Skuggporträtt

Det var jättelänge sedan jag postade ett blogginlägg och det beror på att jag vill koncentrera mig på boken. Jag eftersträvar självdisciplin och anstränger mig för att inte bli för distraherad. Min bok om Uppsala år 1902 växer fram; formen är tydligare nu än tidigare. Eftersom jag har kommit så pass långt – bokprojektet är dock långt ifrån färdigt – tänker jag avslöja några detaljer.

Det har ju skett en del förändringar under arbetets gång. Även sedan mitt sista inlägg. Under de senaste månaderna har som sagt strukturen blivit fastare och det innebär att de enskilda delarna har fått sina givna platser. Hädanefter blir ändringarna mindre och äger rum inom beståndsdelarna. Ja, mer finlir liksom.

Jag kommer tillbaka till novellen hur jag än gör. Det begränsade formatet passar mig helt enkelt bättre än att koppla samman kapitel och bilda en traditionell roman. Jag får hela tiden bevis på detta och hoppas att jag nu äntligen har lärt mig av erfarenheten! Min bok är ändå en slags roman; den är uppbyggd av löst sammanlänkade noveller. Ingen novellsamling alltså. En otrohetshistoria mellan två huvudkaraktärer – den påverkar samtliga perspektivpersoner på olika sätt – fungerar som röd tråd och bidrar till att novellerna vävs samman. Det finns några perspektivpersoner och de har ett visst antal noveller var. Vissa av berättelserna är i stort sett färdiga medan andra är halvfärdiga; några befinner sig fortfarande i planeringsstadiet.

Bokens titel: Skuggporträtt. Titeln känns passande av flera orsaker. Varje berättelse har förstås en intrig och dramatisk kurva, men den är i allra högsta grand ett porträtt av huvudkaraktären i en viss situation. En av karaktärerna tillverkar siluetter, fast det är en parentes i sammanhanget. Skuggan representerar bland annat hemlighetsmakeriet som pågår bakom kulisserna. Men den är mycket mer än så.

Skuggspel, siluetter, ljuslågor, marionetter och masker är viktiga ingredienser i min bok. Dessa är intressanta symboler och skapar stämning – jag är oerhört förtjust i stämning. Jag förknippar dem med slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet. Flera av sekelskiftets författare, till exempel Hjalmar Söderberg och Bo Bergman, skriver om hur människor uppträder som skådespelare i verkliga livet, tvingas bära masker och också om hur de blir marionetter som styrs av ödets, ofta omilda, händer. Människan föds med en viss vilja och har vackra drömmar, men förvandlas förr eller senare till en fjäder i vinden, oförmögen att ändra sitt öde. Med andra ord rör det sig om deterministiska tankegångar. Vissa av karaktärerna i min bok funderar mycket på dessa saker.

Själv är jag inte alls determinist. Jag tror snarare att våra livs styrs av en kombination av viljan och slumpen. (Om jag vore maktfullkomlig politiker skulle jag väl tro ännu mer på viljestyrkan än slumpen.) Man får komma ihåg att valfriheten var betydligt mer begränsad kring sekelskiftet än den är i dag; nutidsmänniskor har ju en tendens att betrakta historiska skildringar och tankar med samtidens glasögon. Så det är föga underligt att Markel säger: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken). Även om jag inte är determinist måste jag säga att mitt ständiga ”tillbaka till novellformen” verkar ödesbestämt!