tänkte hon undvika Pauline. Möjligen skulle de stöta på varandra, Uppsala var ingen stor stad, fast hon skulle ändå tacka nej till Paulines framtida inbjudningar.

© Jenny Enochsson 2025