Hon stannade vid Hanssons speceriaffär i korsningen Övre Slottsgatan och Järnbrogatan då en täckt droska kom farande. I gasljuset framträdde hästarnas blottade tänder och kuskens bleka ansikte – han rörde inte en min. Det slog gnistor om hovarna. Ekipaget dundrade nedför Järnbrogatans backe och slukades upp av mörkret. Själv fortsatte Sofia mot universitetshuset där hon skulle möta Alfred och konstnären. Hon hade med sig renskrift och utdrag ur manuskriptet.

Kan jag ta med mig Erling på söndag? hade Alfred frågat när hon och han planerat nästa möte. Eftersom hon inte hade haft något emot det hade hon svarat ja. 

Nedanför universitetshusets entrétrappa stod två gestalter. De upptäckte Sofia och skyndade mot henne. Den lite längre gestalten vinkade med bägge händerna. Hon vinkade bara med höger hand. Det gjorde även den andre mannen.

Männen och Sofia ställde sig framför en av kandelabrarna. Som vanligt fick den trearmade praktpjäsen henne att tänka på en figur med huvud och två uppåtvinklade armar. 

Då hon överräckte pappersrullen till Alfred darrade hennes händer något. Han tackade henne och tryckte ned rullen i sin paletåficka. Inte heller hans händer var helt stadiga.

Hon såg på universitetsparkens svarta träd nedanför trappan i mitten av stenräcket och funderade över om han hade berättat hemligheten för konstnären.

”Fryser fröken?”

Hon vände sig mot Erling och sa: ”Nej då, herrn. Kappan är varm.”

”Violett”, sa han som om han pratade för sig själv.

”Ja, violett.”

”Besynnerligt att du kan se kappans rätta färg i den här skumma belysningen”, inflikade Alfred.

”Jag har ju sett några av herrns tavlor på utställningar. Intressanta och vackra.”

”Tackar ödmjukast, fröken”, sa Erling och bugade lätt.

”Trots det franska inflytandet är dina motiv oftast svenska och nordiska.” Alfred rörde vid vännens skuldra. ”Trots det franska inflytandet fångar du ständigt det svenska vemodet.”

”Det nordiska vemodet.” Erling kliade sig mellan de buskiga ögonbrynen. ”Åtminstone det nordiska.”

Sofia fann mannen sympatisk fastän hon inte kände honom. Dessutom tilltalades hon av ögonen bakom pincenén och de finskurna men kantiga anletsdragen.

Alfred försåg sig med en cigarr, böjde sig framåt, stödde armbågarna mot stenräcket, bolmade och studerade Gustavianums kupol och domkyrkans ganska nya spiror. När röster och skratt hördes rätade han på sig.

Ett mindre sällskap – festklädda damer, herrar och barn – passerade förbi. Deras skuggor växte och dallrade i gasskenet.

”Vilket skuggspel”, sa hon när sällskapet var utom hörhåll.

”Så här års kommer skuggspelsfigurerna fram redan på eftermiddagen”, sa Erling.

”Också ni, mina vänner, medverkar i de dramerna. Jag med.”

Alfreds skugga tog av sig hatten, satte på sig den igen och upprepade detta några gånger; de andra två ägnade inte hans föreställning någon större uppmärksamhet.

”Ska Sofia skriva i kväll?” undrade han.

Hon svarade med en nickning.

”Det dröjer inte länge förrän du skriver som en fullfjädrad författare.”

”Nonsens, Alfred.”

”Nej, kära du. Mina profetior brukar stämma.”

Erling sa att han gärna skulle vilja läsa hennes alster.

”Någon gång kanske”, sa hon och tittade på sina skospetsar.

”Kyligt är det allt.” Alfred släckte cigarren mot räcket. ”Vi borde röra på oss, gott folk, så att vi får upp värmen.”

Fem män i studentmössor och svarta ytterrockar ilade nedför Järnbrogatan och skapade ett skuggmönster i lyktskenet. De rusade in genom den öppna grinden till Sörmland-Närkes studentnation. På gården brann två facklor. Flera fönster lyste i den slottslika byggnaden.

”Efter skymningen deltar vi i olika skuggspel”, sa Alfred. ”Men vi skuggspelsfigurer står också på scenen då dagsljuset är som skoningslösast och publikum som mest fördömande.”

Sofia nämnde att Thore kände sig som en marionett, inte som en skådespelare.

”Det var värst. Jag är både och. Dock mer tråddocka än aktör.”

”Jag som trodde att Alfred övergivet determinismen för evigheter sedan”, sa Erling och gjorde en diskret grimas.

”Nej, min vän, det är snarare så att jag inte tänkt på determinismen på länge. Nu blev jag dock påmind om den.”

Gustaf Ölunds manufakturaffär var inrymd i samma hus som Smålands studentnation. De stannade och kikade in genom affärens skyltfönster. Inga lampor var tända så det var svårt att se vad som fanns bakom glaset. De kunde precis urskilja några resväskor och tygvaror. Alfred frågade om Gustaf Ölund även sålde kläder. Erling och Sofia svarade att de inte trodde det. Fast hon tänkte sig nu att två skyltdockor, en kvinnlig i garnerad satinklänning och en manlig i frack, gömde sig inne i den mörka butiken. Att lamporna plötsligt skulle tändas och de huvudlösa dockorna fatta varandras händer och virvla runt över golvet. Fortare och fortare. En isande känsla drog genom hennes kropp. Hon erinrade sig att hon och Alma i tolvårsåldern hade hittat på skräckhistorier och blivit vettskrämda då de hört minsta knirrande ljud.

De vände om och började traska uppför sluttningen.

”Förvånande att Thore kommit underfund med att han är ett löv i vinden”, sa Alfred och tittade på henne. 

Hon ångrade att hon hade sagt något om saken.

”Baudelaire skriver att djävulen drar i marionetterna. Är det vad din kusin tror?”

”Han tror inte på djävulen.”

”Och han ska kalla sig kristen.”

”Thore ser sig som en modern och reformvänlig kristen.”

Sofia hade funderat på att berätta för Alfred om sina iakttagelser av kusinen och den planerade långnovellen om hans alter ego Ludvig, men någonting – hon visste inte vad – hade hållit henne tillbaka. Nu insåg hon att det var bäst att vänta tills novellen var färdigskriven. Det skulle dröja. Hon samlade fortfarande stoff och skrev ned idéer och hade inte ens börjat komponera berättelsen.

”Alltså hör Thore Öberg till de kristna liberaler som skapat sin egen barnkammarreligion.”

”Barnkammarreligion?”

”De har avlägsnat inslag i bibeln som kan upplevas som stötande, till exempel hin håle och faktumet att Gud stundom far fram som en krigsmaskin. Enligt min mening bör prästerna hålla sig till nya testamentet och predika en sorts kristen humanism utan att låtsas vara nytänkare.” Han såg från Sofia till Erling. ”Visst gör din far det?”

”Min far? Ja, jag antar det.”

”Bättre prelat och prelatfru kan byborna inte få.” Han log. ”Även om de är toleranta var det inte alltid lätt för dig att växa upp i ett religiöst hem.”

”Nej, sannerligen inte.”

”Med åren har väl din far och mor funnit sig i att du tänker annorlunda?”

”Jo då, men de hoppas ännu. Givetvis förgäves.”

Alfred tappade sitt cigarretui på trottoaren. Svor till, böjde sig ned, plockade upp etuiet och gned det mot paletåärmen.

”Frihet har ingenting med religion att göra. Det borde de kristna liberalerna och dessutom frimicklarna lära sig en gång för alla.”

En katts jamande skar genom luften. Sofia ryckte till och Alfred utstötte ett kort skrik. Erling skrattade åt dem.

”Att Thore dras till barnkammarreligionen bekräftar bara det jag alltid misstänkt”, sa Alfred.

”Vad har du alltid misstänkt?” undrade hon.

”Att karlen inte är en hjärna att räkna med.”

”Tala inte om Thore på det viset!” utbrast hon.

Han sträckte sig varsamt efter henne, men hon drog sig undan. Hon var inte den sortens person som utdelade örfilar. Ändå hade hon god lust att ge honom en hurring i detta ögonblick. 

”Förbaskat dumt sagt, Alfred”, sa Erling som nu gick ett steg före de andra.

Alfred lutade sig närmare hennes öra och viskade: ”Förlåt mig, snälla Sofia. Jag slängde ur mig barnsligheten för att jag är avundsjuk på Thore som får umgås så ofta med dig. Själv har jag förresten aldrig varit en hjärna att räkna med.”

Hon fnös.

Tydligen hade han ett lismande drag som kom fram när han försökte vinna sympati. Hon önskade att hon aldrig hade upptäckt det falska draget. Falskhet och hyckleri hade hon svårt att tåla.

”Eller hur?” sa han och dunkade den andre mannen i ryggen.

”Vad?” sa Erling utan att vända sig om.

”Själv har jag aldrig varit en hjärna att räkna med. Det enda jag har att komma med är min ständigt glappande käft.”

”Nu koketterar du, Alfred.”

”Touché, mon frère!”

Det ryckte i Sofias mungipor. Alfred lade märke till det, sken upp och nuddade hennes kind medan han höll ett öga på vännens ryggtavla därframme.

De återvände till universitetshuset och samma trearmade kandelaber.

”Ingen av oss tror att Gud existerar.” Alfred nickade mot domkyrkan. ”Vi är frisinnade. Men skulle vi inte bli lyckligare om vi vore följsammare och uppgick i den stora massan?”

”Jag varken vill eller kan gå i ledband”, sa hans vän.

”Inte jag heller”, sa hon.

Alfred log som en katt, slog ihop händerna och sa att det var föga förvånande att de två såg saken på det viset.

Erling och Sofia utväxlade en snabb blick.

”Tyvärr saknar jag viljekraft. Jag är blott en marionett. Varje försök att bemästra mitt öde är fåfängt.”

Hon hade aldrig tidigare hört honom uttrycka de där deterministiska tankarna. Ingick hon i hans öde? Hon skulle inte ha vågat fråga honom om detta även om de hade varit ensamma. Rädslan för att få höra fel svar var för stor. Det sved till i bröstet.

”Gott folk, nu ska jag bege mig hemåt. Ni bor ju nära varandra. Man vet aldrig vilka råbarkade busar som gömmer sig i buskarna. Visst följer norrbaggen Sofia till hennes gårdsport?”

”Javisst. Om inte fröken misstycker.”

”Nej, inte alls”, sa hon.

*

I ena änden av Rundelsgränd kom Sofia att tänka på att hon borde gå ensam den sista, lilla sträckan uppför Svartmangatan. Hon nämnde det för Erling. Han undrade om de inte i stället skulle traska på varsin sida av gatan och lura skvallertackorna.

”Ja, låt oss lura dem”, sa hon och skrattade.

Då han skrattade råkade han ge ifrån sig en grymtning. Han hostade och rev sig på käkbenet. Synbart generad.

Det var nära att de snubblade över en gren på den dunkla trottoaren. Han föste ned den på gatan med ena skon.

”Alfred kallade sig marionett i dag”, sa hon och ansträngde sig för att låta oberörd.

”Jag tror inte vi ska ta Alfreds påstådda marionettskap på alltför stort allvar.”

”Inte?”

”Nej. Han säger så mycket. Som ni vet.”               

Domkyrkoklockorna började ringa.  

Erling drog handen över hakan och sa: ”Fast jag begriper ju att fröken måste tycka att han …”

De var tysta i några sekunder.

”Får jag fråga om herrn …?”

”Om jag vet?”

”Ja.”

”Han berättade det för två månader sedan. Ni visste inte det?”

”Nej, men jag visste att han kanske skulle göra det.”

Varför hade inte Alfred nämnt detta för henne? Hon hade å andra sidan inte talat om för honom att Thore kände till hemligheten. Hur kom det sig? Hon hade ingen aning. På värdshuset Grindstugan hade de bestämt att de skulle kunna anförtro sig åt varsin utvald person. Sedan hade de inte talat mer om den saken.

Ju närmare Svartmangatan Sofia och Erling kom desto saktare gick de.

”Tycker ni att han borde stanna kvar hos sin familj?” sa hon lågt.

”Ni två ska naturligtvis leva tillsammans om ni vill det. Meningslöst att hålla fast vid ett bristfälligt äktenskap.”

”Hemlighetsmakeriet är påfrestande.”

”Det måste vara allra värst för er, fröken. All denna ovisshet.”

”Ja.” Hon svalde och slog ut med ena handen. ”Det är just det.”

De stannade när de var framme vid Svartmangatan.

”Nu undrar jag varför vi hittills bara utbytt hälsningar och enstaka meningar”, sa han.

”Ja, det undrar jag med.”

Att hon hade vågat tala med honom om Alfred förvånade henne.

Ett fönster slogs upp på första våningen i ett hus i närheten. En kvinna kastade en blick på Erling och Sofia. Sedan sköt hon fönsterlampan åt sidan, lutade sig ut och skakade en bordduk. De tunga brösten rörde sig i takt med skakandet. Kvinnan drog sig tillbaka. I nästa stund syntes en man i öppningen. Den långa näsan såg ut som en näbb. Han betraktade dem med ena ögat likt en fågel, smackade med tungan och stängde fönstret.

Med försynt stämma frågade Erling om de möjligtvis kunde säga du hädanefter. Sofia svarade ja.

De skakade hand och sade god kväll. Därefter särade de på sig och gick på varsin sida av uppförsbacken.

© Jenny Enochsson 2025