Uppsala hamn och ångfartyget Nya Upsala, 1890, fotograferat av Henri Osti (Digitalt museum).

Jag har varit inne i den tidiga skrivfasen i några månader nu. Bokresearchen är ju i stort sett avslutad; jag fortsätter ändå läsa relevant litteratur, besöka historiska platser och sådant. Men även under skrivprocessen uppstår ibland detaljerade frågor om sekelskiftets Uppsala. Oftast finner jag tillfredställande svar i böcker eller arkiv, men inte alltid. Vad har jag gjort de gånger jag inte hittat rätt information? Jo, då har jag mejlat museer och liknande och fått hjälp av experter.

De flesta som skriver om dåtidens Uppsala har nog besökt och kontaktat Upplandsmuseet; det har jag förstås också gjort. Jag har bland annat haft frågor om vilka socialgrupper som bodde på Övre – nu höll jag faktiskt på att skriva Öfre (!) – Slottsgatan 1902. Jag har fått utförliga svar av sakkunnig personal. Sist fick jag till och med en PDF med både information och fotografier.

På Fyriskällan, lokalhistoriskt centrum, kan man hitta intressanta böcker, småskrifter, fotografier och kartor. Jag har mejlat Fyriskällan då jag haft specifika frågor om Flusterpromenaden och badställen vid Fyrisån. Personalens svar har varit klargörande och innehållit den sortens detaljer som är så värdefulla att känna till när man skriver skönlitteratur.

I likhet med Upplandsmuseet och Fyriskällan är Gamla Upsala Hembygdsförening en guldgruva för allmänheten, inte minst för oss som vill levandegöra en svunnen tid. Min senaste novell utspelar sig i, eller egentligen strax utanför, Gamla Uppsala; materialet om denna plats vid sekelskiftet är betydligt mer begränsat än det som handlar om de centrala delarna av Uppsala. Trots detta fick jag värdefulla upplysningar av en person som sitter i styrelsen för Gamla Upsala Hembygdsförening. Upplysningarna har stor betydelse för utvecklingen av min senaste berättelse: de har öppnat dörrar.

Nästan dagligen besöker jag SMHI: s hemsida och studerar den aktuella prognosen. Det har jag gjort i säkert tjugo år nu. Att SMHI har uppgifter om historiskt väder, som allmänheten kan ta del av, var jag däremot ovetande om fram till förra veckan! En av institutets anställda berättade detta när jag skrev och frågade om temperaturen 1902; jag hade läst i UNT från det året att våren och sommaren varit ovanligt kalla. Tack vare SMHI: s nedladdningsbara data kan jag nu ta reda på hur den dagliga temperaturen såg ut 1902, klockan sju på morgon, ett på dagen och åtta på kvällen.

Allt detta är till stor hjälp. Eftersom dessa personer förfogar över unik sakkunskap har de kunnat svara utförligt på mina kluriga frågor. Jag är oerhört tacksam.

Det känns viktigt att vara historiskt korrekt även när man ägnar sig åt något så fantasifullt som skönlitterärt skrivande. Risken finns ju annars att anakronismer uppstår. Tänk vad irriterande det skulle vara om jag i efterhand fick veta att jag till exempel hade missuppfattat vilken gata en berömd krog låg på eller vilka träd som växte i en viss park. Petitesser, kanske någon säger och slår ut med händerna. Själv tycker jag att det är högst väsentligt och inte alls petitesser. Ja, det är ingen slump att jag alltid har älskat realismen och naturalismen. Konstnärlig frihet i alla ära, men det vore minst sagt oklokt att spackla igen eventuella kunskapsluckor med den.