Brevbäraren kom med Alfreds brev just som hon skulle ut och gå. Sofia lade brevet i den ena kappfickan och en hopvikt tidning i den andra. Därefter gav hon sig av.

En ganska kylig höstdag. Som tur var hade hon kommit ihåg att sätta på sig ylleunderkläder. Hon fylldes av energi då hon inandades den klara luften och tänkte på brevet i fickan. Förhoppningsvis stod det något om ett nytt rendezvous även om episteln antagligen mest handlade om Zola. Hon nästan studsade fram på trottoarerna i sina promenadskor med gummisulor. Ändå lyckades hon gå som en dam. Möjligen var det opassande att känna sig uppsluppen när Zola nyligen hade fallit ifrån. Men Zola hörde inte till hennes älsklingsförfattare trots att hon tyckte om hans verk och insåg att hans betydelse för den moderna litteraturen inte kunde överskattas.

Hon begav sig till Flusterpromenaden, strövade längs promenadstråket och blickade då och då upp mot de blossande löven.

Två män i cylinderhatt och två hårt snörda kvinnor hälsade på Sofia. Såg sig omkring som om de undrade var hennes sällskap höll hus. Det anses inte riktigt comme il faut att une jeune femme promenerar utan lämpligt sällskap, hade fru Hägg sagt. Cylindrarna och korsetterna delade förstås den åsikten. Det struntade Sofia i.

Då hon nådde Kap och upptäckte att där var helt folktomt slutade hon gå som en dam. Hon trängde sig förbi buskar och sly och stannade vid åkanten. Lukten av dy och vissnande vass slog emot henne. Faktiskt fann hon den angenäm likt ett fint årgångsvin. Ångfartyget Fyris I med destination Stockholm flöt just förbi. Det omgavs av ett enormt rökmoln.

En halvmeter från den bruna ån låg stenen Sofia brukade använda som sittplats. Det hade hon gjort de senaste sju åren. Förmodligen hade människor förtöjt båtar vid den för länge sedan. Hon placerade tidningen på den och slog sig ned. Stenen skyddades av vass och pilträdens och alarnas grenar. Hon kisade mot solreflexerna som glimmade på vattenytan och log mot sothönorna som letade föda bland näckrosblad och nedfallna löv. Sedan tog hon fram brevet.

Uppsala d. 1 okt. 1902

Ma chère femme!

Tack för ditt vackra brev.

Ett möte? Självfallet. Ska vi sammanstråla på det anonyma kaféet i Luthagen fredag kl. 4? Visst är det kort varsel, men det är så trist att vänta. Du behöver inte svara. Kom till kaféet om du vill och kan. Om du inte visar din förtjusande nuna på detta tarvliga ställe får jag helt enkelt dricka ett glas i all ensamhet. Snälla du, kom dit! Ta med dig den nyskrivna novellen om pianinot. Jag är oerhört nyfiken på den.

Ja, Sofia, jag blev synnerligen upprörd när jag läste den sorgliga nyheten! Tänk att Berta Jönsson, det burleska fruntimret, också blev det. Tack vare folkbildningen och hennes systerson. Var femte student är kanske från arbetarklassen eller allmogen om tjugo, trettio år.

Jag besökte norrbaggen samma förmiddag som sorgebudet offentliggjordes i vårt land. Vi beklagade oss och enades om att mötas på Rullan några timmar senare. Jag ska berätta för dig om den kvällen eftersom verklighetsskildringar intresserar dig. Om just den här verklighetsskildringen kommer att intressera fröken återstår att se.

På den tiden jag och E. var gröngölingar och sjöng Zolas lov höll vi ofta till på Rullan. Det var evigheter sedan någon av oss klivit över den slitna tröskeln. Vi fick för oss att gå dit i tisdags. Den som försöker återuppliva gamla minnen blir oftast besviken, framhöll Erling. Ack, ja! Hur tröttsamt var det inte att lyssna till skrålande studenter och tvivelaktiga damers råa skratt. Så fort vi fått i oss maten och drycken – den var i rättvisans namn oklanderlig – betalade vi notan och travade hem till norrbaggen.

I farstun välkomnades vi av Walborg Göransson. Hon har känt vår Signe Näslund sedan barndomen och erbjuder sina hushållstjänster till de boende i huset på Rundelsgränd. Det har jag eller Pauline möjligtvis nämnt för dig. Walborg tjänar hos Erling fyra till fem dagar i månaden. Den ungkarlen sköter sitt hushåll utan någon som helst hjälp resten av veckan och det med mild bravur! Själv har jag nästan aldrig anledning att uppsöka köksregionen eller andra feminina utrymmen hemma hos oss och kvinnfolket vill inte heller ha mig där.

Hur som helst talade jag om för den goda W. att studentslynglarna på Rullan fått mig och norrbaggen att känna oss gamla. Asch, i mina ögon är Selander och Fjeldstad fortfarande gossar, sa hon. Jag ansträngde mig för att verka uppriktig då jag sa att hon såg ung ut för sin ålder (64). Hennes hy är i själva verket fårad som torkat läder och håret vitt som ängsull. Den kloka gumman brast i skratt och sa att hon nog känner igen en lögn. Därpå plockade hon fram rödvin, druvor, kex och ost till oss ”gossar”. Jag bad henne att ge oss två vinbuteljer. Erling protesterade inte.

Efter att ha serverat oss stödde W. sina grova arbetshänder mot en stolsrygg och pustade. E. såg bekymrad ut och försökte få henne att gå upp till sig och vila. Det är bara knäna mina som trilskas mot arbetsdagens slut, sa den stoiska kvinnan. Vi insisterade dock och försäkrade att vi inte behövde mer hjälp. Till sist lät hon sig övertalas och vi sa god natt till henne.

Å ena sidan orkar hon knappt med slitet längre, å andra sidan är hon beroende av inkomsten, sa Erling. Vilket dilemma! Fler vettiga reformer behövs sannerligen i samhället.

Min egen vän, du skriver att Zolas betydelse för den moderna litteraturen inte kan överskattas. Så sant. Inte minst här i Norden, skulle jag vilja tillägga. Zola hade också stor betydelse för mig och Fjeldstad en gång i tiden. Hur hungrigt slukade vi inte mästarens naturalism. Hur upplivade blev vi inte av skildringarna av smuts och degeneration. Tänk på att vi var purunga och litterärt svältfödda.

När norrbaggen flanerade i Paris lade han visst märke till personer som var som hämtade ur Z: s romansvit Les Rougon-Macquart. Har jag sagt att E. som ung man tillbringade två år i Paris där han målade och tog konstlektioner efter att ha studerat vid Konstnärsförbundets skola i Stockholm som hastigast? Eftersom han inte står ut med storstadsliv i längden begav han sig ofta till Paris lantliga utkanter, rodde i Seine och målade från båten.

Här måste inflikas att Zola är en framstående berättare, men ingen framstående stilkonstnär. Hans prosa är trubbig som en smörkniv. Någon Flaubert är han förstås inte. Ändå måste man beundra hans naturkraft. Och hur ädelmodigt försvarade han inte Dreyfus och rättvisan.

Sextiotvå år blev Émile Zola. Mycket hann karlen uträtta.

Vi skålade för den hädangångne. Jag föreslog att vi också skulle skåla för medelålderns oåterkalleliga preludium. Ett förträffligt vin. Man får lov att göra ett undantag och dricka som förr fastän man inte är ung längre, sa Erling skuldmedvetet. Han är 31. Jag upplyste honom om att jag inte blivit måttligare med åren. Det vet han redan så det var en överflödig kommentar. Hälften av mina kommentarer är överflödiga, rena rama ballasten. Ändå menar somliga att jag är spirituell! Nåväl.

De något oklara omständigheterna kring Zolas död diskuterade vi. Jag avhöll mig från att använda Zakariasons banala detektivjargong. Enligt poliskommissarien var det ingenting som hindrade luftflödet i Z: s kamin. Det framgick dock inte hur grundligt kaminen undersökts. Något kan ha fastnat. En duva? En illvillig individ kan ha täppt till något rör. Z. hade många fiender. Det är i dagsläget svårt att säga om det handlar om ett brott. Fy, det där sista är ju en av Zakariasons standardrepliker! Jag förtjänar en örfil.

I dagens UNT kan man läsa nya detaljer. Har Sofia sett dem? Fru Zola och andra har gjort uttalanden. Jag ska köpa fler tidningar och jämföra fakta. Antagligen har samtliga använt samma källa. Ännu återstår några frågetecken. Jag blir inte riktigt klok på det hela. Men det är varken min eller Zakariasons uppgift att lösa fallet. 

Flera av våra främsta författare än nu döda. De som fortfarande lever har förlorat geisten och förmågan att skapa verk av betydelse. Det gäller inte minst Selander. Även om Selander är och förblir en litteraturhistorisk parentes.

Kvällen fortskred och stämningen blev alltmer melankolisk. Jag kommer ibland till insikt vid sådana tillfällen. Den kvällen insåg jag att min skrivkramp beror på att tjugoårens entusiasm har ersatts av tidiga medelålderns apati. Så nu är det bara att invänta den slutgiltiga liknöjdheten. Eller likstelheten, som E. så lakoniskt sa. Han påpekade att en del författare och konstnärer blir bättre på äldre dagar. Till den skaran kommer aldrig dagsländan Alfred Selander att höra, sa jag. Detta tyckte han var rent nonsens. Att jag skulle vara slut som författare tror han inte på. Rörande att både Sofia och norrbaggen visar mig denna lojalitet. Jag är inte värdig den!

Erling drabbas aldrig av artistens motsvarighet till författarens skrivkramp. Målarkramp? Fast han beklagade sig över att beställningarna tar mycket tid i anspråk. Han skulle vilja ägna sig uteslutande åt sin verkliga konst. Härnäst måste han måla en mops med prickig rosett kring halsen! Jag frågade om hundskrället ska sitta modell på en sammetskudde i ateljén. E. svarade att han målar efter fotografi den här gången. Det rika mopsägarparet betalar ganska bra. Om ändå en konstintresserad krösus, förslagsvis finansherren Thiel, kunde få upp ögonen för Fjeldstad och bli hans mecenat. Då skulle Fjeldstad slippa måla beställningsverk. 

Zola måste ha känt sig ensam mot slutet eftersom hans hjältar var döda och tidsandan han representerade hopplöst passé, påpekade jag. E. sa att Z. trots allt haft sin fru. Så ensamvargen drömmer i smyg om äktenskapet! Du ska finna en förtjusande kvinna och du ska varken åldras eller dö i ensamhet, försäkrade jag. Erling påstår ju att hans ensamhet är självvald, i alla fall nästan självvald. Hur som helst förtjänar han det bästa.

Mot slutet av kvällen talade vi om döden. Under dödskampen lär Z. ha sett sin fru ligga och lida. Det måste ha förvärrat hans själsliga och kroppsliga plågor. Men kanske tuppade paret bara av och slapp uppleva smärtorna. Erling är snarare rädd för att bli allvarligt sjuk och oförmögen att måla och ta hand om sig själv än för den sista vilan. Jag lider däremot av dödsskräck. Säg, visste Sofia det? Stundom sprider sig den skräcken genom hela min kropp. Den liksom glider över skelettet, spelar på nervsträngarna och nafsar på köttet. E. tyckte att det jag beskrev lät mer som ångest. Jag har alltid trott att dödsskräck och ångest är samma sak, sa jag. Uppenbarligen skiljer han på dem. Samtalet om döden fick oss slutligen att skratta glädjelöst.

Innan vi skildes åt gav vi, för ovanlighetens skull, varandra en kram. Därefter gick jag ut i mörkret och påbörjade min vandring till Östra Ågatan. I närheten av Valvgatan avböjde jag artigt men bestämt ett erbjudande om kvinnligt sällskap.

Arma nymfer som tvingas irra runt i natten och sälja sina kroppar! Arma män som varken har fruar eller älskarinnor! Jag har inte hjärta att klandra vare sig nymfer eller ensamma män. Erling har dock helt slutat gå till allmänna kvinnor. Tidigare gjorde han det ytterst, ytterst sällan. Han tyckte att det kändes tragiskt och så är det ju smittorisken. Flera av våra manliga bekanta har franskan. Ett par av dem hamnar eventuellt på hospital. I likhet med Maupassant. Den gode Maupassant, manlig in i det sista, skrev in sig själv då han förstod att sjukdomen angripit hjärnan.

Som Sofia märkt har jag för vana att tala om Erling. Han och jag är ju så goda vänner. Jag skämtade om att vi borde bilda ett tvåmannakotteri. Om den blivande novellförfattarinnan Björkman vill ansluta sig till kotteriet blir vi tre! Förut umgicks jag och E. inte så ofta med andra artister och författare. Ännu mer sällan nu. Vi har aldrig tillhört något kotteri fastän vi, i synnerhet jag, känner en del män och ett fåtal kvinnor i branschen. De flesta boende i Stockholm och Göteborg. Emellanåt dimper det ned inbjudningar i brevinkastet.

Jag borde sitta fjättrad vid mitt skrivbord och skriva på min synnerligen larviga roman. Men i dag ger jag blanka fan i romanen! I stället ska jag sätta mig i salongen och ta en grogg och färdigställa en artikel. Jag får vara ifred; Pauline och lille Toste ska hälsa på en grannfamilj. Har du hört att diktaren och litteraturkritikern Bernt Gillberg grundat en litterär tidskrift? Gillberg har bett mig att bidra med något. Jag skriver därför en essä över Zolas inflytande, både på ett allmänt och personligt plan. 

Kära vän, jag hoppas att vi ses på kaféet i Luthagen på fredag!                   

Au revoir.

Din

Alfred.

© Jenny Enochsson 2025