Sofia och Thore promenerade längs Övre Slottsgatan. Hennes gång var fjädrande eftersom hon hade på sig skor med gummisulor. För varje steg Thore tog svängde han med spatserkäppen som han hade ärvt efter sin farfar.

”Vilken tur, kusin, att jag slutar tidigt om lördagarna nu för tiden.”

”Ja, det är tur.”

De började gå nedför St. Johannesgatans backe. Den första biten av backen var ganska brant. En katt tog sig uppför den utan ansträngning. När Thore försökte klappa katten fräste den och ilade i väg.

”Är det inte ovanligt kallt?” sa han.

”Luften är härligt frisk.” Hon log. ”Den får min skalle att klarna.”

”Vet du, jag känner mig på något vis säkrare än vanligt. Besynnerligt. Kan det vara den friska luften?”

”Mycket möjligt.”

Även Sofia kände sig säkrare än vanligt denna lördag. Hon funderade rentav på att berätta för honom att hon och Alfred hade ett kärleksförhållande. Samtidigt var hon orolig för hur han skulle ta det.

Hon misstänkte att han tog för givet att hon var oskuld och romantiskt oerfaren. Det hade hon också varit innan hon och Alfred inlett sitt speciella förhållande. Då hon hade varit nitton år hade hon och en vän till Eugen Möller flirtat försiktigt och kysst varandra vid ett par tillfällen. Flirten hade pågått i två veckor och nu mindes hon knappt ynglingens utseende. Ingen spännande erfarenhet precis.

Saknade Thore romantisk och erotisk erfarenhet? Hon hade ingen aning. De pratade aldrig om sådana saker med varandra. Enligt Alfred hade de flesta män besökt allmänna flickor minst tre gånger. Jag har inte gjort det sedan jag blev förlovad med Pauline, hade han berättat. Tanken på att Thore skulle gå till prostituerade fann hon både skrattretande och motbjudande. Ändå antog hon att den var rimlig. Sofia kände medlidande med flickor och kvinnor som var tvungna att sälja sina kroppar. Hon tyckte att det var lågt av männen att köpa sådana tjänster och hade en gång sagt det till Alfred. Tänk då på att självbefläckelse är en klen tröst och på att nymferna behöver pengarna, hade han sagt i raljant ton.

Solen kikade fram mellan molntrasorna i samma stund som de svängde mot St. Larsgatan. Hon kisade mot himlen och tyckte att den var overkligt blå, nästan som en teaterdekor.

Thore undrade om de kunde bege sig till Odinslund, ett av hans favoritställen i staden.

”Ja då”, svarade hon.

”Jag sa till fru Hägg att jag skulle ut och spankulera med Sofia. Förargligt att hon aldrig slutar tjata om att du och jag inte borde visa oss utomhus utan förkläde. Hon vet ju att vi tillhör samma släkt.”

”Det är tröttsamt. Fru Hägg är tröttsam.”

”Fast hon är även hygglig och rolig. Jag, frun och Märta har skämtat och skrattat en hel del genom åren.”

”Tänk att Märta och herr Westling gifter sig och flyttar till Smedsgränd om bara tre veckor”, sa hon.

Han berättade att Märta hade varit nymornad och i morgonkappa när han kommit hem från kontoret för ett par timmar sedan. Frun hade talat om för honom att dottern hade svårt att sova om nätterna eftersom hon låg och tänkte på giftermålet.

”En stor omställning för henne”, sa hon.

Att gifta sig med Alfred skulle bli en stor omställning för Sofia. Hon visste inte ens om det äktenskapliga livet passade henne. Det rådde däremot inget tvivel om att Märta var som gjord för det och att hon skulle bli en idealisk fabrikörshustru. 

Två studenter utanför Smålands nation började sjunga en sång ur Gluntarna. Skrålet ekade mellan husväggarna. Thore tog av sig kubbhatten och studenterna lyfte på sina vita mössor.

”Våra hedervärda, uppsaliensiska studenttraditioner”, sa han.

”Både banala och uttjatade.”

Han ignorerade hennes kommentar.

”Om jag ändå fått bli student, teologistudent.”   

Hon frågade sig om det var nödvändigt att nämna Alfreds namn. Det räckte kanske att säga att hon träffade en gift man, punkt slut. Borde hon ens avslöja det? Hon kunde strunta i avslöjandet och i stället koncentrera sig på observationerna. I en tjock anteckningsbok förde hon nu anteckningar över Thore. På omslaget hade hon skrivit Ludvig. Ludvig Qvarnström var Thore Öbergs alter ego. Hon hade valt ett namn som var helt olikt kusinens.

Vid närmare eftertanke hade hon ingen lust att iaktta honom i dag.

*

De kom fram till Odinslund och ställde sig bredvid den pelarlika obelisken som hade rests till minne av Gustav II Adolf.

”En helig plats”, sa han och såg bort mot Helga Trefaldighets kyrka och domkyrkan.

”Med ett hedniskt namn”, fyllde hon i.

Även den kommentaren ignorerade han.

Hon fick syn på Hulda mellan domkyrkan och ärkebiskopsgården. Det såg ut som om tjänstekvinnan väntade på någon. Hon bar sin finkappa med puffärmar och en av Märtas avlagda hattar. I vanliga fall brukade hon vara iförd sin svarta och vita dräkt. Fru Hägg hade själv ritat den prudentliga tjänstedräkten och låtit sin sömmerska sy den.

”Hulda”, viskade Sofia till Thore.

”Åh, där är hon ju”, sa han lågt och tryckte käppens silverkrycka mot bröstet.

Eftersom Hulda stod bortvänd kunde hon inte ha sett kusinerna ännu.

”Hon har sina lediga timmar”, sa han.

”Har hon alltid sina lediga timmar på lördagar?”

”Nej. Varje måndag bestämmer frun vilken dag i veckan hon kan undvara henne.”

Hon nämnde att Hulda verkade äga ett inre lugn och en sällsynt säkerhet.

Thore sken upp och sa: ”Ja, hennes lugn är vördnadsbjudande fastän hon bara är tjänarinna. Dessutom rör hon sig med en viss grace trots att hon kommer från ett enkelt soldathem. Hon skulle passat bättre som borgarfröken.”

Hulda gick fram och tillbaka på trottoaren med rak hållning och bröstet framskjutet. Då och då gjorde hon en rörelse med ena handen. Det var nog meningen att handrörelsen skulle vara förnäm, men Sofia fann den kokett och något vulgär. Ändå höll hon med kusinen om att tjänstekvinnan skulle ha passat bättre som borgarfröken. Hon antog att många upplevde att de hade fötts i fel klass.

”Kom nu”, ropade Hulda.

Strax kom en liten flicka med en docka under armen fram bakom Helga Trefaldighets kyrka. Hon sprang mot Hulda. Flätan svängde som en mässingspendel på ryggen. Hulda och flickan började vandra i riktning mot Odinslund. De småpratade och fnissade.

”Vems kan flickan vara?” viskade Sofia.

”Ja, vems?”

Hulda upptäckte kusinerna; hon lade handen på barnets bakhuvud och fick ett vaksamt uttryck i ögonen.

”God dag”, sa Thore och Sofia i munnen på varandra.

”God dag”, sa Hulda och fick det att låta som en fråga.

Kusinerna log mot flickan som tryckte sig närmare Hulda och tog ett fastare grepp om dockan. Det var en marionettdocka i rödprickig pajasdräkt. De uppspärrade ögonen var gjorda av glas och porslin och såg närmast mänskliga ut. Sofia mindes den sönderkramade nallen hon själv hade släpat med sig överallt och vägrat skiljas från då hon varit i flickans ålder. Eftersom Verner hade varit frikostig hade hon haft flera andra nallar och dockor att välja mellan, fast ingen hon hållit av lika högt som den sönderkramade.

”Nu, lilla tösen, måste vi skynda oss en smula.”

Kvinnan föste barnet framför sig genom Odinslunds trädallé. Spelet av ljus och skugga under taket av gulnande lövkronor fick dem att ömsom försvinna och ömsom bli synliga. De trädde ut ur allén och fortsatte uppför Carolinabacken. Möjligen skulle de ströva runt i botaniska trädgården eller Carolinaparken.

Thore försåg sig med en cigarrcigarett och sa som vanligt att han egentligen hade slutat röka. Kusinerna betraktade rökringarna som svävade uppåt för att sedan skingras.

”Ja, Sofia, vems kan flickan vara?”

På sätt och vis var hon tacksam för att gåtan hade uppenbarat sig. Nu kunde hon grunna över den en stund och slippa bry sig om bekännelsen.

”Hulda är från Sigtuna. Syskonen är utspridda lite varstans i riket. Ingen i Uppsala. Alltså inget syskonbarn.” Han lade huvudet på sned. ”Dottern till en väninna månntro?”

”Umgås Hulda verkligen med borgarfruar?”

”Vad jag vet umgås hon enbart med fruntimmer ur arbetarklassen. Hur så?”

Hon påpekade att de fattiga eller halvfattiga inte hade råd att klä sina ungar i så fina kläder som den lilla flickan hade på sig.

”Det är sant. Dockan måste också vara fasligt dyr.”

”Ja, fasligt dyr.”

Han flaxade med ena armen som en skadeskjuten fågel med endast en fungerande vinge.

”Jag har kommit på det. Jag har kommit på det, kusin. Hulda är barnpasserska då hon är ledig. Utan fru Häggs vetskap. Varför har hon inte sagt någonting till mig?” Han rynkade pannan. ”Vi pratar rätt ofta med varandra nu för tiden.”

”Att du har ett gott öga för Hulda och hon för dig har man ju märkt”, sa Sofia och log menande.

Han klättrade uppför obeliskens lilla trappa och såg sig omkring. Därpå lutade han ryggen mot obelisken, satte ena handen i sidan, höjde hakan och viftade med käppen som om han fäktades med en osynlig fiende.

Hon visste att Hulda hade anställts av fru Hägg 1897, samma år som Thore flyttat till Uppsala. Däremot kände hon inte till om tjänstekvinnan hade arbetat någon annanstans förut. Hon frågade honom om detta.

”Tydligen tjänade hon i Sigtuna hos en gammal adelsfröken”, svarade han medan han klev nedför den lilla trappan.

”Vill du höra vad jag tror om Hulda och flickan?”

Han ville gärna höra hennes teori så hon berättade den för honom.

När Hulda hade tjänat i Sigtuna hade hon haft en romans med en ung herre. Romansen tog slut eftersom hon hade oturen att hamna i olycka. Unge herrn kunde inte kallas ädelmodig, men inte heller samvetslös. Han ordnade så att Hulda fick vistas hos en släkting till honom i en byhåla och att ett barnlöst par i Uppsala adopterade flickan. Därför sökte hon sig till Uppsala. Paret lät Hulda träffa dottern ett par timmar i veckan så länge hon låtsades vara barnpasserska och aldrig talade om för någon, särskilt inte för dottern, vem hon var.

Thore skrockade och sa att Sofia hade livlig fantasi.

”Ja, men det hindrar mig inte från att vara realist. Lade du inte märke till likheterna? Samma gyllenblonda hår, blå ögon och uppnäsa.”

Han sa att det var en ren tillfällighet, att det kryllade av blåögda blondiner med uppnäsa i Sverige.

”Det finns oäkta ungar överallt”, sa hon.

”Gör det?”

”Det är allmänt bekant.”

Hon skulle själv kunna hamna i olycka om inte Alfred använde skydd. Han hade sagt till henne att han köpte sakerna i en obskyr affär i Stockholm och att biträdet glodde på fräcka vykort bakom disken. Enligt honom var det inte alltför lätt att få tag på skydden. Hittills hade Sofia och Alfred bara förenats kroppsligen ett tiotal gånger.

”Det var förresten en märklig docka”, sa Thore.

”Vilken?”

”Flickans docka förstås.”

”En marionett.”

”Ja, en pajasdocka.”

Han ritade en streckgubbe i sanden med käppen. Streckgubben hade ingen likhet med marionetten.

”Kan vi promenera hit i morgon med, kusin? Här är så trevligt.”

”Ska du inte på söndagsmässan?”

”Inte på eftermiddagen.”

”Ja, vi kan väl gå hit igen.”

Antingen tänkte Sofia klämma ur sig en del av hemligheten i morgon eller inte alls. Om hon valde att tiga skulle Thore förr eller senare få reda på hela sanningen via ryktesvägen. Kanske en förvanskad version. Därför hoppades hon att hon skulle få ur sig halva sanningen i morgon.

© Jenny Enochsson 2025