Detta inlägg ska handla om kapitel. Tidigare har jag ju nämnt att min kommande roman Skuggporträtt är uppbyggd av sammanlänkade noveller. Nu när jag har kommit så pass långt i skrivprocessen märker jag att dessa noveller även kan läsas som kapitel.

Jag har liksom tänkt i noveller (även i bilder); det fungerar smidigare att foga samman delarna till en helhet om varje del är en självständig berättelse med egen karaktär. Fast det är ju en roman och ingen novellsamling jag skriver. Min roman har förstås röd tråd, dramatisk kurva och det andra som hör till. När jag precis ska avsluta en novell börjar jag automatiskt tänka på nästa. Ja, rent intuitivt fogar jag ihop delarna. Det är antagligen därför som de här berättelserna kan läsas som kapitel.

Det ena leder till det andra i huvudkaraktärernas liv – tack vare detta blir sammanlänkningen mellan de enskilda avsnitten möjlig. Övergången sker på ett naturligt och förhoppningsvis trovärdigt sätt. Jag är ju realist. Dramatiken finns naturligtvis där, men byggs upp och stegras utan bombastiska inslag. Jag är intresserad av lågmäld men ändå intensiv dramatik.

Ska jag kalla delarna noveller eller kapitel? Jo, jag tror att det är ”smartare” att kalla dem kapitel och på så vis undvika den eventuella förvirringen vad gäller definitionen av begreppet roman-bestående-av-noveller. Viss anpassning är nödvändig: en del scener som ingår i berättelser blir egna kapitel och jag byter ut novelltitlarna och sätter dit siffror i stället.