Detta lilla inlägg handlar om slutredigering och min ändrade deadline – den trettionde april. Jag inleder dock med en klassisk Uppsalavy. På Dahlgrens underbara fotografi syns alltså Kyrkogårdsgatan och Kyrkogårdsallén. Väldigt vackert och fantasieggande! Jag tycker att det ser ut att vara tidig vår eftersom solen verkar pigg och lite snö ligger kvar. Den första byggnaden är det så kallade Bondslottet och den andra blindskolan. En scen i min kommande roman Skuggporträtt utspelar sig på Kyrkogårdsgatan och i allén, fast i början av december då snön ligger djup.

Här är det också tidig vår, livligt solsken och lite kvarliggande snö. Fortfarande fint år 2024, men jag föredrar ändå sekelskiftsversionen. En nykter funkislänga har ersatt det fantasifulla Bondslottet. Det är synd att bilarna inte kan parkeras någon annanstans. Samtidigt vore det ännu värre om ett parkeringshus byggdes i Fjärdingen …

Nu till dagens ämne. Jag trodde först att jag skulle bli klar med Skuggporträtt i februari och sedan i mars. Jag har känt piskan i nacken – det är givetvis jag själv som ”håller i piskan” – och därför ändrar jag nu deadline till trettionde april.

Jag har ägnat mig åt intensiv slutredigering och jag ägnar mig fortfarande åt detta. När det gäller mitt skönlitterära skrivande är jag väldigt petig och flitig. Jag strävar efter att skriva så bra som möjligt. Sedan får andra uttala sig om resultatet. Även om jag är mycket självkritisk kan jag emellanåt känna mig hyfsat nöjd. Jag har en tendens att pendla mellan stortvivel och lillhybris. (Det finns personlighetstyper som i stället pendlar mellan lilltvivel och storhybris.) Jag känner helt klart att Skuggportätt är bättre än allt annat jag tidigare har skrivit. Det återstår att se om andra uppskattar romanen.

Boken är i stort sett färdig; det är möjligt att manuset blir färdigskrivet före den trettionde april. Nu handlar det endast om pyttesmå, pyttesmå detaljer. Inte sällan ändrar jag och ändrar tillbaka. En del av redigeringsarbetet innebär ju att testa olika versioner. Jag skalar av mer än förut. Inget överflödigt får finnas kvar. På det viset har jag nog alltid resonerat, men jag blir visst kräsnare och kräsnare. Varje enskild detalj ska kännas rätt och samtidigt måste helheten stämma överens.

Med största sannolikhet är manuset färdigskrivet när jag postar nästa blogginlägg. Då blir det dags att komponera ett följebrev som är så pass intresseväckande att förlagen går med på att öppna den bifogade manusfilen.