Poesin pockar återigen på min uppmärksamhet. Förut skrev jag en massa dikter. Flera publicerades i engelskspråkiga, mindre kända nätmagasin och antologier. Jag skrev alltså både på svenska och engelska. Sedan fick jag för mig att nästan helt gå över till prosan. Jag har börjat skriva naturmystiska dikter igen. Detta är ett behov som jag måste bejaka.
Så mitt romanmanus lägger jag åt sidan. Jag kanske plockar upp det igen en dag. Nu är det skrivandet av naturmystisk poesi som gäller för min del. En sådan befrielse att slippa konstruera romanintrig och sådana trista saker. I stället får jag ägna mig åt favoriter som stämning, bildspråk, ordsnickeri och annat. Diktens mening kommer fram mellan raderna. Jag läste mer prosa än poesi under de år som jag i stort sett bara skrev prosa. I dag läser jag minst lika mycket lyrik som romaner och noveller.
Jag kommer både att skriva helt nya och omarbeta äldre dikter. Ibland en kombination av bägge. Så småningom ska jag försöka få en diktsamling utgiven. Det finns flera småförlag som fortfarande tar emot lyrik. Om manuset inte blir antaget ger jag ut boken på eget förlag. Jag ska även skicka enstaka alster till tidskrifter och liknande. I dessa brusdagar är det nödvändigt att profilera sig innan man har en bok att lansera. Jag ska själv göra det. Naturmystiskt. Relevanta texter och foton. Möjligen skrivbordsuppläsningar, om jag törs. Framför allt på bloggen. Jag använder sociala medier så lite som möjligt.
En dikt jag skrev denna vecka:
Nattlikt
Lyktsken, skälvande skuggor.
Inga irrbloss på denna äng,
förutom grubblerigastarnas
virvlande i vindlingarna.
Ingen frost här ännu,
men om nio nätter
förväntas ängen förvandlas
till Rimfaxes man.
Månsken, lapis lazuli.
Slumrande träd och trast.
Snarkningar smälter samman
med årtagen från ån.
Bakom lövverket anas
den smala snipan.
Roland ror över ännu en själ
till irrblossens strand.
Jenny Enochsson
Lämna en kommentar