Visst har jag hört att det är svårt att få novellsamlingar utgivna nu för tiden. Men jag tänkte, lite sturskt, att ryktet nog var överdrivet. Hm … Nyligen slog det mig att jag borde undersöka saken närmare. Det var tur att jag gjorde det! Jag vill öka mina chanser att bli utgiven och därför ska jag nu skriva en roman, inte en novellsamling. Tack och lov har jag användning av all bokresearch jag har gjort. Novellerna jag har hunnit skriva ska ingå i romanen; de behöver bara förvandlas till passande avsnitt. Naturligtvis utspelar sig handlingen fortfarande i Uppsala år 1902 och citaten från UNT och dåtidens skönlitteratur har sin speciella plats i berättelsen.

Jag har läst flera trovärdiga undersökningar, artiklar och inlägg om de svenska bokförlagens inställning till att publicera novellsamlingar. Ja, jösses, tiderna har förändrats … Till och med etablerade författare – en av dem hade gett ut böcker i över fyrtio år på ett stort förlag – har blivit refuserade eftersom manuset innehållit berättelser i stället för en roman. För okända författare är det förstås ännu svårare. Det visar sig att de flesta läsare är måttligt intresserade av noveller i dag.

Flera förlag uppskattar visserligen novellen som genre, men eftersom de vill tjäna pengar ger de ytterst sällan ut novellsamlingar. En del förlag säger öppet nej till manus med noveller, poesi och dramatik. Ja, det är betydligt bättre att de står för detta i stället för att i lönndom försöka framställa sig själva i fördelaktigare dager, låtsas vara intresserade av dessa former och sedan bara refusera. Några samlingar publiceras ju ändå i Sverige. Jag tycker att det verkar som om de flesta av dessa är skrivna av utländska författare. Undantag finns alltså, men att satsa på att bli ett av de få undantagen är ingen god idé.

Markel sa: ”Man väljer inte” (Hjalmar Söderberg, Den allvarsamma leken). Det stämmer onekligen i det här fallet. Eftersom så många förlag ratar noveller känns det nödvändigt för mig att byta form. Valet är i själva verket en nödvändighet eller omständighet. Tidigare hade jag ju ett dilemma: om jag skulle skriva en roman eller en novellsamling. Denna gång handlar det inte om obeslutsamhet. Och jag kan, av flera orsaker, inte ändra mig igen!

Är jag besviken? Jag är besviken på dagens bokbransch och genomsnittsläsarens inskränkta attityd, men inte på att jag måste ändra form. Jag är förtjust i att skriva korta berättelser, fast det blir antagligen minst lika givande att skriva en roman – den sortens roman jag har tänkt mig. Det är svårt att bli utgiven på ett traditionellt förlag vad man än skriver; jag vill inte försvåra chanserna ytterligare. Förra gången var det ju så nära … (Jag skulle ha fått den förra romanen utgiven av ett riktigt småförlag om jag hade gått med på deras deal – jag gick inte med på dealen – som innebar att betala en tredjedel av publiceringskostnaderna.)

Som sagt blir det inte någon stor omställning att byta form. Huvudintrigen har jag på lager; jag har länge tänkt sätta tänderna i den. Det ska bli en dagboksroman, en romanform jag är fascinerad av. Året är som sagt 1902 och platsen Uppsala. Huvudkaraktären och dagboksskrivaren är en ung man som befinner sig i en ganska knivig sits. Jag vill ju inte avslöja för mycket. Fast jag kommer definitivt att skriva inlägg om själva romanformen och upplägget framöver.