Visst har jag hört att det är svårt att få novellsamlingar utgivna nu för tiden. Men jag tänkte, lite sturskt, att ryktet nog var överdrivet. Hm … Nyligen slog det mig att jag borde undersöka saken närmare. Det var tur att jag gjorde det! Jag vill öka mina chanser att bli utgiven och därför ska jag nu skriva en roman, inte en novellsamling. Tack och lov har jag användning av all bokresearch jag har gjort. Novellerna jag har hunnit skriva ska ingå i romanen; de behöver bara förvandlas till passande avsnitt. Naturligtvis utspelar sig handlingen fortfarande i Uppsala år 1902 och citaten från UNT och dåtidens skönlitteratur har sin speciella plats i berättelsen.
Jag har läst flera trovärdiga undersökningar, artiklar och inlägg om de svenska bokförlagens inställning till att publicera novellsamlingar. Ja, jösses, tiderna har förändrats …. Till och med etablerade författare – en av dem hade gett ut böcker i över fyrtio år på ett stort förlag – har blivit refuserade eftersom manuset innehållit berättelser i stället för en roman. För okända författare är det förstås ännu svårare. Det visar sig att de flesta läsare är måttligt intresserade av noveller i dag. Varför? Jo, därför att de förknippas med något så syndigt som ”finkultur”.
Flera förlag uppskattar visserligen novellen som genre, men eftersom de vill tjäna pengar ger de ytterst sällan ut novellsamlingar. En del förlag säger öppet nej till manus med noveller, poesi och dramatik. Ja, det är betydligt bättre att de står för detta i stället för att i lönndom försöka framställa sig själva i fördelaktigare dager, låtsas vara intresserade av dessa former och sedan bara refusera. Några samlingar publiceras ju ändå i Sverige. Jag tycker att det verkar som om de flesta av dessa är skrivna av utländska författare. Undantag finns alltså, men att satsa på att bli ett av de få undantagen är ingen god idé.
Det är väldigt synd att bokmarknaden är så kommersiellt inriktad numera. Jag hör till de personer som värderar skönlitteraturens konstnärliga kvaliteter; jag föredrar böcker som berör på djupet och blir faktiskt uttråkad av underhållningslitteratur. Tro inte att jag klankar ned på populärlitteraturen bara för att den inte är min grej. Det krävs mycket hårt arbete att skriva böcker, vare sig de stämplas som litterära, populära eller – det är ovanligare – både och.
Markel sa: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken). Det stämmer onekligen i det här fallet. Eftersom så många förlag ratar noveller känns det nödvändigt för mig att byta form. Valet är i själva verket en nödvändighet eller omständighet. Tidigare hade jag ju ett dilemma: om jag skulle skriva en roman eller en novellsamling. Denna gång handlar det inte om obeslutsamhet. Och jag kan, av flera orsaker, inte ändra mig igen!
Är jag besviken? Jag är besviken på dagens bokbransch och genomsnittsläsarens inskränkta attityd, men inte på att jag måste ändra form. Jag är förtjust i att skriva korta berättelser, fast det blir antagligen minst lika givande att skriva en roman – den sortens roman jag har tänkt mig. Det är svårt att bli utgiven på ett traditionellt förlag vad man än skriver; jag vill inte försvåra chanserna ytterligare. Förra gången var det ju så nära … (Jag skulle ha fått den förra romanen utgiven av ett riktigt småförlag om jag hade gått med på deras deal – jag gick inte med på dealen – som innebar att betala en tredjedel av publiceringskostnaderna.) Däremot skulle jag aldrig kunna, eller vilja, låtsas vara någon jag inte är och leverera en publikflirtande bok. Även om jag har konstnärliga ambitioner har jag inte för avsikt att skriva en ”svår” bok. Jag tror att min roman ska kunna tilltala olika slags människor, i synnerhet de som uppskattar skönlitteratur som utspelar sig kring sekelskiftet.
Som sagt blir det inte någon stor omställning att byta form. Huvudintrigen har jag på lager; jag har länge tänkt sätta tänderna i den. Det ska bli en dagboksroman, en romanform jag är fascinerad av. Året är som sagt 1902 och platsen Uppsala. Huvudkaraktären och dagboksskrivaren är en ung man som befinner sig i en ganska knivig sits. Jag vill ju inte avslöja för mycket. Fast jag kommer definitivt att skriva inlägg om själva romanformen och upplägget framöver.
Jenny Enochsson 
Dagens bokbransch … verkar ju svår. Eftersom jag haft privilegiet att ta del av några av dina noveller och tycker de är ett utmärkt exempel på hög novellkonst så tycker jag det är synd att du inte ska skriva noveller. Men med det sagt har jag också fått ta del av ett utkast till en liten del av din dagboksroman och blev fascinerad. På bara någon sida var det som att kliva rakt in i sekelskiftet. Man får ju en god inblick i människan som skriver och jag vet att ditt sätt att skriva lämpar sig. Det finns värre öden än att inte få publicera noveller och om det är att publicera en dagsboksroman så är det utmärkt.
GillaGillad av 1 person
Tack så mycket! Ja, det finns värre öden, minst sagt. Hoppas att boken blir publicerad. Ju mer jag tänker på det desto intressantare framstår skrivandet av dagboksromanen och då gör det inget att jag inte får skriva noveller.
GillaGilla
Önskar dig lycka till – och ge inte upp! Många har fått kämpa länge, – i något skede går det vägen även för dig 🙂
GillaGillad av 1 person
Tack, Carita. Att ge upp ligger nog inte i min envisa natur. 🙂 Det har ju ändå gått framåt: en del alster publicerade, ett litet förlag ville ha mitt förra manus, ett par postiva refuseringsbrev, lite uppmärksamhet i pressen (lokalt visserligen, men ändå). Sådana saker fungerar ju som en sporre att fortsätta kämpa även i motvind.
GillaGilla