Vid Svandammen fick de kryssa mellan kvinnor och småbarn. Alfred gick före hustru, älskarinna och son och banade väg med hjälp av urskuldande leenden. En del ungar matade svanarna som simmade i det solglittrande vattnet. Varje gång en näbb snappade åt sig en brödbit klappade de händerna. Fåglarna tog emot bifallet med blaserat lugn. Som om de hade tröttnat på att spela samma föreställning dag efter dag trots att den var en ständig succé.

Paret Selander slog sig ned på en bänk medan Toste grep tag i Sofias hand och drog med sig henne till det låga räcket som omgärdade dammen. Tydligen hade han utsett henne till sin lekkamrat.

”Lille Toste, Sofia vill nog hellre sitta här med oss vuxna”, sa Pauline.

”Nej, fröken Sofia vill hellre titta på svanorna.”

”Jag tittar gärna på svanarna en stund”, sa hon.

”Där ser du, mamma”, ropade Toste och skrattade så att gluggarna efter mjölktänderna blottades.

Sofia var tacksam för att ha en förevändning att slippa sitta tillsammans med det äkta paret. Dessutom var hon tacksam för att pojken inte kallade henne tant i dag.

Toste hann precis få fram påsen med skorpsmulor ur byxfickan då en pojke som såg äldre ut än de andra barnen störtade fram till räcket och slungade en stor sten i vattnet. I samma stund som ledarfågeln flög upp ur dammen sprang stenkastaren mot Munkgatan.

Svanen irrade runt på sandgången med utbredda vingar och väste likt en reptil. Elegant i vattnet och luften. Ett monster på land. De små grät och skrek. De vuxna förde med sig de små bort från dammen och det uppretade djuret.

Mellan snyftningarna kved Torsten: ”Jag vill hem.”

Familjen Selander och Sofia stod nu borta vid vattenuppfordringsverket Pumphuset nära Islandsbron.

”Stackars liten”, sa Pauline som satt på huk och tröstade.       

Svanen jagade en nyanländ kvinna med barnvagn, men stannade tvärt. Efter att ha stått stilla i några sekunder återvände den till dammen där den började simma runt som om ingenting hade hänt.

”Stygga fågel”, ropade Toste och hötte med sin lilla näve mot dammen.

Alfred böjde sig ned, lade en hand på sonens skuldra och förklarade att det var stenkastaren som var stygg och att svanen bara hade försvarat sin flock; han menade att egentligen borde fågeln erhålla tapperhetsmedalj.

”Inte nu, din drummel!” fräste Pauline åt maken.

”Stygga pojk. Stygga fågel. Vill hem. Det är kallt.”

Pauline ursäktade sig, sa att hon och Toste helt enkelt måste hem. Hon insisterade på att Sofia och Alfred skulle stanna kvar ute och ta en promenad eller liknande.

Pojken och den resliga kvinnan gick hand i hand över Islandsbron och svängde mot Östra Ågatan.

När de hade försvunnit ur Sofias synfält petade hon på sin smalbrättade halmhatt och slätade till kjolen fastän den inte var skrynklig.

Hon och Alfred gjorde en ansats att sätta sig på en av bänkarna, ångrade sig och traskade i stället fram till Flusterpromenadens ingång. De stod och såg på nöjespalatset Flustrets tinnar och torn.

”Min vän, ska vi ta en spatsertur?”

”Ja, Alfred, det gör vi.”

*

De vandrade längs promenadstråket mellan Fyrisån och Stadsträdgården. Vid sidan av gången bredde trädkronorna ut sig. De flesta löv var ännu gröna, fast en del skiftade redan i gult och rött. Det var ganska tomt denna fredagseftermiddag. Ibland var där så mycket folk att det nätt och jämnt gick att ta sig fram till Kap, promenadstråkets slutpunkt.

”Pauline tycker att det var roligt att du besökte oss i går.”

”Tacka din fru från mig”, sa hon och stramade upp sig.

”Kära Sofia, det är naturligtvis pinsamt för dig att möta henne.”

Hon delgav honom sitt beslut: att hon hädanefter tänkte undvika Pauline. Han sa att han förstod det så väl. Det var alltid Alfred som förmedlade Paulines inbjudningar och han hade det sista året blivit van vid att även förmedla Sofias undanflykter. 

En herre med tvinnade mustascher och spatserkäpp av alabaster hälsade på dem; de hälsade tillbaka.

”Vem var herrn?” frågade hon då han var utom hörhåll.

”En herr Schumacher. Cigarrbodsägare. Vi känner endast varandra till utseendet. Så vitt jag förstår en ytterst trevlig men olycklig prisse.”

Sofia kastade en blick över axeln på herr Schumacher som redan hade nått fram till Flustret. En figur i en av hennes framtida berättelser? Inte omöjligt. Hon samlade ständigt på intryck.

”Förhoppningsvis möter vi endast halvfrämlingar som herr Schumacher eller helfrämlingar i dag”, sa han.

”Det är påfrestande att behöva oroa sig för att möta personer som inte borde se oss tillsammans.”

”Folk har dock annat att tänka på än mig och dig. Hur otroligt det än må låta.”

”Vi kan ändå bli föremål för sedlighetsivrarnas skvaller”, sa hon och kliade sig på kinden.

”Om min författarnuna vore berömd som Strindbergs skulle också främlingar känna igen mig. Då skulle det pratas om oss två.”

Sofia frågade om Alfred skulle vilja vara en berömdhet.

”Nej, bevars.” Han viftade med handen. ”Men det vore dejligt om fler ville läsa mina romaner. Det är ingen tröst att rätt många slukar detektivhistorierna. Lättförtjänta pengar är däremot en liten tröst.”

”Algot Zakariason.”

Det var underförstått att hon inte fann hans ytliga detektivhistorier läsvärda. Hon uppskattade däremot hans realistiska romaner och brukade berömma dem.

”Allmänheten bör förbli okunnig om skojaren Zakariasons sanna identitet. Jag vågar bara kännas vid mina riktiga böcker. Det är dock tveksamt om jag vågar kännas vid min kommande roman.”

”Käre Alfred, det jag hittills läst medan jag renskrivit finner jag utmärkt.”

”Oändligt tacksam är jag för din ovärderliga hjälp.”

Hon hade en känsla av att Alfred gav henne skrivuppgifterna eftersom han visste att hon behövde inkomsten. När hon påpekade detta för honom sa han att hon var för ung för att vara misstänksam. Varför en ung människa inte skulle kunna vara misstänksam förstod hon inte.

Rök vällde ut ur fabriksskorstenarna på andra sidan Fyris och bildade moln i den annars molnfria himlen. En vissla tjöt.

Efter att ha sett sig om tog han hennes hand och kysste den med spruckna läppar. Hon kände hur åtrån började brusa inom henne. De tryckte varandras händer som hastigast.

”Min vän, det tycks aldrig dyka upp ett lämpligt tillfälle att prata med henne”, sa han.

Sofia började gå snabbare, men Alfred hann omedelbart ifatt henne. Han var nästan tre decimeter längre än hon och två av hennes steg var som ett av hans.

”Var inte ond på mig. Nog för att jag förtjänar det.”                 

De saktade ned på tempot.

Han såg ned på sina skor och sa: ”För din skull är jag beredd att förlora så mycket.”

”Och jag är tydligen beredd att förlora mitt anseende.”

”Vad sa du? Jag hörde inte.”

”Det var ingenting.”

De stannade under den största björken i Kap och konstaterade att inristningarna i barken hade blivit ännu fler sedan de varit där sist. Mest hjärtan och bokstäver, men även några manliga könsorgan och kvinnobröst. Hon önskade att folk kunde låta det vackra trädet vara.

Tisteldun svävade runt i luften och lystes upp av solen. Från gräset steg det elektriska surret från gräshoppor och vårtbitare.

”Om vi ändå vore ensamma”, sa Alfred.

Ett par meter bort stod två damer med gula parasoller i händerna och samtalade. De talade så lågt att deras stämmor smälte samman med insektssorlet i gräset.

Sofia vände sig mot honom.

”Även om fru Wilhelmson är bortrest ska vi inte gå hem till mig. Den sortens möten måste fortsätta vara undantag.”                                       

Han sa att han inte hade tänkt föreslå något sådant denna dag.

”Det trodde jag inte heller”, skyndade hon sig att säga.

Hon fick lust att rusa hem till hyresrummet på Övre Slottsgatan, lägga sig i sängen och dra täcket över huvudet.

De båda kvinnorna snurrade på sina parasoller samstämmigt som om de vore gula hjul på samma droska. Därpå lämnade de Kap.

”Kanske borde jag hyra en liten lägenhet, ett författarkrypin. Pauline skulle inte misstycka om jag satt där och arbetade några timmar i veckan.”

Han tände en cigarr. Sög och tuggade på den med eftertänksam min.

”Betydligt trevligare än rummen som hyrs ut en timme i taget.”

De hade bara hyrt den sortens rum ett par gånger. Hon hade avskytt det och nästan känt sig som hans glädjeflicka. Nej, aldrig mer tänkte hon sätta sin fot på ett sådant ställe. Det hade hon gjort klart för honom.

En sorgmantel kretsade kring några blåklockor; Sofia tyckte att de flackande vingrörelserna uttryckte hennes egen oro.

”Skulle det inte vara härligt med ett hemligt näste?”

”Det arrangemanget vore lika provisoriskt och vanskligt som de andra arrangemangen”, svarade hon.

Alfred sa att han skulle gifta sig med henne i morgon om det var möjligt. Det hade han sagt minst trettio gånger förut.

Sofia öppnade munnen och stängde den igen.

”Vilken usling jag är.” Han tog sig för pannan. ”Jag borde inte utsätta dig för det här.”

”Jag visste vad jag gav mig in på.”

”Gjorde du verkligen det? Du var så ung. Du är så ung.”

Hon gillade inte att bli påmind om åldersskillnaden – han var tio år äldre än hon.

”Min själ är betydligt äldre än min kropp”, sa hon.

”Ta inte illa upp, men så säger alla tänkande människor i din ålder.”

Kommentaren fick henne att fnysa och lägga armarna i kors över bröstet.

”För tusan!” skrek han och drämde till björkstammen.

Hon tog ett steg bakåt medan hennes näsborrar vidgades och skälvde.

”I höst. Jag ska tala med henne nu i höst. Förut lovade jag ingenting. Nu tror jag att jag gör det.”

”Du tror att du gör det?” sa hon utan att dölja tvivlet.

Han förklarade att en svag existens inte borde avge heliga löften. Han tillade att hon ändå kunde lita på att han skulle göra sitt yttersta.

Visst ville hon lita på honom och det var kanske inte omöjligt att han skulle göra sitt yttersta.

Under tystnad gick de tillbaka längs promenadstråket. Nu mötte de fler än tidigare. Lyckligtvis ingen de kände.

Deras uppmärksamhet drogs till ljudet av yxhugg. Snart upptäckte de att en arbetare höll på att fälla en murken alm nära Flustret.

En skärande ton spred sig ljudlöst i hennes kropp. Hon begrep inte vad det handlade om.

Alfred och Sofia stannade framför Pumphuset. Medan de småpratade om stadens vatten- och avloppsledningar sneglade de på en grupp män som hade samlats nedanför Svandammen. Männen var illa klädda och inte särskilt nyktra. Deras röster och skratt ackompanjerades av yxhuggen som kom allt tätare. Då yxslagen upphörde tystnade karlarna och såg bort mot Flustret. Ett knastrande läte, inte olikt en avfyrad fyrverkeripjäs, skar genom luften. En tung duns. Männen satte i gång att prata och skratta igen som om någon hade tryckt på en knapp.

”Ska vi mötas om någon vecka?” undrade Alfred och log.

Hon tvingade fram ett leende och svarade ja.

Deras mungipor sjönk medan de betraktade varandra. Sofia stod knappt ut med att se modfälldheten i hans blekgrå ögon.

”I höst, söta du.”

*

På hemvägen höll hon sig så nära husväggarna och trädstammarna att hon nästan snuddade vid dem. Ögonen var fuktiga, men de rann inte. Hon blinkade och undvek att möta andras blickar. Ibland drog hon i hattbrättet i ett lönlöst försök att förlänga det. Hon önskade att brättet var bredare. Ännu hellre skulle hon vilja gömma sig bakom en parasoll.

Om hon ändå kände sig friare. Om ändå tillvaron vore mindre begränsad. Sofia längtade efter att få älska och bli älskad utan att behöva smyga och spela teater. Men vem brydde sig om hennes önskningar förutom hon själv? Alfred? Det hoppades hon åtminstone.

© Jenny Enochsson 2025