Det var lite kyligt i rummet eftersom hon inte hade eldat i kaminen. Men under täcket och filtarna höll hon sig varm. Hon hade legat och läst i drygt en timme. Nu lade Sofia ifrån sig romanen på nattduksbordet och såg på väckarklockan. Halv tio. Innan hon släckte tänkte hon läsa om brevet som hade anlänt i dag. Hon sträckte sig efter det, tryckte arken mot näsborrarna och kände doften av cigarr och cederträ. Hon satte i gång att läsa. 

Uppsala d. 3 sept. 1902

Käraste Sofia!

Tack för ditt brev.

Javisst, låt oss sammanstråla måndagen den 8: e. Det är som sagt mindre risk att stöta på bekanta en söckendag än en helgdag på Grindstugan. Även jag är förtjust i denna trävilla. Snickarglädjen, verandorna, balkongen, trädgården, personalen, inredningen, ja, alltihopa! Att värdshuset ligger i utkanten av staden är förstås en fördel.

Jag ordnar med droska, en täckt sådan. Storstilat kan tyckas, men en täckt vagn är ett betydligt bättre gömställe än en öppen. Hyrkusken och jag hämtar dig kl. 1 utanför Carolina Rediviva.

Min älskade, du skriver att du är utled på det ständiga hemlighetsmakeriet. Det är jag med och naturligtvis önskar jag att vi slapp smyga med vår kärlek. Jag måste dock tillstå att ibland, med betoning på ibland, är hemlighetsmakeriet ett pikant inslag i den grå vardagen. Att då och då få känna sig som en romanhjälte är inte fy skam. Jag menar en gallisk eller slavisk romanhjälte, inte den svenske vardagsmannen som man finner i min trista litteratur. Skratta du bara!

Som Sofia vet ska jag verkligen försöka tala med min hustru före kung Bores ankomst i december. Visst kan vi räkna november som en höstmånad? Trots att Pauline är en förståndig och balanserad kvinna kommer hon att bli upprörd. Inte underligt.

P. och jag kommer ju fortfarande väl överens fastän vårt äktenskap blivit ljummet med åren. Hon verkar vara nöjd. Själv är jag synnerligen missnöjd. Vår älskade son är det enda som binder mig och min hustru samman. Nej, inte det enda. Vänskap också. Det kan inte förnekas. Förut älskade jag och Pauline varandra. Jag kunde knappt begripa hur en sådan skönhet kunde älska mig. Vår bröllopsresa till Leipzig och Venedig var oförglömlig. De första åren var vi oskiljaktiga. Rent vidunderligt. Småningom blev allting så prosaiskt. Vi växte ifrån varandra och glöden mellan oss slocknade. Nyckfulla öde.

Rollen som familjefar passar mig illa. Familjelivets trivialiteter är skadligare än man kan tro, i synnerhet om man råkar vara något av en själsaristokrat. Detta är varken min makas eller min lille gosses fel. Skulden är helt och hållet min. Vistelsen hos Sundbergs vid Ekoln blev troligtvis min sista resa som familjefar. Det var i alla fall min första tanke när jag, Pauline, Toste och Signe klev ombord på ångslupen Marianne i Flottsund.

Ett äktenskap med Sofia vore något helt annat! Även om vi får barn.

Egendomligt att P. ännu inte genomskådat min komedi. Hon är ju inte dum. Du undrar om hon kanske förstår vad som pågår och har valt att inte låtsas om det. Nej, min vän, det är omöjligt. Jag och P. är visserligen inte lika förtroliga som förr, men jag känner henne utan och innan.

Hon har blivit närmast könlös. Häromdagen kom jag att tänka på att det antagligen är därför som hon inte lägger märke till vad som pågår mellan dig och mig. En sinnligare hustru skulle omedelbart och instinktmässigt begripa att hon blev bedragen. Då Pauline blev mor började hennes behov av romantik och erotik successivt avta. Nu är hon 31 och anser sig redan för gammal för sådant. Denna avmattning tycks hon betrakta som en befrielse. Fler barn vill hon inte heller ha. Hennes skönhet har blivit ”renare” och mindre sinnlig med åren. På sätt och vis är P. avundsvärd. Livet skulle bli lugnare och mindre komplicerat om den sexuella driften och lidelsen avstannade. Å andra sidan, vilket trist liv!

Mina nerver klarar inte av dubbelspelet. Möjligtvis lider jag av neurasteni. En läkare skulle ordinera bromkalium och råda mig att resa till en fördömd kurort. Min gode vän Erling säger att bromkalium skulle dämpa både min oro och kvickhet. Förmodligen skulle grubblerierna och känslan av otillräcklighet följa med mig till kurorten.             

Mina nerver klarar inte heller av de litterära bekymren. Hur krampaktiga är inte mina försök att få bukt på romanen. Snart blir jag väl tvungen att säga farväl till mitt verkliga författarskap och förlita mig helt och hållet på svinet Zakariason. Har inte dina höga krav en förlamande verkan? frågade Erling mig häromdagen. E. har själv löjligt höga krav på sitt måleri. Han är en ännu större självkritiker än jag, men det hindrar inte honom från att måla. Konsten är hans kall och han kan inte vara utan den. Känner inte Sofia på det viset för novellskriveriet? Om jag ändå ägde den sortens hängivenhet. Jag försöker blåsa liv i mina romanfigurer, fast de blir bara till själlösa kasperdockor eller, ännu värre, representanter för olika idéer och livsåskådningar.

Nog om nerverna och romanen nu!

Eländiga dubbelspel. Eländiga dubbelliv.

Då sveket uppdagas blir det givetvis skandal. Mannen som förälskat sig i en yngre kvinna och överger fru och barn. Så kommer det att heta. Jag ska skicka pengar till Pauline. Mycket kan det inte bli. En faslig tur att svärmors underhåll är stort. När Pauline blir ensam lär det knappast minska. Kommer P. att gå med på skilsmässa? Ja, efter viss övertalning ger hon säkert med sig. Det blir lättare att ogiltigförklara äktenskapet om jag flyttar. Den förlupne maken. Fast jag flyttar inte förrän hon fått höra hela min bekännelse. Du har rätt i att det vore oklokt att skaffa ett ”författarkrypin” redan nu.

Det här brevet är förskräckligt självupptaget! Förlåt, my sweet Sofia. Detta är inte lätt för dig heller. Jag har försatt dig i en prekär situation och det gör mig fruktansvärt ont. I drygt ett år har du väntat. Jag märker att du lider av det trots att du sällan klagar. Vi har känt varandra så länge – vi lärde emellertid inte känna varandra på allvar förrän du fyllt tjugo. Jag har lärt mig att tyda dina stämningar. Kan jag jämt tyda dem? Nej, inte jämt. Sofia är en ganska gåtfull dam. Tveka inte med att beklaga dig inför mig. Jag är knappast en lika god lyssnare som du, men god nog.

Ja, jag borde flytta direkt efter att ha avslöjat hemligheten för Pauline. En enkel och snygg bostad. Betydligt snyggare än rummet norrbaggen och jag delade som humaniorastudenter. Vilket dragigt kyffe det var! Då vinden rev och slet i trädgrenarna därute fladdrade gardiner och ljuslågor därinne. En gång blåstes ett talgljus ut. Vi drabbades av tillfällig vidskepelse och undrade vem som skulle dö.

Så här i efterhand förefaller min ungdom och mina tidiga tjugoår hoppfulla. De få åren på universitetet. Min första roman i tryck. Förlovningen med Pauline. Just nu virvlar minnena likt en vårvind genom min dammiga hjärna. 

Visste du att Erling förlovade sig med Paulines väninna Agnes? En förhastad ungdomsförlovning som han skulle ha brutit om hon inte insjuknat i en obotlig feber. Efter Agnes död har E. haft ett par historier som inte lett till giftermål. Norrbaggen påstår visserligen att hans ensamhet är självvald. I likhet med landsmannen Ibsen tror Erling att ensam är stark. Ja, bevars, det tror även Sofia. Ni är inte rädda för ensamheten; ni omfamnar den till och med. Nu menar jag den goda ensamheten som främjar konstnärlig och intellektuell verksamhet. Den onda varianten gör oss alla olyckliga. Vi konstnärssjälar skapar inte någonting av värde om vi ständigt söker andras sällskap. Jag är aldrig så sällskapssjuk som då jag sitter och skriver på min fördömda roman. Olyckligtvis.

Där kom jag in på sidospår igen. Borde jag skämmas? Är det ett karaktärsfel att inte kunna hålla sig till ämnet? Det tror jag inte. Allting hänger samman. Folk som stör sig på ”irrelevanta” utvikningar är stelbenta, oförmögna att upptäcka sambanden eller följa med i associationsflodens svängningar. Ingen konst för dig, Sofia. Kvinnor är överlag bättre på sådant än de flesta män.

Du frågar om vi inte för säkerhets skull borde förstöra varandras brev. Ja, min vän, vi måste börja förstöra varandras brev trots att det tar emot. Vi borde tänkt på det för länge sedan.

Din

tillgivne och snacksalige Alfred.

Hon stoppade in brevet i romanen på nattduksbordet. I morgon tänkte hon bränna denna epistel och alla andra hon hade fått av honom. Fastän det tog emot. Brevet hade gjort henne klarvaken och det kändes som om Alfreds ordflöde föll i kaskader över hennes panna. Hon borde inte ha läst brevet precis innan hon skulle släcka lampan. Sofia grep efter boken och läste. Till sist började bokstäverna bli grumliga och hon kände sig äntligen sömnig.

© Jenny Enochsson 2025