Dragarbrunnsgatan och Linnégatan, 1901 eller 1902, fotograferat av Alfred Dahlgren (Digitalt museum).

Det ser onekligen ut som om Dahlgren har varit ute och fotograferat en solig vårdag, en sådan dag då det är svårt att skilja mellan dis och vägdamm. På det viset skulle man kunna beskriva vädret just nu. Jag gillar verkligen den sortens vårdagar trots att det är lite irriterande när vägdammet hamnar i ögonen och munnen. Ja, ja, nu ska jag koncentrera mig på ämnet: novellsamlingens utformning.

Novellerna utspelar sig som sagt år 1902 i Uppsala; varje berättelse inleds och är fritt inspirerad av ett citat ur UNT från ett specifikt datum. Alla citat är privatannonser. Novellerna är tidsbegränsade neddykningar i enskilda Uppsalabors liv. Det vardagliga samverkar med det existentiella. Jag vill skriva tragikomiskt, skarpt och koncist; jag hoppas att jag lyckas med det. Nedan kan du läsa mer om boken.

Förut hade jag tänkt mig att varje enskild novell skulle vara mellan tretusen och fyratusen ord. Sedan slog det mig att det skulle bli enformigt och mekaniskt, både för mig som ska skriva och ni som (förhoppningsvis) ska läsa. Mer variation, alltså. Vad detta innebär ska jag förklara nu.

Vissa noveller kommer att vara kortare – knappast kortare än ungefär sex boksidor – och andra längre – knappast längre än ungefär trettio boksidor. Givetvis delar jag upp de långa berättelserna i scener. Det gör jag nog med de kortare också. Vi får se … Sådant är svårt att säga i förväg; jag lägger alltid märke till novellernas behov medan jag ägnar mig åt dem. Jag hade ju tänkt mig tolv stycken – en för varje månad. Men med tanke på att vissa blir längre kommer jag kanske att behöva skära ned på antalet. Jag ska undersöka saken … Det är viktigt att berättelserna blir jämnt fördelade över året eftersom jag skriver om 1902.

Som jag nyss nämnde märker jag hur den enskilda novellen, den har ju sina egenheter och speciella behov, ska behandlas medan jag skriver den. Inte för att det känns som om det är jag som styr över dem. Tvärtom. Det känns snarare som om det är berättelserna och karaktärerna som visar mig hur de ska utformas.