Som du kanske har märkt är jag förtjust i att fotografera den här platsen, alltså Flusterpromenaden och däromkring. Ett par scener ur min roman om Uppsala 1902 äger rum just här. Miljön är tack och lov välbevarad.

Det är full fart på Islandsfallet nu:

Liknelsen mellan vattenflödet och skrivarflödet är alltför uppenbar så den undviker jag helst. Är det något jag har svårt för så är det klichéer, även talesätt och floskler. Men mitt skrivarflöde är hur som helst också påtagligt just nu.

Det här inlägget ska inte bli särskilt långt; jag vill ju fortsätta med romanskrivandet. Bara några ord om perspektiv samt litteratur.

Jag tycker att det är viktigt att testa vad som passar bäst: första eller tredje person. Man får känna sig fram. Jag har undersökt noga vad som passar just den här romanen. Dagboksformen och första person började jag uppleva som begränsande efter ett tag. Det blev lite irriterande med huvudkaraktärens ständiga jag och brist på distans. Jag tycker att tredje person erbjuder mer frihet och tillför en smula mystik. Så hädanefter är det alltså tredje person, detta brukar jag välja, som gäller! Och nu har jag inte tid att ändra igen.

Någon gång borde jag skriva ett inlägg om guldgruvan av relevant litteratur. Jag har läst och fortsätter läsa massvis med böcker – klassisk skönlitteratur, facklitteratur, biografier, brev, dagböcker, med mera – som ger inblick i tiden kring sekelskiftet. Jag har börjat göra listor över de verk jag har läst och ska läsa; det är nödvändigt att katalogisera i det här fallet och jag råkar ju också vara ordningsmänniska. Däremot tror jag inte på romanskrivarmallar.