Detta inlägg handlar om mitt kommande bokprojekt. Schagerströms fotografi är som synes från 1903, samma år som min nya berättelse ska utspela sig. Vad jag vet kommer inte den romanen att innehålla några scener från Gamla Uppsala och Tunåsen även om det är en intressant plats som förtjänar uppmärksamhet.

Ännu är det oklart om mitt manus Skuggspelsfigurer blir antaget eller inte. Chansen att bli utgiven av ett traditionellt förlag är naturligtvis liten, fast man hoppas ändå. Jag väntar fortfarande på svar från några bokförlag. De svar jag hittills har fått har varit refuseringar. Entusiasmen jag känner inför det nya projektet mildrar besvikelsen över refuseringarna. Om samtliga tackar nej – jag har skickat manuset till sex förlag – ger jag ut boken själv via Publit. Dessutom siktar jag in mig på att få nästa roman utgiven! Jag är envis.

Nyss kom jag fram till att det måste bli en roman för vuxna. Jag har alltså övergivit tankarna på att skriva en bok för yngre personer. Efter att ha studerat samtida barn- och ungdomsböcker inser jag att det inte vore någon god idé för mig. Alla böcker jag gick igenom har oerhört högt tempo och spänningsmomenten haglar tätt. För mig skulle det kännas krystat att skriva på det viset. Jag tycker att det ofta råder en naturligare balans mellan spänning och eftertanke i äldre barn- och ungdomslitteratur. Hur som helst kan jag använda de flesta nykläckta idéer efter viss anpassning trots att jag ska skriva för vuxna.

Jag hade tänkt fortsätta skildra Sofias och de andra karaktärernas liv. Men jag känner att det färska bokprojektet behöver ett annat persongalleri. Om något förlag skulle vilja ge ut Skuggspelsfigurer och anse att jag i stället borde satsa på en serie om Sofia så gör jag det. Jag skulle nog kunna behålla handlingen jag har börjat skissa på efter en del ändringar. Eftersom den nya romanen och sannolikt också framtida berättelser ska utspela sig i sekelskiftets Uppsala är det väl fortfarande tal om en bokserie.

De flesta scener ska äga rum i det så kallade Bondslottet på Kyrkogårdsgatan, i närheten av Carolinaparken. Jag är så fascinerad av det vackra, spöklika flerbostadshuset som sorgligt nog revs på 1930-talet. Lite fakta har jag lyckats luska fram om stället, men inte mycket. Jag mejlade Upplandsmuseet och frågade om de kunde tipsa om litteratur om Bondslottets historia; de svarade att museet saknar uppgifter om byggnaden och därför inte kunde ge några tips. På innergården har jag ”hittat” ett gårdshus i samma stil. Jag tror att det byggdes samtidigt som huvudbyggnaden. Det står 1870 på vindflöjeln. Jag gillar den sortens detektivarbete. Det är på sätt och vis en fördel att Bondslottets historia är höljt i dunkel. Varför? Jo, då har jag tillåtelse att fabulera rätt fritt.

Nästa roman ska vara realistisk, men ha övernaturliga och kusliga inslag. Fast den kommer inte att vara fantasy eller skräck. Det ska bli roligt att få ta ut svängarna ännu mer än i Skuggspelsfigurer som är realistisk och bara milt sagoaktig. Skuggspelet kommer att ha en viktig roll även i den nya berättelsen. Det känns spännande att sätta i gång med detta projekt.