Sofia gick ut genom husporten som vette mot innergården på Rundelsgränd. I ena handen höll hon hyreskontraktet. Hon fyllde lungorna med den isande luften och såg på träden som gnistrade av frost i lyktskenet.

Då hon började rulla ihop kontraktet öppnades en dörr i det bruna gårdshuset som inrymde dels konstnärsateljén, dels ett utrymme för trädgårdsredskap. En slank siluett blev synlig i dörröppningen.

”God dag”, sa siluetten.

”God dag”, sa Sofia.

Knäna skakade något när hon gick mot gårdshuset. Hon visste inte om det berodde på kölden eller nervspänningen. Möjligen både och.

”Just som jag tittade ut såg jag Sofia. Nu är jag nyfiken. Är det ett kontrakt du har i handen?”

Hon skrattade och viftade med det framför honom. Erling skrattade och gratulerade henne.

”Tack, Erling. Allt detta är förstås din förtjänst.”

Han gjorde en avvärjande gest med handen.

”Hoppas att du fann stället beboeligt trots att det är litet och enkelt”, sa han.

”Det är riktigt trevligt.” Hon stoppade det hoprullade kontraktet i kappfickan. ”I fint skick och ganska modernt. Rimlig hyra.”

Herr Palmgren klev ut på gården, lade märke till Erling och Sofia och vinkade. De vinkade också. Mannen visslade medan han stängde grinden. Strax slukades hans korpulenta kropp upp av mörkret.

”Kallt är det”, sa Erling som bara var iförd kavajkostym. ”Vill du inte komma in och värma dig?”

Hon harklade sig och sa: ”Jag vill gärna se din ateljé och samling. Du står inte mitt uppe i arbetet?”

”Äh. Jag katalogiserade skisser och tar mer än gärna en paus.”

*

En rymlig men sparsamt möblerad lokal. Det luktade oljefärg och terpentin. Målningar hängde på väggarna och var placerade på stafflier, hyllor och arbetsbord. Pärmar, mappar och konstnärsmaterial låg utspridda lite varstans. Ändå såg det inte stökigt ut i ateljén. Sofia tyckte att där var hemtrevligt och talade om det för honom.

”En kopp kaffe?” undrade han.

”Ja tack.”

Erling tog hennes kappa och hatt. Hans rörelser var något fumliga när han hängde upp dem på den rangliga tamburmajoren.

”Tycker du det är för kallt härinne?” undrade han.

”Nej, det tycker jag inte”, sa hon och tittade på järnkaminen.

”Den gör draget från fönstren och dörren mindre märkbart.”

”En duktig, liten kamin.”

”Ja, en gammal trotjänare.”

De skämtade om att det såg ut som om kaminen bröstade upp sig och var stolt över berömmet. Uppenbarligen hade den personlighet.

Erling drog ned samtliga rullgardiner och började sedan göra i ordning kaffet på fotogenköket.

”Dessvärre dröjer det innan vi får kaffe. Fotogenköket tar god tid på sig.”

Hon sa att fotogenköket med sina spretande ben och sin ovilja att jäkta inte heller verkade sakna personlighet.

”Lika bångstyrig som en gammal åsna är den apparaten”, menade han.

De gick runt och såg på målningarna.

Han ställde sig mellan Sofia och ett halvfärdigt alster, kliade sig på käkbenet och bad henne att bara kika på de färdiga målningarna. Det lovade hon att göra.

”Intressant och vackert. Dina landskap är aldrig kulisser. De lever. Ibland vistas ju människor och djur i dina landskap. Människorna tycks vara gäster. Har jag missförstått det?”

”Tvärtom. Du har avslöjat mig. Jag har en tendens att se människan som gäst i sin omgivning.”

”Gäller det även ställen där man känner sig som hemma?”

”Ja. I mina ögon är omgivningen ogripbar och föränderlig.”

Hon frågade om det var därför samma motiv återgavs vid olika tidpunkter. Han svarade att det var just därför.

De studerade två varianter av Östra Ågatan med Fyrisån och ett flytande klapphus i förgrunden. Därefter tre versioner av ett kuperat ängslandskap med enbuskar och stenbumlingar.

”Visst bidrar ljusets skiftningar och väderleken till känslan av obeständighet?” sa hon.

”I allra högsta grad. Jag är närmast besatt av ljusets skiftningar.”

Sofia kom att tänka på att Erlings ögon skiftade mellan gråblått och gråviolett i olika ljus. En halvmulen skymning, men utan påtaglig grumlighet. Märkvärdiga ögon.

De hamnade framför en målning som föreställde en äldre dam i svart mantilj. Han förklarade att damens betjänt skulle hämta porträttet följande dag.

”Även dina porträtt är skickligt gjorda.”

”Beställningsverk.”

”Jag har förstås sett Paulines porträtt. Du har fångat hennes utseende och personlighet. Ja, på pricken.”

”Tack”, sa han medan han flyttade på ett staffli.

De vände sig mot fotogenköket som gav ifrån sig korthuggna ljud som faktiskt påminde om skorrande åsneskrin.

”Alfred har berättat att du och dina föräldrar är från Bergen. Hur gammal var du då ni flyttade till Sverige?”

”Fem år. Enligt Alfred är det bara mina föräldrar som acklimatiserat sig och blivit riktiga svenskar. Fast jag känner mig både norsk och svensk. Lite fransk också trots att påbrå saknas.”

Hon nämnde att en del av hennes fars förfäder hade haft franskt och sydtyskt påbrå.

”Det måste vara därför som Sofias färger är något kontinentala.”

”Ja”, sa hon och rörde vid sin silvermedaljong.

De såg på ett norskt fjordlandskap i regn, Gamla Uppsalas gravkullar och Tunåsen i dimma och en uppländsk granskog. Det var de tre sista målningarna. Nu hade de gått igenom alla fullbordade verk i konstnärsateljén.

”Egentligen borde man se Erlings underbara verk i dagsljus.”

”Du är välkommen hit när som helst”, sa han och bugade lätt.

Återigen fingrade hon på silvermedaljongen.

”Som sagt vill jag gärna läsa dina noveller. Du har lovat att jag ska få göra det.”

”I sinom tid.”

Så vitt Sofia kunde minnas hade hon inte avgett något riktigt löfte där vid universitetshuset. Men visst kunde han få läsa hennes berättelser någon gång.

”Det kokar”, påpekade hon.

Han sprang fram till fotogenköket som nu väsnades ännu värre än förut och hann precis ta bort kitteln innan kaffet kokade över.

”Slå dig ned”, sa han och gjorde en gest mot soffan.

Hon satte sig i soffan och lutade ryggen mot det mjuka ryggstödet.

”Ska jag inte hjälpa till?” sa hon.

”Kommer inte på fråga.”

Medan Erling hällde upp kaffet och tog fram tilltugg tänkte hon på att han hade renare drag och bredare axlar än Alfred. Jämförelserna fick henne att känna sig något skamsen. Det var inte första gången hon gjorde dem. Var det något att skämmas för? Hon tyckte inte att det borde vara det. Hon brukade ju lägga märke till detaljer.

Han ställde brickan på divansbordet. Där fanns bland annat kaffet, en plåtburk med småkakor och en ask med mandlar.

”Det skulle blivit något mindre primitivt om vi varit i min lägenhet”, sa han och rev sig i det mörkblonda håret.

”Åh, det här blir bra”, sa hon. ”En utflykt.”         

Erling log och satte sig på den snidade furustolen mittemot henne.

Till skillnad från Alfred hade han varken skägg eller mustasch och hans hår var dessutom två, tre centimeter längre. Hon tilltalades av detta och undrade varför hennes älskare insisterade på att ha mustasch och numera så kortklippt frisyr att skalpen anades.

”Förresten var herr Nyström här i ateljén en gång i sällskap med Alfred. Jag kände honom inte personligen, men det märktes att han var vänlig och storsint.”

”Ja, vänlig och storsint. Han gav mig mycket frihet. Annars brukar flickor vara hårt hållna. Jag hade tur som fick växa upp med Verner.”

De pratade en stund om hennes föräldrars olycka och bortgång. Sedan om Verners och Agnes död.

Sofia hajade till när en häst gnäggade ute på gården.

”Går flytten av stapeln i början av december?” undrade Erling.

”Det hoppas jag. I morgon ska jag berätta för Thore att jag fick lägenheten. Han och Hulda har lovat att hjälpa mig med flytten. Hulda är dock inte säker på om hon får ledigt.”

”Jag hjälper också gärna till.”

”Inget besvär för min skull. Du har redan gjort så mycket.”

”Det är inget besvär alls.”

”Ja, jag är för fattig för att tacka nej. Tack, Erling.”

”En granne brukar låna häst och bryggarvagn av sin far som är bryggmästare. Det var nog den kusen som gnäggade nyss. Grannen lånar säkert ut dem ett par timmar. Jag tror inte han vill ha betalt.”

”Det låter utmärkt.”       

Han påpekade att det var synd att den avskyvärda inte bodde längre bort.

”Jo, fast jag har lyckats undvika den avskyvärda i sex dagar nu.”

Hon kunde precis tänka sig vad fru Hägg skulle säga om hon fick kännedom om besöket i konstnärsateljén.

Erling undrade om hon ville ha ett glas bourgogne. Efter att ha tvekat en kort stund tackade hon ja. Han öppnade vinbuteljen och tog med sig den och två glas till divansbordet.

”Det är en inskränkt värld vi lever i”, sa han.

”Jag tror inte på utopier. Däremot längtar jag efter en mindre begränsad tillvaro.”

”Instämmer helt och fullt.”

De skålade, drack, log mot varandra och tittade ned i glasen.

Han hällde mer vin i glasen och hon protesterade inte. Det var länge sedan hon hade känt sig så här väl till mods. De pratade och skrattade tills flaskan var tömd. Deras kinder blossade.

”Nu måste jag hem och skriva till fru Wilhelmson att jag flyttar. Tack för utflykten, Erling.”

”Snälla Sofia, det är jag som ska tacka. Utan dig hade det inte blivit någon utflykt.”

*

När hon stod inne på sin gård kom hon på sig själv med att le. Hon var visst lite berusad. Det hade varit en fin bourgogne.

Sofia betraktade huset hon inom kort skulle lämna. I månskenet gav den frostiga fasaden intryck av att vara beströdd med socker. Hon böjde nacken bakåt och beundrade månen och stjärnorna. Därpå gick hon in i huset. 

Ljudet av klackar i den knarrande trappan fick henne ögonblickligen att nyktra till. 

Hon skyndade fram till lägenhetsdörren. Innan hon hade hunnit gripa om dörrhandtaget lade fru Hägg märke till henne och stannade mitt i trappan.

”God afton”, sa frun.

”God afton.”

Hulda skred nedför trappan och blev stående bakom sin matmor. Hon och Sofia utväxlade en tyst hälsning.

Fastän belysningen i trapphuset var dämpad syntes glansen i fruns ekorrögon. Sofia försökte undvika dessa ögon och fäste i stället blicken på fruns hatt som var dekorerad med strutsfjädrar och tygblommor. 

Amanda Hägg sa att de skulle till Södergrens på Skolgatan och hämta några flaskor sockerdricka och mineralvatten. Förklarade att paret Södergren fick rysliga matsmältningsbesvär av kolsyran.

Sofia nickade och upptäckte att hon spände nacken och axlarna som om hon bar på ett ok.

”Fruns förkylning … Jag hoppas att den gått över.”

”Ja, gudskelov. Inget seglivat. Tack för omtanken.”

Frun förflyttade sig till trappavsatsen och Hulda till nedersta trappsteget.

”Tänka sig att jag inte sett skymten av dig på nästan en vecka. Jag låg ju bara sjuk i två dagar.”

”Jag har haft mycket att stå i.”

Fru Hägg synade henne i halvdunklet.

”Det där maskinskriveriet kan inte vara sunt. Du har blivit för tunn. Överanstränger du dig?”

Sofia ruskade på huvudet och ställde sig närmare dörren.

Amanda Hägg drog av sig sin ena skinnhandske. Ädelstenarna på ringarna blänkte. 

”Men det är sant att Alfred gett mig fler uppgifter än vanligt på sistone”, sa Sofia medan blodet steg henne åt huvudet. 

Frun spände ögonen i henne medan hon gav väggen tre hårda klatschar med skinnhandsken. Sofia blinkade och ryckte till för varje slag som om de träffade henne.

”På så vis”, väste frun.

Hulda grep tag i ledstången. Sedan blåste hon upp kinderna och släppte ut luften igen. 

Tre gånger till och med ännu mer kraft i handleden daskade Amanda Hägg till väggen med handsken.

”Farväl, flicka lilla.”

”Farväl.”

Sofia störtade in i våningen, drämde igen lägenhetsdörren, fortsatte mot sitt rum och snubblade på tröskeln.

Efter att ha stängt sin dörr stod hon stilla och drog flera djupa andetag.

© Jenny Enochsson 2025