Nu efter flytten kommer jag att fördjupa mig i mitt romanmanus igen. Tack och lov. Dessutom ska jag försöka blåsa nytt liv i min blogg. Sociala medier är inget för mig, men jag gillar det gamla bloggandet. Jag och min man är äntligen tillbaka i Gamla Uppsala. Här finns vår favoritnatur. Vi bodde i dessa trakter förut. Sedan flyttade vi till andra sidan Uppsala och ångrade oss genast. Jag tror inte på någon gud, men jag känner en andlig koppling till Gamla Uppsalas natur och den rymmer en intensiv frihetskänsla. Så har det varit sedan jag började promenera här som femtonåring. Detta har jag inte upplevt någon annanstans. Dagens inlägg handlar om frihet, mer specifikt om det friare skrivandet som jag hädanefter tänker satsa på.

Platsen och miljön är för mig lika viktiga som karaktärerna när jag skriver romaner eller noveller. Mitt förra manus utspelade sig i Uppsala och det kändes begränsande. Att behöva hålla sig till stadens geografi hämmade flödet och bidrog till att romanfigurerna ibland rörde sig lite mekaniskt. Romanen jag skriver på nu äger rum i mitt fiktiva Tuvåker och det känns frigörande. En liten ort med riklig natur strax utanför Uppsala. Orten är väl etablerad i min skalle eftersom jag uppfann den för fjorton år sedan. Flera längre och kortare berättelser utspelar sig där. Tuvåker har drag av Gamla Uppsala och närliggande områden, fast olikheterna är ändå stora. I Tuvåker finns ju större skogar och ännu mer natur. Likheten handlar snarare om platsens känsla och själ.

Skrivandet är ett grundläggande behov för mig. Detta går hand i hand med behovet av frihet. Jag är noga med att vara språkligt korrekt i mina manus. Däremot har jag aldrig följt mallar eller regler för hur en roman eller novell ska skrivas. Ändå har jag periodvis sneglat på sådana, särskilt efter refusering. Anledningarna till att manus antas eller refuseras är många, men jag tror att det ytterst sällan har med ”reglerna” att göra. Nu pratar jag alltså om litterära berättelser, inte om genrelitteratur. Massvis med utgivna författare säger att de skriver intuitivt och inte efter mall eller liknande. De har berättarstrukturen i ryggmärgen. Det har nästan alla som läser mycket skönlitteratur. Redan när man som barn kommer i kontakt med sagan lär man sig vad inledning, mitt och avslutning är för något. Man bör givetvis ha koll på kompositionen.

Själv har jag en tendens att vara perfektionistisk och överdrivet självkritisk i det skönlitterära skrivandet, i alla fall då jag redigerar. Det är något jag försöker sluta med. Perfektionism och överdriven självkritik hämmar kreativiteten. Jag tycker att det fria skrivandet ska gälla i hela processen, även i redigeringsstadiet. Att vara noggrann och göra sitt yttersta är förstås nödvändigt och väsentligt. Det ligger i min natur. Jag tror inte på halvmesyr. Men när prestationstänkandet går till överdrift är det lätt att stirra sig blind på texten och då hakar det liksom upp sig. Resultatet blir inte bättre av sådana saker.

Enligt mig är det viktigaste med skönlitteraturen att den lever. Om den ska kunna leva och andas måste den få luft och inte kvävas under alltför sträng disciplin. Lösningen tror jag är att skriva mer med intuitionen än med intellektet. Det har jag väl för det mesta också gjort, fast jag tänker göra det ännu mer än förut.

Ett friare skrivande alltså!