Stilen är lika viktig som innehållet när jag skriver romaner och noveller. Därför ägnar jag jättemycket tid åt redigeringen. Varje ord ska väljas med omsorg; varje detalj ska kännas rätt. Det tar tid. Fascination varvas med frustration. Jag är petig. Varför är detta så viktigt för mig? Jo, sökandet efter det rätta ordet väcker min entusiasm och inlevelseförmåga. En strävan efter att ständigt försöka bli bättre, att inte ge sig.

Ganska ofta har jag fått höra att min stil är impressionistisk: en beskrivning jag själv tycker känns träffande. Impressionismen förknippas ju främst med bildkonst, men även med musik och litteratur. Strömningen var förstås störst i slutet av artonhundratalet. Ändå används adjektivet impressionistisk fortfarande om vissa samtida alster. Jag försöker inte medvetet följa denna (eller någon annan) riktning. Tydligen faller det sig naturligt. Nedan ska jag förklara varför min stil kan betraktas som impressionistisk.

Huvudkaraktärens subjektiva intryck och iakttagelser står i fokus. Tid och rum är begränsade. Det handlar om hur just den personen uppfattar en liten del av världen, ett mikrokosmos. Sinnesintryck väcker associationer. Tankar föder tankar. Minnen kan vävas in i själva händelseförloppet trots att handlingen förs framåt. Berättelsen skildras alltså ur huvudkaraktärens perspektiv. Jag talar inte om för läsaren hur den ska tolkas. Sensmoraler och pekpinnar har jag inget till övers för. Slutet är oftast vagt.

Detaljerna är viktiga eftersom de formar intrycken. Jag väljer ut ett begränsat antal detaljer. Det kan till exempel handla om hur ljuset, skuggorna eller dimman förändrar omgivningen för en kort stund, om hur förändringen påverkar huvudkaraktären. Det omedelbara och det ögonblickliga. Subtila nyanser och skiftningar skapar stämning samtidigt som de samverkar med intrigen. Atmosfären utövar inflytande på berättelsen utan att göra väsen av sig. Jag har alltid haft en förkärlek för stämning inom litteratur, konst och musik.