Det här inlägget handlar om vad jag ska göra om manuset Skuggporträtt refuseras av alla förlag jag har skickat till.

Alla förlag jag har skickat till har förstås inte svarat ännu, men de svar jag hittills fått har varit refuseringar. Jag har bara sänt romanen till stora och medelstora förlag. Mitt förra manus Skogen bakom muren sände jag till betydligt fler och tyvärr utan större urskillning. Denna gång har jag undvikit ställen som ger ut en helt annan sorts böcker än vad jag själv skriver. De större förlagen får in mellan tvåtusen till tretusen manus per år och med tanke på att endast en försvinnande liten procent antas skulle jag inte bli särskilt förvånad om jag får nej. Fast man vet ju aldrig …

I stället för att själv ge ut Skuggporträtt om förlagen tackar nej – det var min förra plan – ska jag omarbeta manuset ordentligt och skicka in det igen. Om förlagen inte vill ha den nya versionen får jag helt enkelt svälja skuffelsen och satsa på egenutgivning och ”vanity venue”. (Det sistnämnda uttrycket är så nedlåtande att det nästan är komiskt.)

Jag har faktiskt redan börjat med omarbetningen trots att jag inväntar fler svar. En ny titel. Personerna och handlingen är i stort sett samma som förut. Ändå blir det på sätt och vis en helt ny roman. Jag inser mycket väl vilka ändringar jag behöver göra för att förhoppningsvis kunna tilltala fler läsare. Själv gillar jag den impressionistiska stilen där karaktärerna främst levandegörs genom repliker och handlingar och ytterst få tankar återges. Men jag gillar också inre monolog, så länge man slipper navelskåderi. Huvudkaraktärens tankar ska alltså få större utrymme i den nya versionen och sedan är det en del annat som också ska ändras. Stilen kommer att bli tillgängligare, men jag kommer att kunna stå för den. Min enda avsikt är att skriva meningsfullt och levande.

Att ta emot refuseringsbrev är inte kul. Däremot tycker jag att det känns roligt att göra denna omarbetning.